Jag svarade inte på pappas sms, jag gick bara på min magkänsla och valde att inte göra det. Det känns verkligen som att något dåligt kommer hända, bara att jag inte vet vad. Vilket är otroligt jobbigt för mitt kontroll behov jag inte riktigt vill erkänna att jag har.
Så istället ignorerade jag smset och fortsatte prata på som om inget hänt, och vi åt frukost och hade hur kul som helst. Efter det så fick jag och Noel skjuts hem till honom, och vi har kollat på någon serie på Netflix hela dagen. Jag vet inte när resten av hans familj kommer hem men han har inte sagt något om dom än iallafall. Jag tror jag aldrig varit så här trött i hela mitt liv, jag driver inte ens. Jag skulle kunna somna stående, vilket jag typ håller på att göra. Jag står ute på Noels kära balkong och röker, och jag vet ärligt talat inte vad han håller på med.
"Hej", jag känner hur han kramar om min hals bakifrån och det pirrar till i min mage igen.
"Hej", jag nästan viskar när jag pratar. Jag ler.
"Här", säger han och tar tag i min cigg, logiken. Jag vänder mig om så han står precis framför mig, och han blåser ut röken på mig och skrattar lite. Han ser ut att tänka på något.
"Vad tänker du på?", frågar jag och han kollar bort lite "Vadå?".
"Nej jag bara...", han avslutar inte meningen.
"Vadå?", jag kollar på honom lite oroligt. Har det hänt något?
"Nej jag tänker bara på den där festen du var på, hur kunde det vara mitt fel att du var där?", frågar han och jag hör hur jag suckar.
"Måste du dra upp det? Jag trodde vi glömt det", svarar jag och kollar på honom.
"Glömt? Du anklagade mig till att vara anledning till att du var där från första början, vilket jag inte kan hitta någon anledning till varför det skulle vara så", säger han och jag rynkar pannan.
"Dom skulle berätta massa saker om mig för dig vilket jag inte ville, så jag var tvungen att gå på festen", svarar jag och hör på min röst att jag börjar bli irriterad.
"Jag förstår fortfarande inte hur det kunde vara mitt fel?", frågar han.
"För att dom skulle berätta för dig?".
"Varför skulle dom berätta för mig från första början egentligen?".
"För att... dom visste att jag bryr mig om dig, Noel jag är typ beroende av dig och dom vet att det är det värsta som skulle hända mig", svarar jag och han kollar på mig förvirrat "Du förstår inte".
"Jo jag förstår. Vi, du och jag, är det värsta som skulle kunna hända dig", jag försöker se in i hans ögon men han bara viker av.
"Nej, inte alls. Det var inte det jag sa!", försvarar jag mig med. Måste han ta allting helt fel?
"Jo det var in princip exakt vad du sa", säger han och backar några steg från mig där jag står, helt paff.
"Sluta se allt från ditt perspektiv hela tiden! Tänker du bara på dig själv?", säger jag i ren frustration.
"Det är väl du som snarare bara tänker på dig själv?! Adelina kom igen, du kan inte skylla den där festen på mig!".
"Varför inte? Det var ju ditt fel", jag höjer lite på ögonbrynen.
"Om nu allt är mitt fel, varför umgås du ens med mig?".
"Fan vet jag! Jag kanske inte borde umgås med dig?!", jag känner hur jag andas tungt.
"Nej det kanske du inte borde".
"Okej, bra", säger jag innan jag går förbi honom in från balkongen.
"Bra", hör jag honom säga. Jag tar snabbt på mig mina skor, jag hade inte med mig något hit förutom min mobil och den har jag i min ficka.
Jag hör hur dörren öppnas och när jag vänder mig om står Noels äldre bror, Felix hette han väl? Med hans mamma i dörröppningen.
"Hej Adelina, är du här?", säger hans mamma och ler mot mig.
"Jag skulle precis gå", svarar jag men hinner inte gå ett steg förrän hon fortsätter.
"Ska du inte stanna på middag då?".
"Nej det ska hon inte", svarar Noel åt mig och jag ler mot hans mamma innan jag går förbi dom och ut i trapphuset innan jag snabbt joggar nerför trappen. Jag hör hur hon säger något men kan inte tyda orden. Jag måste härifrån.
Jag kommer ut från porten och känner hur min andning börjar bli ostadig och jag skyndar bort mot busshållplatsen. Jag låter inte mig själv andas ordentligt förrän jag sitter på bussen, försök att inte få en panikattack är det enda som cirkulerar i mitt huvud.
Jag skickar snabbt iväg ett sms till Jonna, den enda personen jag kan och vill till just nu.
Adelina, 18:22
Är hos dig om 20 min ish
Det var den värsta buss resan jag gjort i hela mitt liv, jag satt ständigt och försökte andas normalt. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, och lättnaden när jag ser Jonnas hållplats runt hörnet har aldrig varit skönare. Jag andas ut en aning när jag kommit av bussen när jag snabbt går till lägenheterna bara några meter från hållplatsen.
Jonna, 18:38
Vad händer?
Jag lägger ner mobilen i fickan när jag ser henne stå i porten till hennes lägenhet.
"Vad händer?", frågar hon igen, fast inte över sms denna gången.
"Kan vi bara gå upp till dig?", svarar jag som fått aningen kontroll över andningen. Hon nickar och hissen som redan väntade på oss åker ovanligt fort upp till Jonnas våning.
"Adelina?", frågar Jonna när vi står utanför hennes ytterdörr.
"Vad?", frågar jag och kollar på henne.
"Ludwig är där inne", säger hon försiktigt "Ska jag skicka hem honom?".
"Nej det behövs inte, jag behöver inte stanna länge", svarar jag och skäms lite över att jag inte ens frågade om det var okej att jag kom hit. Det är ju snarare jag som bara tänker på mig själv, inte Noel. Jag får en klump i halsen bara av att tänka på honom.
"Okej", Jonna nickar innan hon öppnar dörren och jag smiter in "Vad händer?". Jag tar av mig skorna och går in i lägenheten. Jag kollar in i köket och får syn på Ludwig sittandes vid köksbordet.
"Adelina?", frågar han förvånat och jag möter hans blick "Ska inte du vara hos Noel?". Jo det ska jag, är allt jag hinner tänka innan jag brister ut i gråt.
———————————————
Kapitel 37 färdigt och ute, det tredje sista kapitlet för den här boken. Jag har börjat på kapitel 39 som kommer vara det sista kapitlet ( en epilog). Det är faktiskt lite sorgligt, det ska jag erkänna, att boken snart är slut. Jag hade aldrig tänkt publicera något alls när jag började skriva den här boken, i mitten av Juli mer specifikt. Men det var någon natt där i september där jag bara bestämde mig för att göra det, och jag ångrar verkligen inte det. När jag skriver, skriver jag inte endast för nöjets skull. Jo jag älskar att skriva, allt möjligt i alla former och har gjort hela mitt liv. Men när jag har skrivit den här boken har jag försvunnit från verkligheten, kreativiteten och fantasin spinner iväg och alla problem existerar inte längre. Som en flykt från vardagen. Med det vill jag säga, att jag hoppas ni kommer fortsätta läsa mina nya böcker. Jag blir verkligen motiverad när jag ser att någon kommenterat, röstat etc. Så tack så himla himla mycket för att ni har gjort det, jag uppskattar det mer än vad ni kanske tror. <3
YOU ARE READING
Lova att älska mig || Hov1
Fanfiction"Det är rätt fint ändå, att känna" "Ja det är det, få det att sluta"
