Toppskarv

	Toppskarv; Status i världen: Livskraftig (lc)
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Sulfåglar; Suliformes
Familj	Skarvar; Phalacrocoracidae
Släkte	Gulosus
Art	Toppskarv; G. aristotelis
Vetenskapligt namn
	§ Gulosus aristotelis
Auktor	Linné, 1758
Utbredning

Toppskarv (Gulosus aristotelis) är en fågel som tillhör familjen skarvar.^[2] Den förekommer utmed Europas och Nordafrikas kuster, i östra Medelhavet samt i Svarta havet. Från att tidigare ha varit en sällsynt besökare häckar numera arten regelbundet på den svenska västkusten. Globalt minskar den dock i antal men beståndet anses ändå vara livskraftigt.

Utseende

Toppskarven liknar storskarven men är mindre och klenare byggd. Den har en längd på mellan 68 och 78 centimeter och ett vingspann på mellan 95 och 110 cm. Den har smalare hals och näbb. Huvudformen skiljer sig också från storskarven genom att högsta punkten på hjässan ligger framme i pannan. I adult häckningsdräkt har den en väl synlig fjäderkam på huvudet, vilket gett den dess namn, och dess näbb är mörk förutom vid näbbroten där den är gul. I adult dräkt är den blåsvart, med ett grönaktigt skimmer, och den saknar helt vitt i fjäderdräkten. De juvenila fåglarna är mer rödbruna i fjäderdräkten än unga storskarvar och de har också ljusare fötter. Den har också en ljusgul näbb. Den flygande toppskarven ser mer tjockbukad ut än storskarven.

Läte

Liksom andra skarvar är toppskarven vanligen tystlåten utanför häckningskolonierna. Där avger båda könen klickande ljud, hanen även stönande "ahrk" i långa serier, ibland uppblandat med strupklickande: "ahrk..ik...ahrk..ik...". Från ungarna hörs gnissliga "weee-ik" och tiggande "weeeu".^[3]

Utbredning och systematik

Fågeln häckar vid klippiga kuster i västra och södra Europa, i sydvästra Asien och Nordafrika. Den delas in i tre distinkta underarter:^[2]

nordlig toppskarv^[4] Gulosus aristotelis aristotelis – nominatformen häckar från Island och Norge i norr och söderut till Iberiska halvön
Gulosus aristotelis riggenbachi (Hartert, 1923) – häckar i Marocko
Gulosus aristotelis desmarestii (Payraudeau, 1826) – häckar i centrala och östra Medelhavet och vid Svarta havet

Förekomst i Sverige

Fram till 1990-talets början var toppskarven endast en sällsynt gäst i Sverige, men har därefter börjar regelbundet övervintra utmed svenska västkusten. Från 2004 har den även konstaterats häcka i ytterskärgården i Bohuslän. Idag påträffas den lokalt rätt allmänt från Koster i norr till Hallands Väderö i söder. Den har också, dock mycket sällsynt, noterats i Öresund och Östersjön.^[5]^[6]

Skarvarnas släktskap

Skarvarnas taxonomi är omdiskuterad. Traditionellt placeras gruppen i ordningen pelikanfåglar (Pelecaniformes) men de har även placerats i ordningen storkfåglar (Ciconiiformes). Alla tillgängliga data tyder på att skarvarna är nära besläktade med ormhalsfåglarna (Anhingidae) och sulorna (Sulidae) än några andra av dagens fåglar.^[7]^[8]. Molekulära och morfologiska studier har visat att ordningen pelikanfåglar är parafyletisk.^[9]. Skarvarna har därför flyttats till den nya ordningen Suliformes tillsammans med fregattfåglar, sulor och ormhalsfåglar.^[2]

Släktestillhörighet

Toppskarven placeras traditionellt i släktet Phalacrocorax med exempelvis storskarven. En genetisk studie från 2014 studier visar dock att släktet visserligen är monofyletiskt, men består av flera mycket gamla utvecklingslinjer som enligt författarna bör delas upp i flera mindre.^[10] De flesta taxonomiska auktoriteter, som tongivande International Ornithological Congress (IOC) och eBird/Clements, har följt dessa rekommendationer, varvid toppskarven placeras som enda art i släktet Gulosus. Enligt studien är toppskarven inte alls nära släkt med storskarven utan är istället systerart till en grupp med svartvita skarvar som förekommer på södra halvklotet, men där även nordamerikanska öronskarven ingår.

Ekologi

Toppskarven födosöker i havet och till skillnad från storskarven är den mycket ovanlig längre inåt land. Den är en av de skarvarter som dyker allra djupast och dyk på ner till 45 meters djup har observerats. De födosöker främst i den bentiska zonen, det vill säga utmed havsbottnen, och lever av en rad olika typer av fisk men favoritfödan utgörs av tobis. De förflyttar sig långa sträckor mellan platsen för födosök och platsen där de övernattar. Toppskarven står ofta lite för sig själv om den ses på ett skär tillsammans med storskarvar.

Häckning

Toppskarven häckar utmed kusten på klipphyllor, i klipphålor eller mindre grottor. Boet består av en slarvigt samlad hög med ruttnande sjögräs eller kvistar som cementeras ihop med fågelns egen guano. Häckningssäsongen är lång. Vissa påbörjar den redan i februari medan andra inte förrän i maj eller till och med senare. De lägger vanligtvis tre ägg. När de kläcks är de helt utan dun och därför helt beroende av sina föräldrar för värme, ofta under två månader, innan de är flygga. Fågelungarna blir flygga från första halvan av juni till senare delen av augusti, och i extremfall ända in i mitten av oktober.

Status och hot

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.^[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).^[1] Världspopulationen uppskattas till mellan 230 000 och 240 000 individer.^[11]

I Sverige tros beståndet uppgå till 340 häckande individer.^[6] I 2020 års rödlista kategoriseras den som sårbar.^[12]

Namn

Toppskarven har fått sitt vetenskapliga artnamn aristotelis efter den grekiska filosofen och naturforskaren Aristoteles (384–322 f.Kr.) vars verk Ton peri ta zoia historion kan anses vara början av den beskrivande zoologin.^[13]

Bildgalleri

Häckande toppskarv med två ungar.
Ungfågel av underarten desmarestii.
Flygande toppskarv. Notera den "bukiga" profilen
Toppskarvar; varav två i den karakteristiska grönskimrande häckningsdräkten.

Referenser

Noter

^ [a b c] BirdLife International 2018 Gulosus aristotelis . Från: IUCN 2018. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018-2. Läst 7 januari 2018.
^ [a b c] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
^ Orta, J., E. F. J. Garcia, F. Jutglar, G. M. Kirwan och P. F. D. Boesman (2020). European Shag (Phalacrocorax aristotelis), version 1.0. In Birds of the World (J. del Hoyo, A. Elliott, J. Sargatal, D. A. Christie och E. de Juana, red.). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.eursha1.01
^ Sverigelistan med underarter, BirdLife Sverige, läst 2024-02-18
^ Hans Falklind (2013)Toppskarven ny invandrare, Fågelvännen, nr.2, sid:17
^ [a b] Artfakta om toppskarv, ArtDatabanken.
^ Kennedy et al. (2000)
^ Mayr (2005)
^ Mayr, Gerald (2003): The phylogenetic affinities of the Shoebill (Balaeniceps rex). Journal für Ornithologie 144(2): 157–175. HTML sammanfattning
^ Kennedy, M. & Spencer, H.G. (2014) Classification of the cormorants of the world. Mol. Phylogenet. Evol. 79: 249–257.
^ Wetlands International. 2015. Waterbird Population Estimates. Hämtad från wpe.wetlands.org 20150917
^ Artdatabankens rödlista 2020 PDF Arkiverad 8 februari 2021 hämtat från the Wayback Machine.
^ James A. Jobling (2010) The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. Christopher Helm, London. ISBN 978-1-4081-2501-4

Källor

Lars Larsson (2001) Birds of the world, Cd-rom

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör toppskarv.
Bilder & media
Wikispecies har information om toppskarv.
Artförteckning
Läten på xeno-canto.org
Artportalen: Dagens fynd – senaste observationerna – bilder
Wiktionary har ett uppslag om toppskarv.
Ordbok

[IUCN-1] [a b c] BirdLife International 2018 Gulosus aristotelis . Från: IUCN 2018. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018-2. Läst 7 januari 2018.

[CC-2] [a b c] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11

[3] Orta, J., E. F. J. Garcia, F. Jutglar, G. M. Kirwan och P. F. D. Boesman (2020). European Shag (Phalacrocorax aristotelis), version 1.0. In Birds of the World (J. del Hoyo, A. Elliott, J. Sargatal, D. A. Christie och E. de Juana, red.). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.eursha1.01

[Sverigelistan-4] Sverigelistan med underarter, BirdLife Sverige, läst 2024-02-18

[Fagelvannen-5] Hans Falklind (2013)Toppskarven ny invandrare, Fågelvännen, nr.2, sid:17

[artfakta-6] [a b] Artfakta om toppskarv, ArtDatabanken.

[Kennedy-7] Kennedy et al. (2000)

[Mayr-8] Mayr (2005)

[9] Mayr, Gerald (2003): The phylogenetic affinities of the Shoebill (Balaeniceps rex). Journal für Ornithologie 144(2): 157–175. HTML sammanfattning

[10] Kennedy, M. & Spencer, H.G. (2014) Classification of the cormorants of the world. Mol. Phylogenet. Evol. 79: 249–257.

[11] Wetlands International. 2015. Waterbird Population Estimates. Hämtad från wpe.wetlands.org 20150917

[ArtDatabanken-12] Artdatabankens rödlista 2020 PDF Arkiverad 8 februari 2021 hämtat från the Wayback Machine.

[13] James A. Jobling (2010) The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. Christopher Helm, London. ISBN 978-1-4081-2501-4

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

[12]

[13]