Tofsmes

	Tofsmes; Status i världen: Livskraftig (lc); Status i Sverige: Livskraftig; Status i Finland: Sårbar
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Tättingar; Passeriformes
Familj	Mesar; Paridae
Släkte	Lophophanes
Art	Tofsmes; L. cristatus
Vetenskapligt namn
	§ Lophophanes cristatus
Auktor	Linné, 1758
Utbredning
Synonymer
	Parus cristatus

Tofsmes (Lophophanes cristatus) är en tätting som tillhör familjen mesar.^[4] Den förekommer huvudsakligen i Europa österut till Uralbergen, dock ej i sydväst och större delen av Storbritannien. Tidigare inkluderades det i släktet Parus, men lyfts numera tillsammans med östligare släktingen grå tofsmes ut till det egna släktet Lophophanes. Fågeln hittas huvudsakligen i barrskog, men i Frankrike och på Iberiska halvön istället i lövskog. Arten minskar i antal globalt men beståndet anses ändå vara livskraftigt.

Utseende och läte

Tofsmesen är 10,5–12 cm lång, har ett vingspann på 17–20 cm och väger ungefär 11 gram. Den är gråbrun med ljusare mage och har en tydligt markerad vit krage runt halsen som avgränsas nedtill av ett svart band som framtill bildar en triangelformad haklapp. Den har dessutom en tofs på hjässan elegant mönstrad i svart och vitt som gör den lätt att känna igen. Könen är lika.^[5]

Som många andra mesar är den talför och ger ifrån sig ett helt eget, puttrigt "burrurret". Även spetsiga "zit" hörs. Sången består av en serie innehållande locklätet och andra spetsiga toner som framförs i rask takt.^[5]

Systematik och utbredning

Tofsmesen beskrevs vetenskapligt, och fick ett vetenskapligt namn 1758 i Carl von Linnés tionde upplaga av Systema Naturae men tofsmesen hade redan beskrivits och avbildats av exempelvis Olof Rudbeck d.y. i den fågelbok han skapade i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet.

Denna art placerades traditionellt i det stora messläktet Parus. På grund av de distinkta karaktärer som tofsmesen och dess nära släkting grå tofsmes uppvisar så placerar många auktoriteter numera gruppen i det egna släktet Lophophanes, bland annat British Ornithologists' Union (BOU) och BirdLife Sverige. Detta har också stöd i genetiska undersökningar.^[6] Släktnamnet Lophophanus användes första gången 1829 av Johann Jakob Kaup.^[7]

En förmodad hybrid mellan tofsmes och talltita (Parus montanus) observerades och ringmärktes i Gällivare år 2000 vilket belyser släktskapsproblematiken bland dessa mesar.^[8]

Utbredning och underarter

Tofsmesen är en västpalearktisk art som återfinns i merparten av centrala och norra Europa och så långt österut som till Uralbergen. Den är en stannfågel och häckar på höjder upp till 1800 meter.^[7]

Den delas ofta upp i sex underarter med följande utbredning:^[4]

Lophophanes cristatus scoticus (Prazák, 1897) – Skottland
Lophophanes cristatus abadiei (Jouard, 1929) – nordvästra Frankrike (Bretagne)
nordlig tofsmes^[9] Lophophanes cristatus cristatus, inkl. bureschi (von Jordans, 1940) – Skandinavien och Finland österut till europeiska delen av Ryssland, norra Uralbergen och Ukraina
Lophophanes cristatus mitratus (C. L. Brehm, 1831) – centrala och västra Europa
Lophophanes cristatus weigoldi (Tratz, 1914) – Portugal och södra Spanien, sällsynt till Marocko
Lophophanes cristatus baschkirikus (Snigirewski, 1931) – södra Uralbergen

I verket Handbook of Western Palearctic Birds (Shirihai & Svensson 2018) rekommenderas en annan underartsindelning, där baschkirikus inkluderas i nominatformen.^[10] Sedan 2022 följer svenska BirdLife Sverige dessa rekommendationer.^[11]

Förekomst i Sverige

Tofsmes häckar i barr- och blandskog, främst i tallskog. Den förekommer hela landet utom på Öland och Gotland, i Lappland och norra Norrbotten dock sparsamt.^[2]

Ekologi

I merparten av utbredningsområdet lever tofsmesen i barrträdsområden, gärna i gammal granskog rik på mossor och lavar eller i tallskog på hällmark.^[5] I Frankrike och på Iberiska halvön lever den i lövskog. Populationen i Storbritannien är begränsad till ett litet område med uråldrig tallskog i Spey Valley i Skottland.

Tofsmesens föda består av larver, insekter och frön som den ofta plockar på marken eller låga grenar.^[5] På vintern observeras den ofta i stora blandflockar med mesar, men endast när dessa rör sig i barrskog.^[5] Den besöker sällan fågelbord och är oftast svår att komma nära, men är inte direkt skygg.^[5]

Häckning

Tofsmesarna bygger bon i murkna stubbar, och håller sig ofta långt ner i träden för att äta. Den lägger vanligtvis sex till sju ägg (extremfall tre till nio) som ruvas av honan i 13–18 dagar. Efter att ungarna kläckts tas de om hand av båda föräldrar i 18–22 dagar tills de kan flyga.^[7]

Tofsmesen och människan

Status och hot

Tofsmesen har ett stort utbredningsområde och en stor världspopulation som uppskattas till mellan tio och 20 miljoner vuxna individer.^[12] Den minskar dock i antal,^[13] dock ej tillräckligt kraftigt att den anses vara hotad.^[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar den som livskraftig.^[1] Bestånden varierar beroende på hur hårt vintervädret är.^[1] I Centraleuropa tros bland annat luftföroreningar ligga bakom att bestånden minskat.^[14]^[15]

Även i Sverige anses tofsmesen livskraftig, men tros istället öka i antal.^[2] Beståndet uppskattades 2018 till 527 000 par.^[16]

Namn

Tofsmesen har haft många äldre dialektala namn, bland annat tofsmyssa, tofstita, toppmes, meshatt, skogsbock och meskung.^[17] Den har även kallats tofsmössa.^[18] Det vetenskapliga artnamnet cristatus betyder just "med tofs", efter latinets crista för "tofs" eller "plym".^[19]

I kulturen

Tofsmesen är Västmanlands landskapsfågel.

Noter

^ [a b c d] BirdLife International 2016 Lophophanes cristatus . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 27 december 2020.
^ [a b c] Artfakta om tofsmes, ArtDatabanken.
^ Jari Valkama (2019). ”Finsk rödlistning av tofsmes – Lophophanes cristatus” (på svenska/finska). Finlands Artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.34553. Läst 22 mars 2022.
^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, S. M. Billerman, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2021. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2021 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2021-08-11
^ [a b c d e f] Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 318-319. ISBN 91-34-51038-9
^ Gill, Frank B.; Slikas, Beth & Sheldon, Frederick H. (2005): Phylogeny of titmice (Paridae): II. Species relationships based on sequences of the mitochondrial cytochrome-b gene. Auk 122: 121-143. DOI: 10.1642/0004-8038(2005)122[0121:POTPIS]2.0.CO;2 HTML sammanfattning
^ [a b c] Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
^ Susanne Backe (2001) "Tofstita" - förmodad hybrid mellan tofsmes och talltita, Vår Fågelvärld, vol.60, no.4, sid:20-21
^ Sverigelistan med underarter, BirdLife Sverige, läst 2024-02-18
^ Shirihai, Hadoram; Lars Svensson (2018). Handbook of Western Palearctic Birds, Volume 1, Passerines: Larks to Warblers. Helm Field Guides. ISBN 9781472937575
^ Erling, J., Lagerqvist, M., Asplund, G., Fromholtz, J., Tyrberg, T. (2022). ”Förändringar i Tk:s lista”. Vår fågelvärld (1). https://cdn.birdlife.se/wp-content/uploads/2022/02/Rapport12-2022.pdf. Läst 14 februari 2022.
^ BirdLife International. 2015. European Red List of Birds. Office for Official Publications of the European Communities, Luxembourg.
^ EBCC. 2015. Pan-European Common Bird Monitoring Scheme. Hämtas från http://www.ebcc.info/index.php?ID=587.
^ Gosler, A. och Clement, P. 2007. European Crested Tit (Lophophanes cristatus). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. och de Juana, E. (red.), Handbook of the Birds of the World Alive, Lynx Edicions, Barcelona.
^ Hagemeijer, E.J.M. and Blair, M.J. 1997. The EBCC atlas of European breeding birds: their distribution and abundance. T. and A. D. Poyser, London.
^ Sveriges fåglar 2021. Hur går det för Sveriges fåglar med särskilt fokus på läget i jordbrukslandskapet? Rapport från BirdLife Sverige och Svensk fågeltaxering, hämtad 2022-04-02
^ "P2-fågeln – Tofsmes". Sverigesradio.se, 2009-01-26. Läst 12 april 2014.
^ Malm, A. W. (1877) Göteborgs och Bohusläns Fauna; Ryggradsdjuren, Göteborg, sid:182
^ James A. Jobling (2010) The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. Christopher Helm, London. ISBN 978-1-4081-2501-4

Externa länkar

Sveriges Radio: P2-fågeln - Tofsmes
Wikimedia Commons har media som rör tofsmes.
Bilder & media
Wikispecies har information om tofsmes.
Artförteckning
Dansk ornitologisk forening
Köns- och åldersbestämning av tofsmes (PDF)
Artportalen: Dagens fynd – senaste observationerna – bilder
Läten på xeno-canto.org

[IUCN-1] [a b c d] BirdLife International 2016 Lophophanes cristatus . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 27 december 2020.

[artfakta-2] [a b c] Artfakta om tofsmes, ArtDatabanken.

[ADBfi-3] Jari Valkama (2019). ”Finsk rödlistning av tofsmes – Lophophanes cristatus” (på svenska/finska). Finlands Artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.34553. Läst 22 mars 2022.

[CC-4] [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, S. M. Billerman, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2021. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2021 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2021-08-11

[Fågelguiden-5] [a b c d e f] Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 318-319. ISBN 91-34-51038-9

[6] Gill, Frank B.; Slikas, Beth & Sheldon, Frederick H. (2005): Phylogeny of titmice (Paridae): II. Species relationships based on sequences of the mitochondrial cytochrome-b gene. Auk 122: 121-143. DOI: 10.1642/0004-8038(2005)122[0121:POTPIS]2.0.CO;2 HTML sammanfattning

[Larsson-7] [a b c] Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom

[8] Susanne Backe (2001) "Tofstita" - förmodad hybrid mellan tofsmes och talltita, Vår Fågelvärld, vol.60, no.4, sid:20-21

[Sverigelistan-9] Sverigelistan med underarter, BirdLife Sverige, läst 2024-02-18

[hbwp-10] Shirihai, Hadoram; Lars Svensson (2018). Handbook of Western Palearctic Birds, Volume 1, Passerines: Larks to Warblers. Helm Field Guides. ISBN 9781472937575

[BirdLife-11] Erling, J., Lagerqvist, M., Asplund, G., Fromholtz, J., Tyrberg, T. (2022). ”Förändringar i Tk:s lista”. Vår fågelvärld (1). https://cdn.birdlife.se/wp-content/uploads/2022/02/Rapport12-2022.pdf. Läst 14 februari 2022.

[12] BirdLife International. 2015. European Red List of Birds. Office for Official Publications of the European Communities, Luxembourg.

[13] EBCC. 2015. Pan-European Common Bird Monitoring Scheme. Hämtas från http://www.ebcc.info/index.php?ID=587.

[14] Gosler, A. och Clement, P. 2007. European Crested Tit (Lophophanes cristatus). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. och de Juana, E. (red.), Handbook of the Birds of the World Alive, Lynx Edicions, Barcelona.

[15] Hagemeijer, E.J.M. and Blair, M.J. 1997. The EBCC atlas of European breeding birds: their distribution and abundance. T. and A. D. Poyser, London.

[16] Sveriges fåglar 2021. Hur går det för Sveriges fåglar med särskilt fokus på läget i jordbrukslandskapet? Rapport från BirdLife Sverige och Svensk fågeltaxering, hämtad 2022-04-02

[17] "P2-fågeln – Tofsmes". Sverigesradio.se, 2009-01-26. Läst 12 april 2014.

[Malm-18] Malm, A. W. (1877) Göteborgs och Bohusläns Fauna; Ryggradsdjuren, Göteborg, sid:182

[19] James A. Jobling (2010) The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. Christopher Helm, London. ISBN 978-1-4081-2501-4

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

[12]

[13]

[14]

[15]

[16]

[17]

[18]

[19]