sig med en hona, och att följaktligen olika raser kunna hållas tillsammans i ett och samma dufslag.
De tama dufvornas sannolika ursprung har jag behandlat med någon utförlighet (ehuru äfven den är otillräcklig) af det skäl, att då jag började underhålla dufvor för att iakttaga deras olika former, väl vetande huru rena raserna bibehöllo sig, jag sjelf ansåg det för lika så svårt att tro, att alla dessa raser som nu äro husdjur kunde härstamma från en och samma stamfader, som att tro på alla sparfvars eller någon annan stor fågelfamiljs härstammande från en gemensam källa. Isynnerhet frapperades jag af en omständighet, att nämligen nästan alla de som sysselsatt sig med afvel af husdjur och kulturväxter, hvilka jag har rådfrågat eller hvilkas skrifter jag läst, varit fullkomligt öfvertygade om, att de olika raser, med hvilka hvar och en sysselsatte sig, härstammade från lika så många ursprungligen skilda arter. Om man, såsom jag har gjort, frågar en landthushållare om icke Herefordrasen möjligen kunde härstamma från en långhornig ras, eller båda från en gemensam stamform, blir svaret ett hånleende. Jag har aldrig funnit en älskare af dufvor, höns, ankor, kaniner, som icke varit fullt öfvertygad, att hvarje hufvudras härstammar från en särskild stamart. Van Mons visar i sitt verk öfver äpplen och päron, huru omöjligt det är för honom att tro, att olika sorter, till exempel en Ribstonpipping eller ett Codlinäpple skulle kunna uppkomma af frön af ett och samma träd. Och så kunde jag anföra otaliga exempel. Detta låter förklara sig, som jag tror, på ett enkelt sätt. I följd af mångåriga studier hafva dessa personer erhållit en stor känslighet för skilnaden emellan de olika raserna, och ehuru de väl veta, att hvarje ras varierar, då de just genom ett noggrannt urval af sådana små variationer vinna sitt pris försumma de dock att draga allmänna slutsatser och beräkna icke den summa som erhålles genom adderandet, hopandet af små förändringar under loppet af många på hvarandra följande generationer. Och dessa naturforskare, hvilka antaga, att många våra husdjursraser härstamma från samma förfäder, ehuru de ännu mindre känna lagarna om ärftlighet och icke bättre känna mellanlänkarna i den långa serien af afkomlingar, skola icke de häraf lära försigtighet och icke le åt den tanken, att en art i naturtillståndet kan härstamma i rätt nedstigande linie från en annan art?
