Hoppa till innehållet

Shackleton (månkrater)

Från Wikipedia
Månkrater
Shackleton

Egenskaper
Latitud
Longitud
89° 37’ 48’’ Syd
 132° 19’ 12’’ Ost
 
Medeldiameter 21 km 
Djup 4.2 km
Kolongitud 0° vid soluppgång
Eponym Ernest Shackleton[1]
Kartposition
2 000 km
Dold sida
Synlig sida
Dold sida
-90°
-90°
90°
90°
45°
45°
-45°
-45°
Månen - Selenografi - ( v  r )

Shackletonkratern är en krater på månens sydpol. Månens rotationsaxel ligger innanför kratern och är bara några kilometer från dess mitt. Den är uppkallad efter Ernest Shackleton.[1]

Sett från jorden ligger kratern längs med den södra randen av månen, vilket försvårar observationer av kratern. Detaljerad kartläggning av polregionerna och månens baksida kunde inte genomföras förrän kretssonder placerades runt månen. Shackleton ligger helt innanför Sydpol-Aitken bassängens kraterrand, vilket är den största nedslagsformationen som är känd i solsystemet. Bassängen är över 12 kilometer djup och en utforskning av dess attribut skulle kunna avslöja värdefull information om månens inre.[2]

En neutronspektrometer ombord på sonden Lunar Prospector upptäckte förhöjda värden av väte nära Nord- och Sydpolen, inkluderat kratern Shackleton.[3] Vid slutet av uppdraget, i juli 1999, kraschades sonden in i den närbelägna kratern Shoemaker i hopp om att jordbaserade teleskop skulle komma att påvisa förekomsten av vattenånga. Inga spår av vatten gick dock att spåra och det kan innebära att vätet inte är i form av hydratmineral, eller att nedslagsplatsen inte innehöll någon is.[4]

Shackleton i fiction

[redigera | redigera wikitext]

Kratern spelar en central roll i den amerikanska science fiction TV-serien, For All Mankind.

  1. ^ [a b] ”Shackleton on Moon” (på engelska). International Astronomical Union. 18 oktober 2010. https://planetarynames.wr.usgs.gov/Feature/5450. Läst 28 september 2019. 
  2. ^ C. M. Pieters, M. Duke, J. W. Head III, B. Jolliff (March 17-21, 2003). "Science Options for Sampling South Pole-Aitken Basin" (PDF). 34th Annual Lunar and Planetary Science Conference. Hämtat 2009-05-13. 
  3. ^ Feldman, W. C. (22 november 1998). ”Fluxes of Fast and Epithermal Neutrons from Lunar Prospector: Evidence for Water Ice at the Lunar Poles”. Science "281" (5382): ss. 1496. doi:10.1126/science.281.5382.1496. PMID 9727973. http://adsabs.harvard.edu/abs/1998Sci...281.1496F. 
  4. ^ D. Isbell, D. Morse, B. Rische (13 oktober 1999). ”Moon Water Still a Mystery”. Science@NASA. Arkiverad från originalet den 13 maj 2009. https://web.archive.org/web/20090513051221/http://science.nasa.gov/newhome/headlines/ast13oct99_1.htm. Läst 13 maj 2009.