Kapitel 7 - Ludwigs perspektiv

                                    

                                          
 "Klarar du dig?", jag kollar in i Jonnas ögon. Hon ler.
                          
 "Jag klarar mig", det är torsdag och jag har varit hos Jonna hela kvällen när Noel ringde och bad mig komma till honom. Eftersom jag är en sån bra vän sa jag åt honom att hålla käften och låta mig vara bara för ikväll, eftersom vår Abbey Road tour börjar imorgon och jag inte kommer få se Jonna förrän på söndag. Kanske på söndag. Men han fortsatte ringa och nu står jag här i min flickväns hall och ska lämna henne halv naken hemma ensam.
                          
 "Jag hör av mig senare, okej?", hon nickar och ger mig en snabb puss på läpparna innan hon vinkar av mig. Jävla Noel som tvingar mig på en buss härifrån.
                          
 Buss turen tar cirka 20 minuter mellan Jonna och Noel, för såklart kunde jag varken få köra bilen själv eller få skjuts. Hörlurar har jag såklart inte heller.
                          
 Noel har gjort så här tidigare, ringt mig sent på kvällen eller till och med mitt i natten och bett mig komma till honom. Eller tvärt om, han ringer och frågar om jag kan komma och öppna porten nere hos mig. Eftersom han glömt bort koden. Oftast har han druckit då, och bara pratar på om massa strunt. Men det är klart jag ska hjälpa honom, vilket jag säger utan någon som helst sarkasm i baktanke. Jag är hans bästa vän, han skulle göra detsamma för mig.
                          
 Jag går av vid hållplatsen i Noels lägenhets område, det tar bara några minuter att komma till hans ytterdörr. Jag kollar snabbt ner i min mobil för att se att klockan snart är 22. Jag ser även att jag fått flera sms under bussresan hit, från Noel.
                          
 Noel, 21:47
 Hallå vad e dj
                          
Noel, 21:53
 Skynda luddeeee
                          
 Okej vad är det som händer? Driver han? 
                          
 Jag kommer fram till Noels port och får syn på honom utanför dörren, sittandes och röker. Han lutar sitt huvud mot väggen precis framför dörren.
                          
 "Tja, vad händer?", jag kollar undrade på honom. Han jämrar sig högljutt.
                          
 "Kom Ludde, kom sätt dig", säger han högt och visar med handen att jag ska sätta mig bredvid honom.
                          
 "Har du druckit?", frågar jag men gör ändå som han säger och sätter mig bredvid honom. Japp han har definitivt druckit, hela han stinker alkohol. Han lägger ena armen om mig.
                          
 "Alltså livet Ludde, fan vad skönt det ska bli att sticka till Norrköping imorgon", han sluddrar lite men jag hör vad han säger.
                          
 "Vadå? Har det hänt något?", jag kollar lite oroligt på honom, men han ser bara rakt fram och tar ett bloss från cigaretten mellan hans fingrar.
                          
 "Nej du vet, vilsen", säger han högt. 
                          
 "Vilsen? Känner du dig vilsen?", han nickar och jag ler lite förvirrat "Varför?".
                          
 "Jag saknar allt det gamla, nu förändras allt liksom", jag förstår honom till viss del. Ja mycket förändras i våra liv just nu, men jag känner mig inte speciellt vilsen.
                          
 "Varför känner du dig vilsen?", jag kan inte tyda på hans ansiktsuttryck om han är seriös eller om han bara snackar strunt.
                          
 "Vet du vad jag saknar?", jag suckar lite.
                          
 "Nej Noel, vad är det du saknar?".
                          
 "Adelina, jag mådde alltid så bra med henne", han kollar upp lite och blundar och försvinner i några sekunder. Jag påpekar inte ens att Adelina är en 'vem' och inte 'vad'.
                          
 "Nu ska vi inte älta det gamla, blicka framåt istället", jag ler lite "Förresten var inte du sjuk? Noel du kan inte dricka när du är sjuk", jag suckar irriterat.
                          
 "Tror du hon skulle ta tillbaka mig? Du är ju hennes kompis och så...", rösten dör ut lite i slutet. Han vänder huvudet mot mig "Typ om jag ringer henne, typ nu?".
                          
 "Noel du ska inte ringa någon", jag suckar.
                          
 "Varför inteee", han drar ut på E:et som något litet barn.
                          
 "För jag vet att imorgon, när du vaknar, kommer du ångra det. Och jag kommer inte låta dig göra något du kommer ångra", säger jag bestämt. Han tar ett till bloss av sin cigarett.
                          
 "Är hon fortfarande lika snygg? Visst har hon blont hår igen?", fortsätter han fråga "Asså fan, jag saknar henne". Jag lider verkligen med Noel, han brukar inte vara sån här. 
                          
 "Noel, du får inte börja gråta", jag ler lite, jag tror aldrig den meningen kommit ur min mun "Ska vi sticka hem till mig?".
                          
 "Aah... mmm", han mumlar fram sitt svar. Jag vill inte dra med honom upp till honom med tanke på att hans familj antagligen sover och antagligen inte ens vet om vad Noel håller på med. 
                          
 "Okej, kom", jag ställer mig upp och försöker dra med honom upp på vägen. Jag låter honom stödja sig mot mig medan vi går, hur mycket har han druckit egentligen? 

                          
 Efter många om och men har jag lyckats få både mig och Noel på en buss, kommit av bussen och fått oss till mitt trapphus. På vägen lyckades jag även smsa Nelly att jag drar med mig en aningen alkohol påverkad Noel hem. Dock så är klockan närmare midnatt, eftersom bussarna går så jävla sällan på kvällarna.
                          
 Vi har precis kommit ut från hissen när jag hör att jag får ett sms, Noel har nyktrat till en aning och kan iallafall stå upp själv nu. Jag får smidigt upp mobilen ur min ficka medan Noel låser upp dörren, han har klagat hela vägen från bussen på hur mycket han vill gå och lägga sig. Smset från Nelly får mig dock att helt och hållet ångra att jag kommit med den dumma idéen att vi skulle till mig.
                          
 Nelly, 23:57
 Ludwig??? Adelina är HÄR!!!!