Hoppa till innehållet

Jim Reeves

Från Wikipedia
Jim Reeves
FöddJames Travis Reeves
20 augusti 1923[1][2][3]
Galloway, USA
Död31 juli 1964[1][2][3] (40 år)
Williamson County, USA
Medborgare iUSA
Utbildad vidCarthage High School
SysselsättningSångare, låtskrivare
Webbplatsjim-reeves.com
Redigera Wikidata

James Travis "Jim" Reeves, född 20 augusti 1923 i Galloway, Texas, död 31 juli 1964 (flygolycka) i Williamson County, Tennessee, var en amerikansk sångare, musiker och kompositör inom country och populärmusik. Med topplisteplaceringar som sträcker sig från 1950-talet till 1980-talet blev han känd som utövare av nashville-soundet (en blandning av äldre countrymusik med inslag av populärmusik). Reeves var känd under epitetet Gentleman Jim och hans låtar placerade sig fortsatt på topplistorna flera år efter hans död. Han blev invald i Country Music Hall of Fame 1967.

Jim Reeves var under första halvan av 1960-talet med sin starka barytonstämma mer populär än Elvis i Sydafrika, populär även i Indien och Sydostasien. Några av hans mest kända låtar är "He'll have to go" (1960), "Adios Amigo" (1962), "I won't forget you" (1964). I Sverige blev hans största framgång "I love you because" våren 1964. Under senare delen av karriären präglades Reeves musik av hans evangelikala omvändelse.

Reeves fick sin största framgång med "He'll have to go" som gick bra både på listan för popmusik och på den för countrymusik och gav honom en platinaskiva. Den släpptes sent 1959 och blev nummer ett på Billboards lista för countrysånger i februari 1960, vilket sedan upprepades 14 veckor i rad. Även om den på många sätt var en konventionell country-låt, så försatte sångkören den här inspelningen i ådran för country-pop. Dessutom sänkte Reeves' sin vokala stil till dess naturliga resonansnivå och framhävde därmed den smeksamma stil som sedan blev så berömd och det är därför som många hänvisar till honom som sångaren med sammetsrösten. 1975 sa producenten på RCA Victor, Chet Atkins, i en intervju att Wayne Forsythe hade sagt att "Jim ville vara tenor men jag ville att han skulle vara baryton... Det var förstås helt rätt. Sedan han ändrade rösten till denna mjukare, djupare ton, blev han oerhört populär. "Reeves fick sin största framgång med "He'll have to go" som gick bra både på listan för popmusik och på den för countrymusik och gav honom en platinaskiva. Den släpptes sent 1959 och blev nummer ett på Billboards lista för countrysånger i februari 1960, vilket sedan upprepades 14 veckor i rad. Även om den på många sätt var en konventionell country-låt, så placerade röstkören den här inspelningen i ådran för country-pop. Dessutom sänkte sig Reeves' vokala stil till sin naturliga resonansnivå och framhävde därmed den smeksamma stil som sedan blev så berömd och det är därför som många hänvisar till honom som sångaren med sammetsrösten. 1975 sa producenten Chet Atkins till en intervjuare att Wayne Forsythe hade sagt att "Jim ville vara tenor men jag ville att han skulle vara baryton... Det var förstås helt rätt. Sedan han ändrade rösten till denna mjuka, dupare ton, blev han oerhört populär."[4]

Den 31 juli 1964 lämnade Reeves och hans affärspartner Dean Manuel (som också var pianisten i Reeves stödgrupp, the Blue Boys) Batesville, Arkansas på väg till Nashville i ett enmotorigt plan av typen Beechcraft Debonair, N8972M med Reeves vid spakarna. de två hade säkrat en affär på en fastighet.[5]

När de flög över Brentwood, Tennessee, närmade de sig en våldsam storm. En efterföljande undersökning visade att när det lilla planet väl kom in i stormen drabbades Reeves av rumslig desorientering. Sångarens änka, Mary Reeves (1929–1999), skapade, troligen omedvetet, ett rykte om att han flög planet upp och ner och därför trodde att han gick upp i höjd för att undvika stormen. Men detta scenario har avvisas av ögonvittnen som är väkända av haveriutredaren, vilka såg planet planet uppe i luften omedelbart före olyckan och bekräftade att Reeves inte befann sig upp och ner.

Reeves vän musikern Marty Robbins mindes att hon hade hört kraschen och hon larmade myndigheterna om nedslaget. Jordan skriver mycket om rättsmedicinska bevis (däribland om det så länge svårfångade tornet och olycksrapporten), som tyder på att i stället för att göra en högersväng för att undvika stormen (så som han hade tillråtts av inflygningskontrollanten att göra, svängde Reeves åt vänster i ett försök att följa Franklin Road till flygplatsen. I och med detta kom han ännu längre in i regnet. Medan han var upptagen med att försöka återupprätta sina markreferenser blev flyghastigheten för låg vilket gjorde att flygplanet. stannade upp. Förlitande sig mer på sina instinkter än sin utbildning, verkar det som om Reeves använde full kraft och drog tillbaka spaken innan han höjde vingarna —ett fatalt, men inte ovanligt, misstag som inledde en snurr och ett stopp från en punkt där han befann sig för lågt för att kunna ta igen i höjd. Enligt tornets band gick Reeves in i det kraftiga regnet klockan 16:51 och kraschade bara en minut senare.

När vraket hittades cirka 42 timmar senare upptäcktes det att flygplanets motor och nos var nedgrävda i marken på grund av krocken. Olycksplatsen låg i ett skogsområde nordnordost om Brentwood, ungefär vid korsningen mellan Baxter Lane och Franklin Pike Circle, strax öster om Interstate 65 och sydväst om Nashville International Airport där Reeves hade planerat att landa..

På morgonen den 2 augusti 1964, efter intensiva sökningar av flera olika sällskap hittades sångarens och Dean Manuels kroppar i flygplansvraket, och kl 1:00 pm lokal tid började radiostationer i hela USA att formellt tillkännage Reeves död. Vid begravningen två dagar senare kom det tusentals människor som vill visa sin sista respekt. Kistan, insvept i blommor från fansen, kördes genom gatorna i Nashville och sedan till Reeves sista viloplats nära Carthage, Texas.

I Carthage i Texas finns Jim Reeves Memorial, ett värdigt gravmonument över sångaren. Efter hans död släpptes flera postuma singlar, bland annat "Distant drums" som blev nr. 1 på Englandslistan 1966.

År Album
1956 Jim Reeves Sings
Singing Down the Lane
Bimbo
1957 Jim Reeves
1958 Girls I Have Known
God Be with You
1959 Songs to Warm the Heart
1960 According to My Heart
The Intimate
He'll Have to Go
1961 Tall Tales and Short Tempers
Talkin' to Your Heart
1962 Country Side
A Touch of Velvet
We Thank Thee
1963 Gentleman Jim
International
Good 'n' Country
Twelve Songs of Christmas
1964 Kimberley Jim
Moonlight and Roses
The Best
Have I Told You Lately
1965 The Jim Reeves Way
Up Through the Years
The Best 2
1966 Distant Drums
Yours Sincerely
1967 Blue Side of Lonesome
My Cathedral
1968 A Touch of Sadness
Jim Reeves on Stage
1969 Jim Reeves and Some Friends
The Best 3
1971 Jim Reeves Writes You a Record
Something Special
Young & Country
1972 My Friend
Missing You
1973 Am I That Easy to Forget?
Great Moments with Jim Reeves
1974 I'd Fight the World
1975 The Best of Jim Reeves Sacred Songs
Songs of Love
1976 I Love You Because
A Legendary Performer
1977 It's Nothin' to Me
1978 Jim Reeves
Nashville
1979 The Best 4
Don't Let Me Cross Over
1980 There's Always Me
1981 Greatest Hits (med Patsy Cline)
1983 The Jim Reeves Medley
1985 Collector's Series
1995 The Essential Jim Reeves
1997 Golden Memories
1998 All Time Gospel Favorites
1999 Super Hits
Radio Days
  1. ^ [a b] SNAC, SNAC Ark-ID: w6xv187n, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b] Find a Grave, Find A Grave-ID: 1698, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ [a b] Store norske leksikon, Store norske leksikon-ID: Jim_ReevesStore_norske_leksikon.[källa från Wikidata]
  4. ^ ”Jim Reeves” (på engelska). Wikipedia. 2024-06-24. https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Jim_Reeves&oldid=1230740423. Läst 27 juli 2024. 
  5. ^ ”Jim Reeves” (på engelska). Wikipedia. 2024-06-24. https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Jim_Reeves&oldid=1230740423. Läst 28 juli 2024. 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]