Sjukhus

                                    

                                          
Dantes perspektiv 
                          
Vi sitter nu, allihop, jag, Olivia, Axel, Noel, Sofie och Ludwig i sjukhuset.
                          
Alla gråter.
                          
Det här är mitt fel.
                          
Det skulle vara jag som puttade dig, räddade dig, inte tvärtom.
                          
Vi skulle vakna upp i vår säng tillsammans idag.
                          
Istället har vi spenderat natten på ett sjukhus.
                          
Det får inte sluta såhär.
                          
Du och jag ska ju gifta oss om en månad.
                          
Vi ska skaffa två barn, en pojke och en flicka som du alltid sagt.
                          
Vi ska flytta till en stor villa.
                          
Vi ska leva lyckliga i alla våra dagar.
                          
Doktorn säger att du ligger i koma.
                          
Det är inte säkert att du överlever. 
                          
Men jag vet att du aldrig skulle lämna mig, eller hur?
                          
Alla har försökt få mig att säga något hela natten, men jag vägrar. Jag kan inte prata med någon när du ligger där inne i koma.
                          
Men snart kommer du ut därifrån. Det vet jag.
                          
Detta är bara en mardröm som snart kommer ta slut.
                          
Sofie och Olivia sitter där med sina pojkvänner. Du ska också göra som dom. Men du kommer ju snart så jag får väl vänta.
                          
Dina föräldrar var på jobbresa i Köpenhamn, men dom sitter på flyget påväg hit. Dom är här snart.
                          
Anya, du får inte lämna mig.
                          
En sjuksköterska kommer ut ur ditt rum.
                          
Hon ser... ledsen ut?
                          
Hon frågar vem det är som står dig närmast. Jag räcker upp handen och kollar på dom andra som nickar. Dom vet att du är allt för mig.
                          
Sjuksköterskan ber mig följa efter henne in till ett rum. Är du där kanske?
                          
Hon sätter sig ner och jag detsamma.
                          
En tår rinner ner från hennes kind, varför fan då?
                          
Hon börjar prata men jag kan inte lyssna.
                          
Trots det hör jag dom tre sista orden hon säger.
                          
"Anya har avlidit"
                          
Nej
                          
Nej
                          
Nej
                          
Jag faller till golvet.
                          
Jag skriker så högt att det känns som hela världen hör mig.
                          
Men jag bryr mig inte.
                          
Jag springer.
                          
Jag vet inte vart.
                          
Men jag kommer till en parkering utanför.
                          
Där faller jag ihop.
                          
Du är död.
                          
Fan Anya.
                          
Fan dig.
                          
Du fick inte lämna mig sa jag.
                          
Jag skulle dött för dig och du skulle ha överlevt.
                          
Det här går inte ihop.
                          
Någon tar tag i min arm och säger att jag kommer bli sjuk av att vara här ute i spöregnet.
                          
Regnar det ens?
                          
Jag har ingen aning.
                          
Jag känner ingenting.
                          
Absolut ingenting.
                          
Du är död.
                          
Jag kan inte tro på det.
                          
Anya, du är ju allt för mig, allt för mig, jag vill va allt för dig.