Kapitel 8 - Ludwigs perspektiv

                                    

                                          
 Jag har precis läst klart smset när jag hör att Noel får upp låset och öppnar dörren.
                          
 "Noel!", utbrister jag och han vänder sig snabbt om mot mig i dörröppningen.
                          
 "Vad är det? Jag vill bara sova", han sluddrar inte längre.
                          
 "Jag vet men-", jag blir avbruten mitt i meningen.
                          
 "Vad gör ni här? Såg du inte mitt sms?", Nelly kollar irriterat på mig när hon yttrat den sista frågan.
                          
 "Ni får gärna bråka, men jag går och lägger mig", Noel har fått av sig skorna.
                          
 "Noel", han kollar irriterat på mig "Adelina är här", det går inte att läsa av hans ansiktsuttryck.
                          
 "Va?", jag himlar irriterat med ögonen och stänger igen dörren efter mig.
                          
 "Nelly?", rösten kommer från köket. Panik.
                          
 "Adelina stanna där du är", svarar Nelly innan hon försvinner iväg mot köket. 
                          
 "Vi smyger bara in i mitt rum, dom är borta när vi vaknar", viskar jag till Noel och tar av mig mina skor. Jag hör att Nelly och Adelina pratar ute i köket.
                          
 "Ludwig om du har med dig hemsläp så kommer jag-", jag avbryter Adelina.
                          
 "Tro mig, det är inget hemsläp!", ropar jag och hör hur hon skrattar. Jag kollar bort mot Noel och han står helt stilla och kollar bort mot köket, inte förrän jag knuffar till honom kommer han ur den lilla transen han hamnat i.
                          
 Några minuter senare ligger Noel däckad i min säng och jag i soffan ute i vardagsrummet. Nelly och Adelina har gått in till sig. Innan jag lägger bort mobilen skriver jag ett snabbt sms till Jonna.
                          
 Ludwig, 00:12
 Godnatt älskling, ringer dig imorgon
                          
 Jonna, 00:13
 Godnatt <3
                          
 Jonna är verkligen bland det bästa jag har.

                          
 Nästa morgon vaknar jag till att Noel står och skakar om mig där jag ligger nerbäddad i soffan.
                          
 "Vad vill du?", jag kollar irriterat upp på honom.
                          
 "Har ni huvudvärkstabletter?", jag hör på hans röst att han precis vaknat.
                          
 "Är det inga i skåpet?", frågar jag och lägger handen över pannan.
                          
 "Ahh... jag har inte kollat än", mumlar han och jag suckar irriterat.
                          
 "Kom då", jag reser mig upp och går mot köket. Jag öppnar det vanliga skåpet tabletterna brukar vara i och får syn på den lilla förpackningen "Var det så svårt att gå in hit själv?".
                          
 Noel himlar med ögonen och sväljer en tablett med hjälp av lite vatten medan jag sätter mig vid köksbordet. Han har tagit på sig mina grå mjukisbyxor och en svart kortärmad tröja med Hov1 kronan vid bröstet. Han ställer ner glaset på diskbänken och vänder sig mot mig.
                          
 "Hur mår du?", frågar jag och lägger huvudet lite på sne och ser på honom.
                          
 "Som jag förtjänar, antar jag", suckar han och lutar sig mot bänken bakom sig.
                          
 "Minns du vad du snackade om igår?", jag ser att han blir lite obekväm.
                          
 "Ja... det gör jag väl", svarar han.
                          
 "Är det så du känner? Saknar du... henne?".
                          
 "Jag vet inte, Ludde, jag vet inte", han är frustrerad "Jag bara", han kollar ner mot bordet.
                          
 "Du bara...?", försöker jag pusha på.
                          
 "Jag saknar henne typ, den tiden och allt", säger han och försvinner bort i några sekunder igen. 
                          
 Det känns faktiskt lite konstigt att se Noel på det här sättet, han brukar inte vara den som kollar tillbaka på det gamla. Att han saknar det liksom. Han kanske inte släppt henne helt än? Fast det gått 2 år?
                          
 "Du, kan jag fråga en grej?", jag kollar lite försiktigt på henne.
                          
 "Visst", han kollar nyfiket på mig.
                          
 "Minns du att du smsade Adelina förra veckan? Eller var det bara någon fylle grej?", det känns lite fel att ställa honom mot väggen precis när han berättar hur mycket han saknar henne, men jag har väntat en hel vecka på att fråga honom om det här. 
                          
 Jag märker att han inte riktigt var beredd på frågan, speciellt när han rynkar pannan och kollar konstigt på mig.
                          
 "Hur vet du om det?", frågar han och ser förvirrad ut.
                          
 "Adelina berättade för Jonna som berättade för mig, hon trodde jag redan visste om det", förklarar jag för honom "Varför sa du inte det till mig?".
                          
 "Vadå ska jag berätta för dig vilka jag smsar och inte?", han skrattar lite. 
                          
 "Du förstår vad jag menar", suckar jag.
                          
 "Nej det gör jag inte, hon får gärna berätta det för vem hon vill men det betyder inte att jag måste det. Varför berättade hon ens det för Jonna?".
                          
 "Är det inte lite konstigt att du hör av dig typ 2 år senare?", han himlar med ögonen.
                          
 "Lite kanske, men det betyder inte att jag måste berätta för någon".
                          
 "Okej du har rätt, men varför skrev du det då?", jag vet inte om det är min nyfikenhet som talar nu. Men antagligen. Han rycker på axlarna.
                          
 "Jag ville att hon skulle förstå att låten handlade om henne, typ", svarar han och ler snett. Jag ler lite mot honom jag med, jag visste att låten handlande om henne.
                          
 Jag hade precis tänkt fråga Noel när Dante ska hämta upp oss när jag hör ett högt brak från någonstans i lägenheten, och både jag och Noel fryser till is. Vi får ögonkontakt en sekund och jag kan se hur rädd han blev av den plötsliga smällen. 
                          
 "Vad var det?", han vänder sig mot mig när jag reser mig upp från stolen. Det är antingen Nelly eller Adelina, mamma är inte hemma.
                          
 Innan jag hinner stoppa Noel har han begett sig ut i hallen. Jag ser att han stannat upp och kollar bort i hallen.
                          
 "Vad kollar du-", jag blir avbruten.
                          
 "Ludwig ni kan inte lägga sånt jag behöver så jävla högt upp och speciellt inte i lådor som kan ramla ner på mig, jag är inte så lång", det är Adelina.