67 - Elle

                                    

                                          
Fredag 22 april 2016
Jag glömmer nog aldrig den där middagen i 8an hemma när mamma förklarade för mig och Maxime att hon skulle bli riktigt arg om hon fick veta att vi drack. Hon förklarade även anledningen till varför hon hade blivit så arg. Uppenbarligen har vi alkoholist-gener, som hon så fint kallade det. Alla på hennes sida av familjen har någon gång under sina liv haft stora problem med alkoholen. Till och med morfar hade det. Uppenbarligen hade hans pappa supit ihjäl sig, och hans med. Därför varnade hon oss för alkoholen redan som små barn just på grund av att hon var rädd för att samma sak skulle hände oss. Och nu är det ändå hon som ligger där däckad i soffan hela dagarna. Hon har inte varit nykter en enda dag sedan pappa flyttade.
Jag kan inte riktigt vara någon annanstans än hemma efter skolan och på helgerna nuförtiden. Jag vågar inte lämna mamma ensam för länge. Jag vet inte vad jag är rädd för egentligen. Men förmodligen för att något dåligt ska hända henne. Eller bara att jag vill finnas där för henne och hjälpa henne. Hon mår ju uppenbarligen inte bra. Annars hade hon inte vänt sig till alkoholen så där.
Om min psykiska hälsa redan var dålig sedan fem års ålder har den lyckats bli, om ens möjligt, ännu sämre nu. Jag hade precis lyckats komma ur en deppig period när allting hände. Jag visste ju att den lyckliga perioden inte skulle vara länge, det gör de aldrig. Men jag fick bara njuta av lyckan i några dagar. Det är svårt att ens ta mig upp på morgnarna, ännu svårare att äta. Ångesten förföljer mig konstant under hela dagarna.
"Mamma?" Ropar jag när jag kliver in genom ytterdörren. Inget svar. Jag kollar i soffan där hon brukar ligga. Men där är hon inte. Jag letar på övervåningen men hittar henne inte där heller. Till slut hör jag hur toan spolas. Jag rusar in i badrummet och där sitter hon framför toaletten som nu endast luktar sprit och spya.
"Kolla inte på mig." Sluddrar hon fram och sätter händerna för ansiktet. Jag går fram till henne och tar tag om hennes handleder.
"Hur mår du?" Frågar jag. Dum fråga. Uppenbarligen mår hon ju inte bra, pucko. Hon börjar gråta.
"Jag är en dålig mamma."
"Nej, säg inte så." Jag omfamnar henne och hon börjar hulka något hysteriskt.
"Jo. Min son vill inte ens veta av mig och min dotter tvingas vara hemma och ta hand om mig." 
"Sluta nu! Maxime älskar dig jättemycket och det vet du. Jag tar hand om dig för att jag vill, inte för att jag måste." Svarar jag. Hon fnyser.
"Du vill inte ta hand om mig. Du känner dig skyldig att göra det." Jag lutar huvudet mot badrumsväggen.
"Lägg av. Jag älskar dig mamma." Säger jag.
"Du behöver inte säga det. Men jag behöver göra det. JAG behöver göra det." Ropar hon. Jag suckar. Inte det här igen. Jag svarar inte. "Jag är så dålig."
"Sluta nu. Kom så går du och lägger dig. Behöver du hjälp upp?" Säger jag och sträcker fram min hand mot henne. Hon viftar bort den.
"Jag klarar mig själv. Jag är inte ens så full."