Hoppa till innehållet

Juliet

Från Wikipedia
Den här artikeln handlar om Uranus måne. För andra betydelser, se Julia.
Juliet
Upptäckt
UpptäckareStephen P. Synnott
Voyager 2
Upptäcktsdatum3 januari 1986
Beteckningar
AlternativnamnUranus XI
Uppkallad efterJulia
Omloppsbana
Halv storaxel64358,222 ± 0,048 km[1]
Excentricitet0,00066 ± 0,000087[1]
Siderisk omloppstid0,493065490 ± 0,000000012 d[1]
Inklination0,06546 ± 0,04° (till Uranus ekvator)[1]
Måne tillUranus
Fysikaliska data
Dimensioner150 × 74 × 74 km[2]
Medelradie46,8 ± 4 km[2][3][4]
Area≈ 35000 km2[a]
Volym≈ 632000 km3[a]
Massa≈ 5,6 × 1017 kg[a]
Medeldensitet≈ 1,3 g/cm3 (förutsagt)[3]
Ytgravitation (ekvatorn)≈ 0,016 m/s2[a]
Flykthastighet≈ 0,04 km/s[a]
RotationsperiodSynkron[2]
AxellutningNoll[2]
Albedo0,08 ± 0,01[5]
Temperatur≈ 64 K[a]

Juliet är en inre måne till Uranus. Den upptäcktes via bilder tagna av Voyager 2 den 3 januari 1986 och fick då den tillfälliga beteckningen S/1986 U 2.[6] Månen är uppkallad efter hjältinnan i William Shakespeares pjäs Romeo och Julia. Den är också betecknad Uranus XI.[7]

Månen ligger vid övre änden av en grupp månar som kallas Portiagruppen, vilken inkluderar Bianca, Cressida, Desdemona, Portia, Rosalind, Cupid, Belinda och Perdita.[5] Dessa månar har liknande banor och fotometriska egenskaper. Få saker är kända om Portia utöver dess radie på cirka 53 km, bana och geometriska albedo på cirka 0,08.[5]

På Voyager 2:s bilder ser Juliet ut som ett långsträckt föremål, och bilderna antyder att Juliets storaxel pekar mot Uranus. Förhållandet mellan axlarna i Juliets utbredda sfäroid är 0,5 ± 0,3, vilket är ett ganska extremt värde. Dess yta är gråfärgad.[2]

Juliet kan kollidera med Desdemona inom de närmaste 100 miljoner åren.[8]

Anmärkningar

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b c d e f] Beräknat på grundval av andra parametrar
  1. ^ [a b c d] Jacobson, R. A. (1998-03). ”The Orbits of the Inner Uranian Satellites from Hubble Space Telescope and Voyager 2 Observations” (på engelska). The Astronomical Journal 115 (3): sid. 1195–1199. doi:10.1086/300263. ISSN 0004-6256. https://dx.doi.org/10.1086/300263. Läst 31 augusti 2022. 
  2. ^ [a b c d e] Karkoschka, Erich (2001-05-01). ”Voyager's Eleventh Discovery of a Satellite of Uranus and Photometry and the First Size Measurements of Nine Satellites” (på engelska). Icarus 151 (1): sid. 69–77. doi:10.1006/icar.2001.6597. ISSN 0019-1035. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0019103501965972. Läst 31 augusti 2022. 
  3. ^ [a b] ”Planetary Satellite Physical Parameters”. JPL (Solar System Dynamics). 24 oktober 2008. https://ssd.jpl.nasa.gov/?sat_phys_par. Läst 12 december 2008. 
  4. ^ Williams, Dr. David R. (23 november 2007). ”Uranian Satellite Fact Sheet”. NASA (National Space Science Data Center). http://nssdc.gsfc.nasa.gov/planetary/factsheet/uraniansatfact.html. Läst 12 december 2008. 
  5. ^ [a b c] Karkoschka, Erich (2001-05-01). ”Comprehensive Photometry of the Rings and 16 Satellites of Uranus with the Hubble Space Telescope” (på engelska). Icarus 151 (1): sid. 51–68. doi:10.1006/icar.2001.6596. ISSN 0019-1035. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0019103501965960. Läst 31 augusti 2022. 
  6. ^ Smith, B. A. (16 januari 1986). ”Satellites of Uranus”. IAU Circular 4164. http://www.cbat.eps.harvard.edu/iauc/04100/04164.html#Item1. Läst 29 oktober 2011. 
  7. ^ ”Planet and Satellite Names and Discoverers”. Gazetteer of Planetary Nomenclature. USGS Astrogeology. 21 juli 2006. http://planetarynames.wr.usgs.gov/Page/Planets. Läst 6 augusti 2006. 
  8. ^ Duncan, Martin J.; Lissauer, Jack J. (1997-01-01). ”Orbital Stability of the Uranian Satellite System” (på engelska). Icarus 125 (1): sid. 1–12. doi:10.1006/icar.1996.5568. ISSN 0019-1035. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0019103596955682. Läst 31 augusti 2022. 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]