Hoppa till innehållet

Svart eldmyra

Från Wikipedia
Svart eldmyra
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamLeddjur
Arthropoda
UnderstamSexfotingar
Hexapoda
KlassEgentliga insekter
Insecta
OrdningSteklar
Hymenoptera
ÖverfamiljVespoidea
FamiljMyror
Formicidae
UnderfamiljEttermyror
Myrmicinae
SläkteEldmyror
Solenopsis
ArtSvart eldmyra
Solenopsis richteri
Vetenskapligt namn
§ Solenopsis richteri
AuktorForel, 1909
Utbredning
Utbredningsområde
Hitta fler artiklar om djur med

Svart eldmyra (Solenopsis richteri)[1] är en myrart som beskrevs av den schweiziske naturforskaren Auguste-Henri Forel 1909.[2] Den ingår i släktet eldmyror, underfamiljen ettermyror och familjen myror.[2][3] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[4]

Drottningen, som kan bli upp till 9 mm lång, är rödbrun. Arbetarna som uppträder i flera olika former med kroppslängder mellan 1,5 mm och 5 mm, varierar i färg mellan rödbrunt och svart. Hanarna känns igen på sina små huvuden och sin mörka färg. Arten är mycket lik den nära släktingen röd eldmyra (Solenopsis invicta), som den också kan hybridisera med.[1]

I sitt ursprungliga utbredningsområde i Sydamerika förekommer arten på Pampas gräsmarker. De introducerade populationerna i USA förekommer i hög grad på ruderatmarker, men även där kan den förekomma på gräsmarker.[1] Populationerna i USA tenderar att trängas bort av korsningen mellan arten och röd eldmyra.[3] Den svarta eldmyran är allätare, och lever på smådjur, honungsdagg från bladlöss, och olika växtdelar. Arten bildar två olika typer av samhällen: Ett med en enda drottning, och ett med flera drottningar. I USA verkar det som endast den förstnämnda formen förekommer.[1]

Koloniernas bon grävs främst ut underjordiskt, men ibland med en stack överst.[1]

Den svarta eldmyran har gadd, precis som alla ettermyror. Den vanligaste reaktionen på ett stick är en brännande smärta vid stickstället, följd av nässelutslag och blåsbildning.[5] Allvarligare allergiska symtom, som kan vara livshotande, förekommer också.[6][7]

Artens ursprungsområde är Pampas i Brasilien, Uruguay och Argentina, varifrån den omkring 1918 har spritt sig till södra USA, troligtvis genom importerad jord eller växtmaterial.[1][3]

EU har klassificerat den svarta eldmyran som en invasiv art. En invasion av Norden anses dock inte trolig, då myran är alltför värmekrävande.[1]

  1. ^ [a b c d e f g] Bolton, B. (2022). ”Svart eldmyra Solenopsis richteri. Artdatabanken. https://artfakta.se/artinformation/taxa/solenopsis-richteri-6322286/detaljer. Läst 15 september 2023. 
  2. ^ [a b] Solenopsis richteri Forel, 1909” (på engelska). ITIS. https://www.itis.gov/servlet/SingleRpt/SingleRpt?search_topic=TSN&search_value=154241#null. Läst 15 september 2023. 
  3. ^ [a b c] James C. Trager, Beatriz Moisset, Chuck Entz, V Belov (9 december 2011). ”Species Solenopsis richteri - Black Imported Fire Ant” (på engelska). BugGuide. Iowa State University - Department of Entomology. https://bugguide.net/node/view/582016. Läst 15 september 2023. 
  4. ^ Roskov Y., Ower G., Orrell T., Nicolson D., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., DeWalt R.E., Decock W., Nieukerken E. van, Zarucchi J., Penev L. (red.) (2019). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2019 Annual Checklist.”. Species 2000: Naturalis, Leiden, Nederländerna. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2019/search/all/key/solenopsis richteri/match/1. Läst 15 september 2023. 
  5. ^ Kevin T. Fitzgerald, Aryn A. Flood (2006). ”Hymenoptera Stings” (på engelska). Clinical Techniques in Small Animal Practice 21 (4). https://www.sciencedirect.com/science/article/abs/pii/S1096286706000636?via=ihub. Läst 14 september 2023. 
  6. ^ Robert B. Rhoades, Chester T. Stafford och Frank K. James, Jr. (1989). ”Survey of fatal anaphylactic reactions to imported fire ant stings” (på engelska). Journal of Allergy and Clinical Immunology 84 (2). https://www.jacionline.org/article/0091-6749(89)90319-9/pdf. Läst 14 september 2023. 
  7. ^ Daniel Zamith-Miranda et al. (26 september 2018). ”The allergic response mediated by fire ant venom proteins” (på engelska). Scientific Reports (8). https://www.nature.com/articles/s41598-018-32327-z. Läst 14 september 2023. 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]