finne

Svenska

Substantiv

Böjningar av finne 1-2.	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	finne	finnen	finnar	finnarna
Genitiv	finnes	finnens	finnars	finnarnas

Pojke med finnar (2) i pannan.

finne

• uttal: 'fi,nä

1. (nationaliteter) person, i synnerhet man, från Finland som tillhör den finskspråkiga folkgruppen

   1908: Nordisk familjebok:

   Finnmarker kallas ännu i dag många skogstrakter i mellersta Sveriges landskap (Värmland-Ångermanland), som en gång koloniserats af finnar.

   Etymologi: Under början av 1910-talet kände den svenskspråkiga folkgruppen i Finland behov av att på ett adekvat sätt benämna sig själva. Sent på hösten år 1912 segrade språkvetare Rolf Pippings inlämnade förslag i tidningen "Studentbladet" med termen "finlandssvenskar". Härvid uppstod behov av ett särskilt substantiv för att beteckna en man som tillhör den finskspråkiga folkgruppen i Finland. På så sätt togs substantivet "finne", i dess nya betydelse, i bruk.

   Sammansättningar: finnbygd, finnjänta, finnkniv, finnmark, finnmyrten, finnpojke, finnrissla, finnros, finnryssja, finnskog, finnsocken, finnstuga, finntorp, finnvävnad, skogsfinne

2. (medicin) varfyllt hudutslag orsakat av inflammation i talgkörtel, det vill säga av hudsjukdomen akne

   1908: Nordisk familjebok:

   Oftast förekomma finnar i ansiktet hos unga personer af båda könen, i synnerhet under och efter pubertetsutvecklingen […].

   Hyponymer: kvissla

   Se även: pormask

Användning

person

• Då man särskilt vill framhålla att en person från Finland tillhör den finskspråkiga folkgruppen i Finland bör begreppet "finne" begagnas.
• Om man däremot vill särskilt framhålla att en person från Finland tillhör den svenskspråkiga folkgruppen i Finland bör begreppet "finlandssvensk" begagnas.
• Benämningen "finländare" är ett samlingsnamn för en person från Finland, speciellt om en mansperson oberoende av etnisk bakgrund. Det är alltså benämningen (substantivet) "finländare" man skall använda då man, i vanliga fall, talar om en person från Finland.
• Det bör dock påpekas att man i Sverige inte alltid har klart för sig distinktionen mellan substantiven "finne", "finländare" och "finlandssvensk".

Översättningar

person från Finland

• bokmål: finne ^(no) m
• danska: finne ^(da) u
• engelska: Finn ^(en)
• estniska: soomlane ^(et)
• finska: suomalainen ^(fi)
• franska: Finlandais ^(fr)
• frisiska: Fin
• grekiska: Φινλανδός ^(el) m (Finlandós)
• isländska: Finni m
• italienska: finlandese ^(it)
• nynorska: finne ⁽ⁿⁿ⁾ m
• polska: Fin ^(pl) m
• portugisiska: finlandês ^(pt) m
• ryska: финн ^(ru)
• slovakiska: Fín ^(sk) m
• spanska: finlandés ^(es)
• tjeckiska: Fin ^(cs) m
• turkiska: Fin ^(tr)
• tyska: Finnländer ^(de), Finne ^(de), Finnin ^(de) f

varfyllt hudutslag

• danska: bums ^(da) u
• engelska: pimple ^(en), zit ^(en)
• finska: näppylä, finni ^(fi)
• polska: pryszcz ^(pl), wągier ^(pl) m
• portugisiska: espinha ^(pt) f
• ryska: прыщ ^(ru) m
• spanska: espinilla ^(es)
• tjeckiska: maďar m, uher m
• turkiska: sivilce ^(tr)
• tyska: Pickel ^(de) m, Pustel ^(de) f

Bokmål

Substantiv

Böjningar av finne	Singular		Plural
maskulinum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	finne	finnen	finner	finnene
Genitiv	finnes	finnens	finners	finnenes

finne m

1. (nationalitet) finne
2. (biologi) fena

   Sammansättningar: ryggfinne

Verb

finne

1. finna, hitta

Danska

Substantiv

finne

1. finne

Nynorska

Substantiv

Böjningar av finne	Singular		Plural
maskulinum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	finne	finnen	finnar	finnane

finne m

1. (nationalitet) finne
2. (biologi) fena

   Sammansättningar: ryggfinne

Verb

finne

1. finna, hitta