Kapitel 34

                                    

                                          
 Jag stannade hos Jonna resten av den dagen, vi slö kollade olika serier och pratade från och till om allt möjligt. Framåt kvällen så hämtade Dante mig och vi åkte tillsammans hem, eller till hotellet. Pappa verkar inte riktigt hitta någon lägenhet, inte för att han sagt något om det. Kommentarer om mitt hår dök såklart också upp, men jag får väl börja vänja mig vid det.
                          
 På vägen hem fick jag även reda på att kvällen inte är slut här, utan vi ska äta middag med pappas jobbar kompisar på någon restaurang. Så nu ska jag och Dante byta om, jag ska sminka mig, och sen ska vi iväg till den här middagen då.
                          
 "Jag gör i ordning mig på toaletten, kan du hämta mitt svarta linne? Som jag köpte för någon vecka sen", säger jag när vi kommer in i hotellrummet.
                          
 "Visst", svarar Dante och går längre in i rummet medan jag hänger av mig min jacka och går sen in i badrummet. Jag har allt mitt smink i en necessär vid spegeln som jag tar fram.
                          
 Jag har tänkt ha på mig mina svarta jeans, svarta linne och min jeansjacka. Jag är inte riktigt personen som klär upp sig, och vi ska ju vara inomhus så äsch.

                          
 Pappa hade tydligen bokat ett bord på någon restaurang några kvarter från hotellet. Jag känner knappt någon här in princip bara pappa, Dante och Charlotte, det är fullt med vuxna människor som bär kostymer och klänningar. Med andra ord, jag och Dante passar absolut inte in här. Vi sitter någonstans i mitten av det avlånga bordet. Jag och Dante. Restaurangen är väldigt mysig dock, den har en liten bar och belysningen är ganska mörkt. Inredningen går i något slags vin rött färg tema och de flesta borden är av mörkt trä.
                          
 "Jag kommer behöva en drink om jag ska klara av den här kvällen", säger jag lite tystare till Dante som sitter till höger om mig. Han bara tittar på mig och himlar med ögonen "Vad?".
                          
 "Du är 16", svarar han och höjer lite på ena ögonbrynet.
                          
 "Och? Drack inte du när du var 16?", han bryter ögonkontakten och tar upp sitt glas och dricker lite ur det "Det gjorde du! Så varför kollar du på mig så dömande?".
                          
 "Adelina du kände inte mig under den tiden, det är du som dömer", försvarar han sig med, jag flinar lite.
                          
 "Vadå jag dömer inte? Att du var 16 och alkoholist är knappast något jag dömer", säger jag retsamt men han tittar bara på mig. Varför flinar han inte och säger något minst lika retsamt tillbaka? "Okej så här, vi kör en lek. Vet du vad två sanningar och en lögn är?", han nickar. 
                          
 "Visst", svarar han bara och dricker upp allt i hans glas.
                          
 "Du börjar, berätta något om ditt 16 åriga jag", säger jag och flinet är kvar på mina läppar, det börjar dock bli lite osäkert. Han kollar in i mina ögon och jag driver inte när jag säger att något går sönder inom mig när jag möter hans ögon, och jag känner hur skuldkänslorna kommer krypande.
                          
 "Okej visst", börjar han, kallt "Ett, det du säger är riktigt nödvändigt. Två, min pappa finns inte riktigt kvar i bilden direkt längre vilket leder oss till nummer tre, han lämnade oss när jag var 16", jag tror jag aldrig sett Dante så obrydd. Han säger det som att det inte ens berör honom.
                          
 Jag känner att jag öppnar munnen när jag kollar på honom, i chock.
                          
 "Shit... förlåt", säger jag försiktigt och försöker få ögonkontakt med honom. Försöker. För han kollar inte på mig, han kollar på... jag vänder blicken mot det han ser på. Om jag inte såg chockad ut förut så gör jag definitivt det nu.
                          
 För där, bara några meter från oss, står pappa nere på ena knät, och placerar en ring runt Charlotte ringfinger.
                          
 "Åh, herre gud", hör jag mig själv säga innan pappa reser sig upp och tar upp hans glas, som jag vet att det är alkohol i, och en sked han sedan slår emot varandra för att det ska bli tyst. Vilket det verkligen blir.
                          
 "Alla ni vid detta bord, vet att jag och Charlotte länge planerat att gifta oss. Flera månader. Och igår kunde vi verkligen inte vänta längre. Så igår, den 26 september, blev det vi två för alltid. Igår gifte sig jag och min Charlotte. Jag vill leva med henne resten av mitt liv, och nu kommer vi det. Tillsammans med våra barn, Adelina och Dante", och med det vänds allas blickar mot oss.
                          
 Jag harklar mig tyst och hinner få ögonkontakt med pappa någon sekund innan Dante hastigt ställer sig upp. Jag kollar upp på honom men hinner inte ens ställa mig upp själv innan han har försvunnit ut från restaurangen. Jag kollar efter honom när dörren stängs och suckar ljudlöst.
                          
 "Vad handlade det där om?", frågar Charlotte förvirrat. Jag vänder blicken mot henne medan jag sakta skjuter in min stol.
                          
 "Vi snackade precis om hans pappa", säger jag långsamt och kollar på pappa innan jag fortsätter "Hans riktiga pappa". Sen vänder jag mig också om och lämnar restaurangen och den spända stämningen där inne.
                          
 Det är mörkt ute nu, jag skulle gissa på att klockan är närmare 20. Jag ser mig omkring och får syn på Dante nästan direkt. Han har bara gått iväg några meter och pratar med någon i hans telefon, han tänder en cigg när jag kommer fram till honom.
                          
 "Hej", säger jag försiktigt och kollar på honom. Han lägger på samtalet och tar ett bloss innan han svarar.
                          
 "Hej", han suckar.
                          
 "Förlåt, för att jag drog upp allt... där inne", säger jag och ler snett mot honom. Han går lite närmare lägenhets huset som sitter ihop med restaurangen och sätter sig ner, lutande mot väggen.
                          
 "Nej det är lugnt, jag överreagerade. Det är typ bara... jobbigt?", säger han, men det kommer ut mer som en fråga. Jag sätter mig ner i skräddarställning mittemot honom och ger honom ett leende vilket han verkar lugnas lite av "Det är din tur", säger han sen. Jag tittar förvirrat på honom.
                          
 "Va?".
                          
 "Två sanningar och en lögn", påminner han mig om och flinar lite. Jag suckar och lutar hakan mot hans ena knä och funderar lite.
                          
 "Lova att inte döma mig, okej?".
                          
 "När skulle jag någonsin döma dig?", jag höjer lite på ögonbrynen och han himlar med ögonen "Jag lovar".
                          
 "Ett, jag var inte full under gårdagen. Två, jag och Noel låg igår och tre, jag tror jag har känslor för honom".
                          
—————————————————
                          
 TACK till alla som läser, röster och kommenterar. Ni har ingen aning om hur otroligt motiverad jag blir till att fortsätta skriva <3