Kapitel 27

                                    

                                          
 Jag sitter ute på skolgården, jag vill inte gå in än. Jag har inte tagit mina ångest dämpande på länge, dom är kvar hos mamma. Inte för att jag riktigt behövt dom tidigare, jag har haft Noel. Eller har. Jag vet inte. Jag måste få tag på tabletterna iallafall, och mamma brukar jobba sent i början av veckan. För att hon skulle kunna sluta tidigt i slutet av veckan så vi kunde "inviga" helgen tillsammans. Jag skulle aldrig erkänna det högt, men jag saknar henne och dom där fredagarna. Men hon får skylla sig själv, det var hon som kastade ut mig från första början.
                          
 "Hej", jag tittar upp och får syn på en av människorna jag precis tänkt på. Noel.
                          
 "Hej", säger jag försiktigt och han sätter sig bredvid mig.
                          
 "Varför sitter du här ute helt själv?", han kollar förvirrat på mig medan jag kollar ner på mina händer. Jag rycker på axlarna "Vad har hänt?", jag kollar upp på honom och möter hans ögon som lyser av oro.
                          
 "Inget... har hänt", det lät mer självsäkert i mitt huvud. Jag kollar bort lite, jag klarar inte av att titta på honom. Inte på det sättet, grejen är det att något händer inom mig när jag ser på honom. Det liksom pirrar till i hela mig och jag vill inget annat än kyssa honom.
                          
 "Jag ser att något är fel, Adelina", säger han lugnt och jag ser i ögonvrån att han tittar på mig.
                          
 "Jag bara... behöver hämta en grej hos mamma", säger jag.
                          
 "Okej, vi hämtar det. Vad du än behöver", säger han och jag kollar på honom och ler "Efter skolan", lägger han till och jag skrattar lite.
                          
 "Du, förlåt för förut", säger jag försiktigt "Jag borde inte dissat dig, och lämnat dig". Han ler.
                          
 "Det är lugnt", svarar han och frågar inte mer om det, vilket jag är glad över. Han verkar förstå när jag inte vill prata om något.
                          
 Jag suckar lite innan jag ställer mig upp och kollar bort mot klockan som hänger på skolgården, den är nio.
                          
 "Ska vi gå?", frågar jag Noel och kollar på honom, han har inte rest sig än.
                          
 "Ja", säger han och drar mig lite närmare honom, så jag står mellan hans ben och han håller om min midja "Snart", jag lägger armarna lite på hans axlar och kollar ner på honom. Han ler mot mig.
                          
 "Vadå?", frågar jag försiktigt och det där pirret i magen är tillbaka.
                          
 "Vadå vadå?", frågar han och jag himlar med ögonen medan han drar mig närmare "Jag vill bara kramas lite". 


                          
 Klockan är strax över 15 när jag och Noel sitter på bussen på väg hem till mig, eller vi är inte ensamma. Jonna och Nelly är också med, men dom ska hem till Jonna. Vad dom ska göra har jag ingen aning om.
                          
 "Men du har väl aldrig varit hos Adelina?", frågar Jonna och jag vaknar till liv igen. Jag har suttit och kollat ut genom fönstret och försvann in i i mina tankar.
                          
 "Jo det har jag faktiskt", säger Noel och både Jonna och Nelly höjer lite på ögonbrynen "Två gånger", säger han lite osäkert och kollar frågande på mig, som rycker på axlarna.
                          
 "Två gånger!? Jag borde veta det här", säger Jonna och kollar anklagande på mig. Jag himlar bara med ögonen och flinar lite mot henne.
                          
 "Vi ska av här va?", frågar Nelly och jag nickar mot henne.
                          
 "Japp", svarar Jonna och ställer sig upp.
                          
 Vi går ut från bussen och börjar promenera hemåt. Jag och Noel lämnar av Jonna och Nelly hos Jonna innan vi fortsätter gå till mig, vilket är en promenad på sisådär 2 minuter.