Hoppa till innehållet

Untriennium

Från Wikipedia
Untriennium
Nummer
139
Tecken
Ute
Grupp
Period
8
Block
f

Ute
UntrioktiumUntrienniumUnkvadnilium
[Uuo] 5g13 6f2 7d2 8s2 8p2
139Ute


Generella egenskaper
Relativ atommassa370 u
Fysikaliska egenskaper
Atomära egenskaper
Elektronkonfiguration
Elektronkonfiguration[Uuo] 5g13 6f2 7d2 8s2 8p2
e per skal2, 8, 18, 32, 50, 19, 8, 2
Kemiska egenskaper
Diverse
Identifikation
Historia
Stabilaste isotoper
SI-enheter och STP används om inget annat anges.


Untriennium, med kemisk beteckning Ute, är det tillfälliga IUPAC-namnet[1] på det grundämne i periodiska systemet, som har atomnummer 139.[2] Det kan också kallas eka-bhorium efter Dmitrij Mendelejevs förutsägelser om det periodiska systemet.[3][4] Enligt vissa teorier har detta grundämne högre atomnummer i det periodiska systemet än vad som är möjligt.

Untriennium är det nittonde grundämnet i den åttonde perioden i det periodiska systemet.[5]

Slutet på det periodiska systemet

[redigera | redigera wikitext]

Antalet möjliga grundämnen är okänt. Enligt vissa beräkningar slutar det periodiska systemet strax efter “Ön av stabilitet”[3], som har sitt centrum vid atomnummer 126, unbihexium och begränsas uppåt av antalet möjliga protoner och neutroner.[6] Enligt andra beräkningar finns det kanske inte ens något slut på antalet möjliga atomnummer.[7] Andra förutsägelser är att periodiska systemet avslutas med atomnummer 128 (John Emsley) och atomnummer 155 (Albert Khazan).[8]

Det finns åtminstone tre modellberäkningar kring det periodiska systemets avslut:

  • Feynmans beräkningar som tyder på att grundämne 137, eller 173 utgör slutet.[9]
  • Bohrs modell som också tyder på en begränsning vid atomnummer 137 och kräver annars elektroner som kan röra sig med en hastighet högre än ljusets.[10]
  • Diracekvationen, enligt vilken inte heller atomnummer 173 behöver utgöra en gräns för det periodiska systemet.[11][12][7]
  1. ^ M.E. Wieser (2006). ”Atomic weights of the elements 2005 (IUPAC Technical Report)” (på engelska). Pure Appl. Chem. 78 (11): sid. 2051–2066. doi:10.1351/pac200678112051. http://iupac.org/publications/pac/78/11/2051/. Läst 24 november 2013. 
  2. ^ ”139” (på engelska). Apsidium. 2002. Arkiverad från originalet den 12 januari 2015. https://web.archive.org/web/20150112123141/http://www.princess-it.com/kp9/hrh-projects/file/20060327_sammakkee/lanchang/element/elements/139.htm. Läst 26 februari 2015. 
  3. ^ [a b] Seaborg (2006). ”transuranium element (chemical element)” (på engelska). Encyclopædia Britannica. http://www.britannica.com/EBchecked/topic/603220/transuranium-element. Läst 24 november 2013. 
  4. ^ Fricke, B.; Waber, J. T. (1973) (på engelska). Theoretical Predictions of the Chemistry of Superheavy Elements. sid. 433-485 
  5. ^ Haire, Richard G. (2006) (på engelska). Transactinides and the future elements” Artikel i Morss; Edelstein, Norman M.; Fuger, Jean. The Chemistry of the Actinide and Transactinide Elements (3:e upplagan). Nederländerna: Springer Science och Business Media. ISBN 1-4020-3555-1. Läst 24 november 2013 
  6. ^ S. Cwiok, P.-H. Heenen, W. Nazarewicz (2005). ”Shape coexistence and triaxiality in the superheavy nuclei” (på engelska). Nature 433 (7027): sid. 705–709. doi:10.1038/nature03336. PMID 15716943. 
  7. ^ [a b] Philip Ball (1 november 2010). ”Would element 137 really spell the end of the periodic table? Philip Ball examines the evidence” (på engelska). Chemistry World. Royal Society of Chemistry. http://www.rsc.org/chemistryworld/Issues/2010/November/ColumnThecrucible.asp. Läst 25 februari 2015. 
  8. ^ Emsley, John (2011) (på engelska). Nature's Building Blocks: An A-Z Guide to the Elements. Oxford University Press, New York. sid. 593. ISBN 978-0-19-960563-7 
  9. ^ G. Elert. ”Atomic Models” (på engelska). The Physics Hypertextbook. http://physics.info/atomic-models/. Läst 25 februari 2015. 
  10. ^ R. Eisberg, R. Resnick (1985) (på engelska). Quantum Physics of Atoms, Molecules, Solids, Nuclei and Particles. John Wiley & Sons 
  11. ^ J. D. Bjorken, S. D. Drell (1964) (på engelska). Relativistic Quantum Mechanics. McGraw-Hill 
  12. ^ W. Greiner, S. Schramm (2008) (på engelska). American Journal of Physics. "76". sid. 509.