Kapitel 14

                                    

                                          
 Det här med att bli lämnade ifred verkade inte vara något som någon förstod vad det innebar. Nästan var femte minut var det någon som kom och störde oss, dom började bli ganska påverkade där inne så efter ett tag gick jag och Noel in till dom. Minst sagt, påverkade. Speciellt Jonna med tanke på att hon inte druckit tidigare. Ludwig lovade dock att ta henne hem och ta hand om henne så det borde vara lugnt. Resten stack också därifrån en efter en, med tanke på att det är skola imorgon. Vilka idioter dricker ens på en tisdag? Just det, dom idioterna. Jag är dock en av dom idioterna. Men på något vänster fick Noel det att se ut som att ingen rört vardagsrummet på hela dagen, speciellt när han beställt kina mat som vi nu sitter och äter. Om man tänker sig att soffan är som ett U, och så är bordet i mitten liksom, så sitter vi i ena hörnet. Han i soffan och jag på golvet, i springan mellan soffan och bordet.
                          
 När vi precis ätit klart ringer det på dörren, Noel reser sig upp och går iväg för att öppna. Jag tar upp min mobil endast för att se några snaps som ramlat in medan vi åt. Jag besvärar mig inte ens med att svara. När Noel kommer in igen är han dock inte ensam. Om jag tänker rätt är det hans föräldrar. Noel hinner inte öppna munnen förrän dom presenterar sig själva. 
                          
 "Hej Adelina jag är Kristian, Noels pappa", säger well obviously hans pappa och går fram till mig medan jag reser mig upp från där jag sitter. Vi skakar hand innan han fortsäter "Det här är min fru, Annelie", fortsätter han sen och gör en gest åt Noels mamma jag träffade igår eftersom det var hon som släppte in mig i deras hem.
                          
 "Vi har typ redan träffats", säger jag och nickar lite medan jag ler mot henne. Hon ger mig ett lite ledsamt leende.
                          
 "Det är trevligt att träffa dig igen", säger hon.
                          
 "Detsamma".
                          
 "Det finns mat till er om ni vill ha", säger Noel och nickar mot maten på bordet.
                          
 "Det blir jätte bra, ni behöver inte plocka undan efter er det ordnar jag", säger Annelie och sätter sig i soffan. Jag får ögonkontakt med Noel som nickar lite med huvudet ut från vardagsrummet.
                          
 "Ni behöver inte sitta kvar, ni kan gå", skrattar Kristian. 
                          
 Jag hinner ta tag i min mobil igen innan Noel tar tag i min hand och leder mig ut från vardagsrummet och in i hans rum. Han stänger dörren efter sig och sätter sig sen i hans säng. Jag märker att Jonna glömt sitt smink jag lånade av henne tidigare idag, vilket är bra, för min skull. 
                          
 Jag kastar min mobil på sängen innan jag fortsätter min lilla rundvandring i Noels rum som jag påbörjat imorse. På en bokhylla han har till vänster om fönstret hittar jag inramade bilder på honom när han var liten med två andra killar bland annat, alla tre är blonda.
                          
 "Vilka är det här?", frågar jag och pekar mot bilden. Jag hör hur Noel reser sig upp från sängen och går fram till mig, han ställer sig bredvid mig.
                          
 "Det är min storebror Felix, jag och Love, min lillebror", säger han och pekar på dom i tur och ordning.
                          
 "Jag visste inte att du har några syskon", säger jag och kollar på fotot i min hand. Noel var kanske runt 10 år när bilden togs, vild gissning.
                          
 "Kanske för att det aldrig kommit på tal", säger han och tar tag i fotot och ställer tillbaka det där det var innan.
                          
 "Den här då?", frågar jag och pekar på en bild på Noel och en blond tjej. Bilden var tagen för kanske 2 år sen?
                          
 "Det är jag och Julia", säger han och ler lite "Du vet tjejen som var här förut? Hon bor längre ner på gatan", berättar han. Jag bara nickar åt honom. Jag vänder mig om och går förbi Noel och sätter mig i sängen i skräddar ställning. Noel bara står på andra sidan rummet och tittar på mig.