Novell

                                    

                                          


                          
   Jag sträckte mig efter filmduken med en ångestfylld känsla av motvilja, och för varje ljud som klockan utgav kände jag hjärtat pumpa blodet runt mer och mer med en hastighet som jag var alldeles för van med vid det här laget. Utandningen gav en fuktig värmande känsla mot bröstet när jag såg till att min tröja inte lade sig mellan fettvalkarna på magen, jag valde ju denna tjocka luvtröja av en anledning, en anledning som definitivt inte var att mina osäkerheter skulle vara urskiljbara. Med försiktighet drog jag handflatan mot den vänstra armen för att göra min tröja fri från det klippta håret från igår, pinsamt om någon i rummet skulle likna mig med en katt.
                          
   Mitt inre gjorde ett påtagligt motstånd när jag lyfte blicken mot mina klasskamrater och jag tvingades svälja ned ännu en klump av ångest. Den avslappnande doften från de rosa rosorna på katetern var inte till någon hjälp överhuvudtaget.
                          
   Blickarna från de tjugotal elever framför mig lade ingen som helst uppmärksamhet för min närvaro förrän ett barskt harklande främjas vid min sida och min rygg blev ihopsjunken av hopplöshet, kunde jag inte bara få försvinna, sluta existera. Var det så mycket att begära egentligen? Jag märkte inte ens hur SO-Stina fipplade med nycklarna av förväntan där hon stod bredvid mig. Med sina pudrade läppar av en beige nyans drog Kattiga Katharina direkt ihop ögonbrynen i avsky när hon observerade mig nerifrån och upp där hon satt på sin förutbestämda position längst bak i klassrummet. 
                          
   Hon lutade sig mot Biffiga Ben för att viska någonting som skulle få honom att skratta, den vanliga processen när någon uppmärksammar min existens. "Sonja är rädd" "Sonja testade McDonald's nya sortiment och resultatet blev allt för uppenbart" "Stamgästerna på Sibylla undrade om det gick att äta Sonja Sybill, ha ha fattar du? Det är ju som en hel plusmeny"
                          
   Jag kunde höra hur pulsen dunkade som en snickare med sin hammare mot mina trumhinnor i samband med att fyrtio ögon koncentrerades på mig och bara mig. Stirrar de på mina valkar? På mina knubbiga kinder, på mina fyrtioettor? På mitt nyklippta hår? Alla dessa normer om hur en tjej ska och inte ska vara var ett ämne av betydlig vikt vid diskussioner när det angick mig, Sonja Sybill. Låt mig vara. Svaret skulle väl antagligen stiga upp från de döda i sinom tid, men väntan gav utlopp i mitt blodomlopp.
                          
   "Hörru, Sibyllakorven, vilken duktig " han gör citattecken i luften " elev du är!" fördomsfulla Fazan reste sig upp från den knakande stolen utan en sekund av tvekan och den mycket väl igenkända vinkeln på hans mun klargjorde hans nästa aktion "Asså jag ba undra när det var dags för dig att liksom, börja tappa lite kilon, eller kanske inte ta och styrketräna när du ändå håller på, mannen?" han demonstrerade vad han menade med att ruska på magen i luften och vifta med sina muskler subtilt. "Precis" inflikade Bästisen Beatrice vid hans sida.
                          
   Alla bilder som nuddade min näthinna och som ständigt skickades upp till hjärnan som signaler var diffusa, det var nästan omöjligt för mig att urskilja vad som var verklighet och vad som inte var. Mitt hjärta skars i tusen bitar och det kändes som att mitt huvud, min hjärna inte längre hade kontroll över min kropp. Det högg till av ångest, men samtidigt kändes det som om den sjuttio-procentiga mängd vatten i min kropp lyckats nå dess kokpunkt.
                          
   Hade jag varit fransman under revolutionstiden vill jag erkänna att ett slag av giljotinen var en utmärkande beskrivning av hur jag kände just nu, men förvånansvärt är jag endast tyska Sonja i en svensk konservativ familj. Lyckträff!
                          
   Det blev för mycket att ta in och jag kunde ännu höra deras skratt eka genom den kalla korridoren när jag slängde upp toadörren lika snabbt som en blinkning vilken i ren protest utbrast ett bekant gnällande. Just i denna långa stund av stillhet fick min intensiva andning möjlighet att sänkas i tempo samtidigt som det lämnades en bitter smak i munnen när jag observerade mitt tomma ansiktsuttryck i reflektion.