Hoppa till innehållet

Mauno Koivisto

Från Wikipedia
Mauno Koivisto

Koivisto (1967).

Tid i befattningen
27 januari 1982–1 mars 1994
Statsminister
Företrädare Urho Kekkonen
Efterträdare Martti Ahtisaari

Tid i befattningen
26 maj 1979–26 januari 1982
President Urho Kekkonen
Ställföreträdare Eino Uusitalo
Företrädare Kalevi Sorsa
Efterträdare Kalevi Sorsa
Tid i befattningen
3 mars 1968–14 maj 1970
President Urho Kekkonen
Ställföreträdare Johannes Virolainen
Företrädare Rafael Paasio
Efterträdare Teuvo Aura

Född 25 november 1923
Åbo, Finland
Död 12 maj 2017 (93 år)
Helsingfors
Gravplats Sandudds begravningsplats[1][2][3]
Nationalitet Finland Finland
Politiskt parti Socialdemokraterna
Maka Taimi Tellervo, född Kankaanranta (1952–2017; hans död)
Barn Assi Koivisto (född 1957)
Namnteckning Mauno Koivistos namnteckning

Mauno Henrik Koivisto, född 25 november 1923 i Åbo, död 12 maj 2017 i Helsingfors,[4] var en finländsk bankman och politiker (socialdemokrat). Han var Finlands president från 1982 till 1994.

Före presidentposten var han bland annat finansminister (1966–1967), statsminister (1968–1970 och 1979–1982) samt chef för centralbanken Finlands Bank (1968–1982). När han valdes till president hade han i egenskap av statsminister redan fungerat som tillförordnad president en tid, eftersom företrädaren president Urho Kekkonen hade avgått av hälsoskäl året innan.[5] Koivisto representerade Finlands socialdemokratiska parti, men lämnade detta som president såsom Finlands presidenter brukar göra efter att ha blivit valda.

Koivisto var den president som stärkte parlamentarismen i Finland och beskar presidentens stora maktbefogenheter.

Koivisto fortsatte att upprätthålla Finlands goda kontakter med Sovjetunionen. Han skapade också nära kontakter med USA:s ledare. Hans band till Norden och de nordiska kollegorna var mycket nära och förtroendefulla.[6]

När Sovjetunionen föll hösten 1991 blev det stora ändringar i den finländska utrikespolitiken. På president Koivistos initiativ upphävdes restriktioner i Parisfredens avtal genom att Finland meddelade att "det själv beslutar om sin försvarspolitik", och VSB-pakten förhandlades bort med Sovjetunionen och Ryssland efter upplösningen av Sovjetunionen.[7]

Dessutom ansökte Finland om medlemskap i EU våren 1992[8] parallellt med Sverige och Österrike. Det var Mauno Koivisto som aktivt och beslutsamt verkade på respektive ärende.

Mauno Koivistos tolvåriga presidentperiod var en framgångsrik tid för Finland. Det har sagts att Koivistos motto var stabilitet och demokrati.[6]

Statsvetare och politiker

[redigera | redigera wikitext]

Mauno Koivisto föddes 25 november 1923 i Åbo och var son till snickaren Juho Koivisto och Hymni Sofia Eskola. Fadern hade varit till sjöss som ung och genomgått en religiös väckelse, vilket återspeglade sig i familjens liv; bland annat höll han lördagen som helgdag, trots att han inte var adventist. Koivistos mor var dotter till en kantor. Hon dog när sonen var tio år gammal, och i spåret av hennes död följde allehanda praktiska bekymmer med hushållet; fadern förblev ensamförsörjare.[9]

Koivisto deltog under vinterkriget som 16-åring som frivillig i brandkåren på hemmafronten och stred under fortsättningskriget i infanteriet i samma spaningsenhet som den legendariske Mannerheimriddaren Lauri Törni.[9]

Koivisto arbetade senare i Åbo hamn och studerade vid sidan om vid Åbo universitet. Han skrev bland annat en doktorsavhandling om de sociala förhållandena vid hamnen och gick med i socialdemokraterna. År 1957 flyttade han till Helsingfors och började på Arbetarsparbanken där han blev verkställande direktör 1959. År 1966 utsågs han till finansminister. Under denna period arbetade han bland annat för effektiva statsägda företag och allmän industrialisering. Den dåliga bytesbalansen korrigerades med en devalvering på 31 procent, vilket väckte kritik. År 1968 utnämndes Koivisto till direktör för Finlands Bank.[9]

Mauno Koivisto och dottern Assi 1957.

År 1952 gifte han sig med Taimi Tellervo Kankaanranta (dotter till jordbrukaren Johannes Einari Kankaanranta och Olga Maria Saarinen). De har ett barn, Assi Koivisto, som föddes 1957.

Det var troligen antipatin gentemot kommunismen efter kriget som fick Koivisto att engagera sig politiskt. Han var aldrig riksdagsledamot, inte heller ordförande för SDP. I stället hade han som bankman profilerat sig som ekonomiskt sakkunnig.[8]

År 1968 utnämndes Koivisto till statsminister och han bildade regering med vänsterpartiet DFFF. Koivistos regering ställdes inför viktiga beslut, och förmådde också fatta dem. Snart efter att regeringen bildats ingicks ett inkomstpolitiskt avtal. Ett annat stort samhällspolitiskt beslut var lagen om så kallad åkerpaketering (med syfte att minska den odlade åkerarealen) som ledde till nedläggning av tusentals efter kriget skapade småbruk, främst i norra och östra Finland. Följden blev att ett par hundra tusen människor tvingades söka sin utkomst i södra Finland och i Sverige. Koivisto blev populär för sina liberala åtgärder, bland annat började mellanöl säljas i vanliga butiker och abort tilläts.[9] Koivisto tog endast försiktigt ställning mot Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien. Han sade senare att han gråtit när han hört om invasionen. Regeringsperioden tog slut 1970 men Koivisto blev 1972 åter finansminister.

Det nordiska samarbetet låg Koivisto mycket varmt om hjärtat under hela hans karriär. Under hans första statsministerperiod förhandlade de nordiska länderna om bildandet av en tullunion, Nordek, som skulle ha fört den nordiska integrationen ett långt steg framåt utöver det som redan de facto var ganska unikt i världen med passfrihet och fri rörlighet som de starka symbolerna. Men Nordek blev inte av. Dels hade bland annat redan Danmark förberett sig för medlemskap i EEC, och dels fick Mauno Koivisto finna sig i att han blev stoppad av president Urho Kekkonen och minister- och bankkollegan Ahti Karjalainen. Sovjetunionens negativa inställning till Nordek var ju känd, och president Kekkonen ville inte ta en konflikt med stormakten i öst gällande den nordiska tullunionen. Nordek var en traumatisk upplevelse för Mauno Koivisto. Det tog heller inte mer än tre år innan Finland slöt frihandelsavtal med EG, också då i konflikt med Sovjets uppfattning.[6]

Efter riksdagsvalet 1979 blev Koivisto återigen statsminister efter Kalevi Sorsa. Han var mera populär än konkurrenten och partikamraten Sorsa. Han blev även socialdemokraternas inofficiella kandidat som efterträdare till Finlands långvarige, och i detta skede dementa president, Urho Kekkonen.

Finlands president

[redigera | redigera wikitext]
President Koivisto och fru Tellervo Koivisto besöker Dresden i Östtyskland 1987.

1981 avgick Kekkonen av hälsoskäl. Som statsminister blev Koivisto därmed tillfälligt president, en post med mycket stora maktbefogenheter vid denna tid. 1982 ordnades presidentval som Koivisto vann med en relativt stor majoritet. Koivisto hade lovat att reformera inrikespolitiken och stärka parlamentarismen genom att till exempel inte upplösa riksdagen, som Kekkonen hade gjort vid konflikter. Han behöll endast stark kontroll över utrikespolitiken och den finländska politiken blev avsevärt mera demokratisk. Det politiska vakuum som skapades fylldes av statsminister Kalevi Sorsa. Under riksdagsvalet och regeringsbildningen 1987 kom han dock att ta en aktiv ställning vad gäller utnämnandet av ministrar och stödde samlingspartisten Harri Holkeri. Koivisto, trots sin mindre auktoritära hållning, blev också ursinnig på att de borgerliga partiernas planer på att bilda en gemensam regering hade hållits hemliga.[9] Det struntade Koivisto i och utsåg Harri Holkeri till regeringsbildare, och för första gången på 30 år fick Finland en blåröd regering, medan Centern fann sig vara ett oppositionsparti.[8]

Finlands statsskick, som formades för 100 år sedan efter det första världskriget och de svåra åren efter inbördeskriget, präglades av en stark presidentmakt.[6] Parlamentarismen stärktes på bekostnad av presidentmakten som måhända blivit väl så personlig och fått klara drag av maktfullkomlighet under tiden med Kekkonen som president.[7]

Mauno Koivisto hade goda relationer med Michail Gorbatjov, George H.W. Bush och Ronald Reagan.[10] Han förde en hemlig korrespondens med Gorbatjov och Bush.[11] Han blev en synlig och pålitlig internationell ledare, vilket kanske bäst symboliserades av de toppmöten mellan USA och Sovjetunionen som ägde rum i Finland under Koivistos tid. Han talade flytande svenska, engelska och tyska, och lärde sig också ryska.[6]

Hans relation till massmedierna var motsägelsefull: å ena sidan var han gallupfavorit, å andra sidan kallade han föraktfullt journalister för "lämlar", blev irriterad på massmediernas rapportering och försökte frigöra sig också från deras grepp.[9]

Koivisto omvaldes 1988 genom en kombination av direkta val och elektorsval.[12] Presidentens makt beskars också ytterligare och det bestämdes att en president endast kan bli omvald en gång. Kekkonen hade blivit omvald tre gånger.

Under denna period skedde stora omvälvningar. Koivisto tog till en början inte ställning för frihets- och självständighetssträvandena i Sovjetunionen utan stödde Michail Gorbatjov. Under de baltiska folkens frihetskamp i början på 1990-talet aktade Koivisto sig för att lova någonting som skulle ha kunnat uppmuntra balterna i deras strävanden; enligt hans uppfattning skulle det ha inneburit en förbindelse att stå dem bi i fall av en konflikt med ryssarna.[9]

Under kalla kriget framstod Parisavtalets (1947) begränsningar oerhört försvårande för att kunna upprätthålla ett nationellt försvar med någorlunda trovärdighet. Det andra viktiga avtalet bilateralt mellan Finland och Sovjetunionen var fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd, VSB-pakten, från april 1948. Finlands politiska manöverutrymme var mycket begränsat, men utvidgades sakta och successivt över tiden. Ännu vid tiden för europeiska säkerhetskonferensen i Helsingfors 1975 ville inte sovjetledarna erkänna finsk neutralitetspolitik, vilket president Urho Kekkonen försökte få dem att göra.[7]

Under Kuwaitkriget 1990 stod Koivisto värd för USA:s och Sovjets presidenter i Helsingfors. I sitt utlåtande krävde Koivisto att Irak omedelbart och villkorslöst skulle dra sig tillbaka från Kuwait och släppa samtliga utländska gisslan.[13]

President Koivistos grav på Sandudds begravningsplats i Helsingfors den 26 maj 2017.

Efter Sovjetunionens kollaps tog Koivisto viktiga beslut: VSB-pakten och de begränsningar som satts på Finlands försvarsmakt i och med Parisfreden sades upp. Finland lämnade 1992 en medlemsansökan till Europeiska unionen (EU) in samtidigt med Sverige och Österrike. Mauno Koivisto motsatte sig NATO-medlemskap.[14]

Allt gick givetvis inte Koivistos väg. Den starka valutans politik på slutet av 1980-talet visade sig i olika repriser vara ett mindre lyckat val, men han lyckade lotsa Finland genom en svår tid av förändring.[8]

Presidentperioden tog slut 1994 då Martti Ahtisaari för första gången valdes till president genom direkt folkval.[12]

Koivisto avled den 12 maj 2017 efter en längre tids sjukdom; han hade drabbats av Alzheimers sjukdom.[15] Han jordfästes 25 maj 2017 i Helsingfors domkyrka och gravsattes på Sandudds begravningsplats.

Meriter och uppdrag

[redigera | redigera wikitext]
Mauno Koivistos heraldiska vapen (här i utförande som riddare av Serafimerorden).

Tjänster och befattningar

[redigera | redigera wikitext]

Medlem av statsrådet

[redigera | redigera wikitext]

Internationella uppdrag

[redigera | redigera wikitext]

Utmärkelsetecken

[redigera | redigera wikitext]

[Redigera Wikidata]

Hedersbetygelser

[redigera | redigera wikitext]

Militärgrad

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ State funeral of former Finnish president Mauno Koivisto on 25 May (på engelska), statsrådets kansli, 22 maj 2017, läs online, läst: 25 maj 2017.[källa från Wikidata]
  2. ^ läs online, www.hautahaku.fi , läst: 8 november 2023.[källa från Wikidata]
  3. ^ Find a Grave, läs online, läst: 11 maj 2024.[källa från Wikidata]
  4. ^ ”Tidigare finske presidenten Mauno Koivisto är död”. Expressen. 12 maj 2017. http://www.expressen.se/nyheter/tidigare-finska-presidenten-mauno-koivisto-dod/. 
  5. ^ ”President Mauno Koivisto död”. Vasabladet. 12 maj 2017. http://online.vasabladet.fi/Artikel/Visa/143577. 
  6. ^ [a b c d e] ”In memoriam: En statsman, vän och kamrat”. Arbetarbladet. 17 maj 2017. http://arbetarbladet.fi/in-memoriam-en-statsman-van-och-kamrat/. 
  7. ^ [a b c] ”Finland mellan öst och väst – en politisk översikt av självständighetstiden”. Olof Palmes internationella center. 31 mars 2009. Arkiverad från originalet den 4 december 2017. https://web.archive.org/web/20171204062859/https://www.palmecenter.se/article/finland-mellan-ost-och-vast-en-politisk-oversikt-av-sjalvstandighetstiden/. Läst 27 maj 2017. 
  8. ^ [a b c d] ”Mauno Koivisto - en av de främsta”. Österbottens Tidning. 13 maj 2017. http://online.osterbottenstidning.fi/Artikel/Visa/143605. 
  9. ^ [a b c d e f g] *”Koivisto, Mauno”. Biografiskt lexikon för Finland. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2008–2011. URN:NBN:fi:sls-4139-1416928956745 
  10. ^ ”Mauno Koivisto, Former Finnish President, Dies at 93”. Voice of America. 13 maj 2017. https://www.voanews.com/europe/mauno-koivisto-former-finnish-president-dies-93. 
  11. ^ ”Mauno Koivisto 1923–2017”. Helsingin Sanomat. 12 maj 2017. http://www.hs.fi/muistot/art-2000005211372.html. Läst 1 juni 2017. 
  12. ^ [a b] ”Presidentval, kvalitetsbeskrivning”. Statistikcentralen. 26 januari 2012. http://www.stat.fi/til/pvaa/2012/01/pvaa_2012_01_2012-01-26_laa_001_sv.html. 
  13. ^ Mitä missä milloin (När var hur) 1991, s. 97
  14. ^ ”Finland redo diskutera Nato”. Svenska Dagbladet. 7 november 2003. https://www.svd.se/finland-redo-diskutera-nato. 
  15. ^ ”Koivisto drabbad av Alzheimers”. Sydsvenskan. 4 januari 2017. https://www.sydsvenskan.se/2017-01-04/koivisto-drabbad-av-alzheimers. 
  16. ^ [a b c d e] Kahden presidenttikauden kunnia / Två presidentperioders heder : Mauno Koivistos ordnar och utmärkelsetecken, 2018, s. 9, ISBN 978-951-53-3708-5, läs online.[källa från Wikidata]
  17. ^ [a b c d] Kahden presidenttikauden kunnia / Två presidentperioders heder : Mauno Koivistos ordnar och utmärkelsetecken, 2018, s. 11, ISBN 978-951-53-3708-5, läs online.[källa från Wikidata]
  18. ^ läs online, web.jr56jajr60.fi , läst: 21 februari 2024.[källa från Wikidata]
  19. ^ [a b c] Kahden presidenttikauden kunnia / Två presidentperioders heder : Mauno Koivistos ordnar och utmärkelsetecken, 2018, s. 13, ISBN 978-951-53-3708-5, läs online.[källa från Wikidata]
  20. ^ Antti Matikkala, Suomen Valkoisen Ruusun ja Suomen Leijonan ritarikunnat, Edita, 2017, s. 488, ISBN 978-951-37-7005-1.[källa från Wikidata]
  21. ^ [a b c] Kahden presidenttikauden kunnia / Två presidentperioders heder : Mauno Koivistos ordnar och utmärkelsetecken, 2018, s. 15, ISBN 978-951-53-3708-5, läs online.[källa från Wikidata]
  22. ^ läs online, www.instagram.com .[källa från Wikidata]
  23. ^ [a b c] Kahden presidenttikauden kunnia / Två presidentperioders heder : Mauno Koivistos ordnar och utmärkelsetecken, 2018, s. 17, ISBN 978-951-53-3708-5, läs online.[källa från Wikidata]
  24. ^ [a b c] Kahden presidenttikauden kunnia / Två presidentperioders heder : Mauno Koivistos ordnar och utmärkelsetecken, 2018, s. 19, ISBN 978-951-53-3708-5, läs online.[källa från Wikidata]
  25. ^ [a b c d] Kahden presidenttikauden kunnia / Två presidentperioders heder : Mauno Koivistos ordnar och utmärkelsetecken, 2018, s. 21, ISBN 978-951-53-3708-5, läs online.[källa från Wikidata]
  26. ^ [a b c d] Kahden presidenttikauden kunnia / Två presidentperioders heder : Mauno Koivistos ordnar och utmärkelsetecken, 2018, s. 23, ISBN 978-951-53-3708-5, läs online.[källa från Wikidata]
  27. ^ [a b c d] Kahden presidenttikauden kunnia / Två presidentperioders heder : Mauno Koivistos ordnar och utmärkelsetecken, 2018, s. 25, ISBN 978-951-53-3708-5, läs online.[källa från Wikidata]
  28. ^ [a b c d] Kahden presidenttikauden kunnia / Två presidentperioders heder : Mauno Koivistos ordnar och utmärkelsetecken, 2018, s. 27, ISBN 978-951-53-3708-5, läs online.[källa från Wikidata]
  29. ^ [a b c] Kahden presidenttikauden kunnia / Två presidentperioders heder : Mauno Koivistos ordnar och utmärkelsetecken, 2018, s. 29, ISBN 978-951-53-3708-5, läs online.[källa från Wikidata]
  30. ^ [a b c d] Presidentti Koiviston kunniamerkit näyttelyssä kansallisarkistossa (på finska), läs online, läst: 21 februari 2024.[källa från Wikidata]
  31. ^ Kunniamerkkikirja, Ajatus Kirjat, 2003, s. 74, ISBN 951-9440-23-2.[källa från Wikidata]
  32. ^ ”Suomalaisen Tiedeakatemian kunniajäsenet”. Suomalainen Tiedeakatemia. Arkiverad från originalet den 15 oktober 2014. https://web.archive.org/web/20141015220049/http://www.acadsci.fi/jasenet/kunniajasenet.htm. Läst 5 mars 2015. 

Källförteckning

[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Företrädare:
Rafael Paasio
Finlands statsminister
1968–1970
Efterträdare:
Teuvo Aura
Företrädare:
Kalevi Sorsa
Finlands statsminister
1979–1982
Efterträdare:
Kalevi Sorsa
Företrädare:
Urho Kekkonen
Finlands president
1982–1994
Efterträdare:
Martti Ahtisaari