Hoppa till innehållet

Slaget vid Gadebusch

Från Wikipedia
 Den här artikeln har källhänvisningar, men eftersom det saknas fotnoter är det svårt att avgöra vilken uppgift som är hämtad var. (2017-10)
Hjälp gärna till med att redigera artikeln, eller diskutera saken på diskussionssidan.
Slaget vid Gadebusch
Del av Stora nordiska kriget

Ritning över slaget.
Ägde rum 9 december 1712 (gs)
20 december 1712 (ns)
Plats Wakenstädt nära Gadebusch, 35 km sydöst om Lübeck, Tyskland
Resultat Avgörande svensk seger
Stridande
Sverige Danmark Danmark
Sachsen
Befälhavare och ledare
Magnus Stenbock
Carl Gustaf Dücker (sårad i strid)[1] 		Danmark Fredrik IV
Jakob Heinrich von Flemming
Styrka
12 500[2][3]:
6 500 fotsoldater
6 000 ryttare
30 kanoner 		17 000[3]:
8 300 danska fotsoldater
4 900 danska ryttare
3 800 sachsiska ryttare
14 kanoner
Förluster
1 600[4][3]:
550 döda
1 022 sårade 		6 500[5][3]:
2 500 döda
1 500 sårade
2 500 tillfångatagna
13 kanoner

Slaget vid Gadebusch utkämpades den 9 december (g.s.) 1712 mellan Sverige å ena sidan och Danmark och Sachsen å den andra utanför samhället Gadebusch. Den svenska hären, med Magnus Stenbock i täten, segrade - den sista stora segern för det svenska stormaktsväldet.

Bakgrund

[redigera | redigera wikitext]

Sverige hade under år 1712 förlorat alla sina besittningar söder om Östersjön till Danmark, Sachsen och Ryssland. Wismar och Stettin var belägrade. Sverige såg det som ytterst viktigt att inte förlora Stralsund, där de allierade samverkat i en belägring. Därför hade den svenske generalen Magnus Stenbock arbetat fram en plan för att föra över en svensk armé till Pommern. I september skeppades soldater över från Karlskrona till Rügen, men förråden blev kvar på skeppen, vilka anfölls och erövrades eller sänktes av den danska flottan. Det dröjde fyra veckor innan den svenska armén kom över från Rügen till fastlandet. Stenbock beslöt att, istället för att anfalla en stark rysk-sachsisk armé söder om Stralsund, dra sig västerut mot Mecklenburg. Därigenom skulle han kunna omfatta eller splittra styrkan, samt förhindra att de allierade styrkorna skulle kunna förenas. I början av november slog svenskarna läger väster om Rostock. En fjorton dagars vapenvila slöts, under vilken Stenbocks armé återhämtade krafterna, medan den danska armén under Jobst von Scholten förflyttade sig närmare de rysk-sachsiska trupperna. Den 3 december kom danskarna fram till Gadebusch och den 8 december slog svenskarna läger cirka en mil öster om staden. Under den efterföljande natten förflyttade sig danskarna till en bättre ställning tre kilometer söderut.[6]

Slaget

[redigera | redigera wikitext]

Om morgonen sändes från svenska sidan överste Bassewitz med 200 hästar, att besikta och undersöka fiendens stånd och läger, varpå armén efter förrättad gudstjänst följde i fem kolonner, liksom dagen förut. Efter en stund träffade överste Bassewitz på en fientlig fältvakt, som strax drog sig tillbaka, och han kom sedan så nära danskarnas position, att han kunde iaktta deras ställning. De hade natten mellan den 8 och 9 december dragit sig ur sitt läger vid Gadebusch, och ställt sig i slagordning ganska fördelaktigt på en höjd ett stycke därifrån. På höger sida hade de en stor skog, på vänstra sidan täckes de av strömmen vid Gadebusch, och framför sig hade de ett moras, som även var genomskuret av samma ström. När översten kom tillbaka med rapporten satte fältmarskalk Stenbock sig till häst, trots att han ännu var ganska svag av sjukdom, och tog själv platsen i översikt. Han befann danskarnas fördel vara sådan att han varken till höger eller vänster kunde komma an mot dem. Höjden till höger var besatt med några danska bataljoner med stöd av kavalleri och artilleripjäser, endast mitt fram fanns en öppning, ungefär tusen fot bred, varigenom armén måste defilera under beskjutning av danskarna. De hade dock endast kanoner på sin högra (svenskarnas vänstra) sida, och inga i skogen till vänster, och Stenbock bestämde sig för att med kanonerna beskjuta danskarnas ställningar på höjden för att därefter kunna rycka fram längs den planerade vägen.

Klockan tolv på dagen ryckte överstelöjtnant Cronstedt fram med 12 kanoner, och började beskjuta den danska höjden. Sedan danskarna dragit sig tillbaka något inleddes anfallet omkring klockan 13. Kampen blev hård, och särskilt Dalregementet förlorade en stor del av sina officerare. Det danska kavalleriet var de första att vika från platsen. På den högra flygeln vek danskarna först, på den vänstra däremot blev de svenska attackerna tillbakaslagna. Men när väl den högra flygeln vikt sig tvingades dessa att retirera. Under eftermiddagen hade snöslask börjat falla, och när danskarna började vika vid fyratiden var det för mörkt för svenskarna att kunna uppta förföljandet. Man hade också själv lidit svåra förluster.

Generallöjtnant Carl Gustaf Dücker som anförde vänstra flygeln fick under slaget en kula i vänstra kindbenet, och kulan blev kvarsittande i hans hals. Överste Palmfelt som anförde Västgöta-Dals regemente fick en kula i veka livet och avled några dagar efter slaget.

På den danska sidan undkom greve von Fleming och danske kungen, men generalmajor Daa och brigadieren Bülow stupade. Generalmajor Mörner blev fången, men fick mot revers tillstånd att ge sig av hemåt.

Följder

[redigera | redigera wikitext]
Minnesmärket över slaget vid Gadebusch.

Slaget blev inte en avgörande framgång för svenskarna, då en stor del av de danska och sachsiska trupperna kom undan. Dock hade Stenbock slagit isär den järnring med vilken motståndarna omringat Sverige. Det blev den sista stora segern för det svenska stormaktsväldet, men den saknade strategisk betydelse. Stenbocks insats uppskattades av Karl XII och han utnämndes till fältmarskalk.[6] Vid belägringen av Tönning påföljande vår tvangs hären kapitulera strax norr om Elbes mynning p.g.a. brist på ammunition. Stenbock fördes till fängelse i Danmark.

Deltagande svenska regementen

[redigera | redigera wikitext]

Vänstra flygeln

Centern Första linjen

Andra linjen

Tredje linjen (vänstra flygeln)

Tredje linjen (högra flygeln)

Högra flygeln

Marschalks grupp

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Eriksson, Ingvar (2007). Karolinen Magnus Eriksson. Atlantis. sid. 270-271. ISBN 978-91-7353-158-0. Läst 3 november 2024 
  2. ^ Generalstaben (1919). Karl XII på slagfältet, IV. P.A. Norstedt och söners förlag, Stockholm. s. 936–941
  3. ^ [a b c d] Kungl. Vitterhets, historie och antikvitets akademiens handlingar, Volume 5, (1867). P.A. Norstedt & söners förlag. Stockholm. s. 40–59
  4. ^ Svenska akademiens handlingar ifrån år 1886, Volume 20, (1905). P.A. Norstedt & söners förlag. Stockholm. s. 299–305
  5. ^ The Political State of Great Britain, Volume 4, (1712). National Library of the Netherlands. s. 459–464
  6. ^ [a b] Ericson m.fl. sid. 320-326.

Källor

[redigera | redigera wikitext]
  • Ny Läsning för Swenska soldater af alla wapen, Tredje häftet, Linköping 1845
  • Ericson, Lars m.fl.: Svenska slagfält, Wahlström & Widstrand, 2003, ISBN 91-46-20225-0
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Slaget_vid_Gadebusch&oldid=56161440”