Slaget vid Cēsis
| Slaget vid Cēsis | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del av Estniska frihetskriget och Lettiska frihetskriget | |||||||
| |||||||
| Stridande | |||||||
 Estland  Lettland
|
 Landeswehr
| ||||||
| Befälhavare och ledare | |||||||
 Ernst Põdder Jorģis Zemitāns
|
Alfred Fletcher
| ||||||
| Styrka | |||||||
| 3:e estniska divisionen: 6 509 infanteri 65 kavalleri 106 lätta kulsprutor 23 artilleripjäser 3 bepansrade fordon 3 pansartåg[1] 2:a lettiska regementet: 750 infanteri |
5 500 - 6 300 infanteri 500-600 kavalleri 50 tunga kulsprutor 42-48 artilleripjäser | ||||||
| Förluster | |||||||
| Estland: 110 döda 295 skadade Lettland: 13 döda30 skadade[2] |
65 fallit och 38 saknade personer i Landswehr [3] | ||||||
Slaget vid Cēsis (Lettiska: Cēsu kaujas; Estniska: Võnnu lahing Slaget vid Võnnu; tyska: Schlacht von Wenden, Slaget vid Wenden) utkämpades nära Cēsis, Lettland, mellan baltiska frihetsstyrkor och tyska Landeswehr i juni 1919. Slaget var en del av Estniska frihetskriget och Lettiska frihetskriget. Efter hårda strider stoppades de tyska attackerna och en fullständig motattack genomfördes som visade sig vara lyckosam för balterna.
Bakgrund
[redigera | redigera wikitext]Lettland hade utropat självständighet från Ryssland 1918, men var oförmögna att stoppa den avancerande Röda armén, vilket resulterade i förlusten av Riga. Dock stoppades de lettiska röda skyttarna av en tysk armé under Rüdiger von der Goltz. Den tyska styrkan bestod av baltiska Landeswehr, frikårens järndivision och diverse reservtrupper.[4] De lettiska trupperna som var lojala mot det tillfälliga Baltiska Hertigdömet sattes under Baltische Landeswehr. 16 april 1919 störtade tyskarna den lettiska regeringen under Kārlis Ulmanis, och installerade en marionettregering ledd av Andrievs Niedra. Trots detta förblev den lettiska brigaden under Jānis Balodis lojal mot tyskarna.
Efter återerövrandet av Riga rörde sig den tyska armén norrut. Samtidigt hade den estniska tredje divisionen tryckt tillbaka bolsjevikerna ut ur södra Estland och marscherade nu söderut mot Lettland. Estland stödde fortfarande Ulmanis regering. 5 juni påbörjades striderna med att Landeswehr erövrade Cēsis.[5] 10 juni påbörjades samtal med stöd av Ententen och vapenstillestånd deklarerades. Men samtalen misslyckades och 19 juni återupptogs striderna igen.
Slaget
[redigera | redigera wikitext]
19 juni återupptogs striderna med att järndivisionen anföll estniska ställningar nära Limbaži[6] Vid samma tillfälle förfogade den estniska 3:e divisionen, inkluderat 2:a lettiska regementet under överste Krišjānis Berķis, över 5 990 infanterister och 125 kavallerister. Den tyska styrkan förfogade över 5 500 - 6 300 infanterister, 500-600 kavallerister och hade ett stort övertag med artilleri. De tyska styrkorna nådde viss framgång vid Limbaži, men trycktes snart tillbaka. Det tyska Landeswehrs huvudsakliga anfall startade 21 juni. Tyskarna bröt igenom de lettiska ställningarna vid floden Rauna. Situationen blev kritisk för de estniska styrkorna, men det tyska anfallet stoppades av tre estniska pansartåg och estniska partisaner.[7]
Tyskarnas anfall fortsatte på flera delar av fronten, samtidigt fick estländarna fler förstärkningar.[8] Efter att man stoppat det sista tyska anfallet påbörjade estländarna en fullständigt motattack 23 juni, vilket resulterade i återerövringen av Cēsis.[9] De tyska trupperna drog sig tillbaka till Riga.
Slagets följder
[redigera | redigera wikitext]Slaget vid Cēsis var en avgörande seger för de estniska trupperna i kriget mot de tyska trupperna. Den 3:e estniska divisionen fortsatte med sitt anfall mot Riga, och den 3 juli var de estniska trupperna vid stadens utkanter. Estland, Lettland och det baltiska hertigdömet signerade Fördraget vid Strazdumuiža på uppmaning av Ententen. Fördraget återupprättade Ulmanis regering i Riga. De tyska styrkorna beordrades lämna Lettland, och det balttyska Landeswehr sattes under lettiskt befäl för att strida mot röda armén. Trots fördraget stannade många tyskar och valde att strida för Västryska frivillighetsarmén som slogs i det estniska och lettiska frihetskriget, vilket pågick till december 1919.
Estland firar årsdagen av slaget som en nationell helgdag 23 juni.
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ Colonel Jaan Maide (på estniska). Ülevaade Eesti Vabadussõjast (1918–1920) (Overview on Estonian War of Independence). http://www.ksk.edu.ee/file.php?ID=1207. Läst 17 januari 2015 Arkiverad 22 augusti 2010 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ *Pētersone, Inta (1999) (på lettiska). Latvijas Brīvības cīņas 1918-1920 : enciklopēdija.. Riga: Preses nams. ISBN 9984-00-395-7. OCLC 43426410
- ^ Nikolai Reek (på estniska). Lemsalu — Roopa — Võnnu — Ronneburgi lahing 19. — 23. VI. 1919. a. (Lemsalu — Roopa — Võnnu — Ronneburg battle 19. — 23. VI. 1919. Kaitseväe Ühendatud Õppeasutused museum. http://www.ksk.edu.ee/file.php?ID=1243. Läst 17 januari 2015 Arkiverad 22 augusti 2010 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ Spencer C. Tucker, red (2005). ”Goltz, Rüdiger von der, Count (1865-1946)”. The Encyclopedia of World War I: A political, social, and military history. Santa Barbara, Kalifornien: ABC-CLIO. sid. 492–493. http://books.google.ee/books?id=2YqjfHLyyj8C&pg=PA493&lpg=PA493&dq="VI. Reserve-Corps"&source=bl&ots=BQkaS7UNYL&sig=uIJeNwwyyQnSB_dR1LjdVytXwcc&hl=et&ei=ughhTaKnFcai8QPaqLFa&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=2&ved=0CB0Q6AEwATgK#v=onepage&q="VI. Reserve-Corps"&f=false
- ^ Traksmaa, August: Lühike vabadussõja ajalugu, sid. 150-151. Olion, 1992
- ^ Traksmaa, August: Lühike vabadussõja ajalugu, sid. 156. Olion, 1992
- ^ Traksmaa, August: Lühike vabadussõja ajalugu, sid. 157. Olion, 1992
- ^ Traksmaa, August: Lühike vabadussõja ajalugu, sid. 158. Olion, 1992
- ^ Kaevats, Ülo: Eesti Entsüklopeedia 10, sid. 519. Eesti Entsüklopeediakirjastus, 1998