Hoppa till innehållet

Internationella brigaderna

Från Wikipedia
Internationella brigaderna
Information
Datum1936-1938
LandAndra spanska republiken Spanska republiken
LojalitetRepublikanska folkarmén
TypFrivilligstyrka
HögkvarterAlbacete
Tjänstetecken
Flagga

Internationella brigaderna (spanska: Brigadas Internacionales) kallas de frivilligstyrkor som tjänstgjorde i Spanska republikens försvarsmakt under spanska inbördeskriget 1936–1939. Soldater i brigaderna var medborgare från andra länder som sympatiserade med republiken, mestadels från den politiska vänstern men även liberaler och politiskt obundna. Totalt tros mellan 32 000 och 35 000 frivilliga ha tjänstgjort i brigaderna under kriget, men aldrig mer än 20 000 på en och samma gång.[1] Ytterligare 10 000 utlänningar beräknas ha deltagit som icke-stridande stödpersonal.[1]

Historia

[redigera | redigera wikitext]

Bakgrund och rekrytering

[redigera | redigera wikitext]
Joris Ivens, Ernest Hemingway och XI internationella brigadens stabschef Ludwig Renn. Fotografi från 1936.

Idén till att försöka rekrytera utländska frivilliga att stödja regeringssidan mot Francisco Francos nationalister lär ha kommit från Franska kommunistpartiets ledare Maurice Thorez och föreslogs officiellt av Willi Münzenberg, Kominterns propagandaansvarige i Västeuropa, i september 1936.[2] Därefter skulle kommunistpartierna i olika länder organisera rekryteringen av frivilliga, och man förhandlade fram en överenskommelse med den spanska regeringen trots att premiärminister Francisco Largo Caballero inledningsvis var skeptisk till förslaget. Inofficiellt gav Sovjetunionen organisatoriskt stöd men officiellt höll sig landet till bestämmelserna i Noninterventionskommittén, som hade upprättats av Europas länder i september 1936 för att försöka begränsa den utländska inblandningen i spanska inbördeskriget.

Ledande personer som deltog i samordningen av rekryteringen inkluderade André Marty, Luigi Longo, Giuseppe Di Vittorio, Milovan Đilas och Josip Broz Tito. Det mesta av den internationella samordningen skedde i Paris varifrån de frivilliga med tåg transporterades över gränsen till Spanien med slutdestination Albacete. 9 oktober 1936 uppställdes så den första av de internationella brigaderna, XI internationella brigaden, under Manfred Sterns befäl.[3] De frivilliga indelades efter språk eller nationalitet i bataljoner som sedan ingick i en av brigaderna. De allra första bataljonerna var den fransk-belgiska André Marty-bataljonen, den polska Dabrowskibataljonen och den tysk-österrikiska Edgar André-bataljonen. Dessa tre bataljoner utgjorde grunden till XI internationella brigaden och utkommenderades i november 1936 till försvaret av Madrid.

Brigaderna i fält

[redigera | redigera wikitext]
Jugoslaviska frivilliga i Djure Djakovic-bataljonen, 129:e brigaden

Nationalisternas anfall mot Madrid 1936–1937 slogs tillbaka till stor del av de över 40 000 regeringssoldater som redan fanns på plats, men trots att de bara var drygt 3000 uppmärksammades Internationella brigadernas stöd stort internationellt och höjde även stridsmoralen på regeringssidan. Till de utländska frivilligas nackdel verkade dock språkförbistringar, brist på ordentlig militär utbildning och brist på artilleri- och pansarunderstöd. Mot yrkessoldaterna i Spanska främlingslegionen och Afrikaarmén, understödda av Nazityskland och Italien, led de brokiga skaror frivilliga som utgjorde Internationella brigaderna ofta kostsamma förluster. Trots det uppnåddes också segrar i fält; i slaget vid Jarama kunde republikanska trupper med brigadernas stöd begränsa nationalisternas frammarsch över floden om än till ett högt pris, bland annat dödades över hälften av soldaterna i den engelskspråkiga Shapurji Saklatvala-bataljonen. I slaget vid Guadalajara i mars 1937 slog republikanerna med de utländska frivilligas hjälp tillbaka Mussolinis expeditionskår.[4]

Upplösning och de frivilligas evakuering

[redigera | redigera wikitext]

Internationella brigaderna deltog i republikens sista offensiv, slaget vid Ebro, som varade juli-november 1938. Efter avgörande nederlag vintern 1937–1938 hade republikanernas situation försämrats radikalt.[4] Korsandet av floden Ebro utfördes i huvudsak av reguljära regeringstrupper, men även XIV internationella brigaden deltog i striderna.[5] Republikanerna misslyckades dock att fortsätta offensiven väster om floden och drevs tillbaka av överlägsna nationaliststyrkor understödda av tyskt och italienskt bombflyg. Tillbakagångarna, och påtryckningar från Europas stormakter genom Nationernas förbund, fick premiärminister Juan Negrín att 21 september 1938 beordra att Internationella brigaderna skulle upplösas och de utländska frivilliga skickas hem.[6] Beslutet hjälpte knappast republiken militärt utan grundades i förhoppningar om att Nazityskland och Italien i gengäld skulle upphöra med sitt stöd till nationalisterna, och att Storbritannien och Frankrike skulle låta häva Noninterventionskommitténs vapenembargo mot Spanien.

Många utländska frivilliga i Internationella brigaderna lämnade Spanien under Nationernas förbunds överinseende, en farvälparad i Barcelona hölls den 17 oktober 1938 där Spaniens president och premiärminister närvarande.[7] Andra utlänningar integrerades i delar av den reguljära spanska militären och fortsatte strida. Ytterligare andra flydde på egen hand över gränsen till Frankrike efter Katalonienoffensiven vintern 1938–1939. Vid tiden för Internationella brigadernas upplösning beräknades cirka 10 000 utlänningar tjänstgöra för republiken medan nationalisterna till sitt förfogande hade cieka 50 000 utlänningar (exklusive 30 000 marockanska soldater).[8]

De som stannade kvar och tillfångatogs av nationalisterna hamnade i spanska koncentrationsläger, där man med inspiration från de tyska nazisterna utförde rasbiologiska experiment som syftade till att finna "fysiska deformationer" hos marxistiska anhängare.[9] En fångutväxling genomfördes 1938 där en grupp tillfångatagna britter släpptes i gengäld mot att italienska expeditionssoldater som hölls i Storbritannien släpptes.[10] De allra flesta ur Internationella brigaderna lämnade dock snabbt Spanien då det var tydligt att republiken skulle falla.

Efter hemvändande eller exil

[redigera | redigera wikitext]

På grund av det politiska läget i många länder var bemötandet av de hemvändande frivilliga inte sällan strängt. De som flydde till Frankrike internerades i fångläger längs Medelhavskusten och den franska regeringen hotade de otaliga tyskar som fanns bland fångarna med utvisning till Nazityskland om de inte godtog fångenskapen. Länder som Ungern, Bulgarien och Jugoslavien styrdes av auktoritära högerregeringar och frivilliga från dessa länder kunde därför inte återvända utan fick fly till bland annat Storbritannien. Belgiska och holländska frivilliga blev av med sina medborgarskap då de hade stridit för en främmande makts armé.[11] Frivilliga från USA misstänkliggjordes som kommunistsympatisörer och underkastades intensiv övervakning från FBI och diverse kongressutskott, inte minst under röda faran.[12][13] På samma sätt övervakades hemvändande frivilliga i Kanada för "politisk opålitlighet" och svartlistades så de inte kunde få nya anställningar. I Schweiz ställdes hemvändande frivilliga inför militärdomstol för att ha riskerat landets neutralitet och många dömdes till fängelse och fråntogs sina politiska rättigheter.[14] Många av dem som internerats i Frankrike skickades till koncentrationsläger efter ockupationen av Frankrike 1940 medan andra hann fly och gick med den franska motståndsrörelsen.

Medan inbördeskriget pågick stödde Stalin, om än halvhjärtat, den republikanska sidan men när hundratals flyende frivilliga, av olika nationaliteter, mot slutet av 1930-talet anlände i Sovjetunionen arresterades de av NKVD och deporterades till arbetsläger i Sibirien.[15] Efter andra världskriget lät Stalin runtom i östblocket hålla skenrättegångar mot veteraner från Internationella brigaderna varav många dömdes till livstids fängelse eller döden för spioneri eller sabotage.[16] Först i och med avstaliniseringen på 1950-talet frisläpptes i öststaterna veteraner ur Internationella brigaderna.[17] På den 20:e partikongressen fördömde den nye sovjetiske ledaren Nikita Chrusjtjov de stalinistiska utrensningarna inom Röda armén som bland annat resulterat i att sovjetiska officerare som fått krigserfarenhet i spanska inbördeskriget hade likviderats.[18] Efter avstaliniseringen började man i östblocket hylla Internationella brigaderna som en symbol för internationell solidaritet och antifascism, men först på senare år har officiellt erkännande till veteranerna givits i andra länder. 1996 gavs veteraner i Spanien och Frankrike officiellt medborgarskap för sina insatser. År 2003 respektive 2009 rehabiliterades de överlevande veteranerna i Luxemburg och Schweiz.[19][20]

Svenska Spanienfrivilliga

[redigera | redigera wikitext]
Monumentet La Mano av Liss Eriksson på Katarinavägen i Stockholm står som minne över de svenskar som dog i spanska inbördeskriget.

I Sverige rådde förbud att resa till Spanien. Trots det anslöt sig många svenskar till brigaderna. En vanlig benämning på dessa var Spanienfrivilliga. Bland dem fanns också anarkister som Nisse Lätt, redaktör för tidningen Brand. Av de drygt 600 svenska brigadisterna stupade 164[21]. I oktober 1937 bildades Frontkämparnas stödfond. Fondens uppgift var att ge de frivilliga materiellt och moraliskt stöd. Av stödfonden fick de, som inte hade andra möjligheter, ett visst bidrag till uppehället under den första tiden. I april 1939 bildades Svenska Frontkämpeförbundet och på 1950-talet bildades organisationen Svenska Spanienfrivilligas Kamratförening. Organisationen kom att bedriva en omfattande verksamhet, bland annat utgivningen av För ett fritt Spanien, fram till nedläggningen 1994[22]. Sedan år 2002 finns föreningen Svenska Spanienfrivilligas Vänner. Spanienfrivillige Helmut Kirschey samt Greta Segerson, veteran från Spanienhjälpen, var initiativtagare. I oktober 2008 avled Karl Staf och i november 2008 avled den siste spanienfrivillige svensken, sjömannen och fiskaren Ernst Larsson[23].

I Stockholm finns sedan 1977 monumentet La Mano av Liss Eriksson på Katarinavägen i Stockholm till minne av de spanienfrivilliga. Innan beslut var fattat om kommunal finansiering hade Svenska Spanienfrivilligas Kamratförening i ett upprop i januari 1975 vädjat till föreningar och enskilda om ekonomiskt stöd för monumentet. Dåvarande statsminister Olof Palme stod som en av undertecknarna, i egenskap av Socialdemokraternas partiordförande[24]. I Göteborg finns sedan 1993 ett minnesmärke av Torsten Renqvist med inskriptionen "Till minne av de spanienfrivilliga 1936-1939"[25]. Renqvists verk tillkom 1978-1979 och hade ursprungligen titeln "Sentida kors"[26]. Monumentet kom senare att flyttas från Esperantoplatsen till Masthuggstorget. Efter att de båda monumentet invigts har minnesmanifestationer anordnats på 1 maj i anslutning till monumenten[27][28].

1995 beslutade den spanska regeringen och det spanska parlamentet (cortes) om att göra de ännu levande frivilliga i de Internationella brigaderna till hedersmedborgare i Spanien.[29] Åtta överlevande svenskar deltog i en medborgarskapsceremoni i cortes.[22] I oktober 2022 antogs Lagen om det demokratiska minnet i Spanien[30]. Enligt lagen kan efterlevande till frivilliga i Internationella brigaderna, som har ”arbetat kontinuerligt för att sprida minnet av deras förfäder och försvaret av demokratin i Spanien”, ansöka om spanskt medborgarskap utan att behöva säga upp sitt nuvarande medborgarskap[31]. Pedro Sanchez koalitionsregering har tackat de svenska spanienfrivilliga i hälsningar[32] och anföranden i Stockholm.[33][34].

Kända brigadister

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b] Thomas (2003), ss. 941–5; Beevor (2006), s. 257.
  2. ^ Beevor, Antony (1982). The Spanish Civil War. Återutgiven av Weidenfeld & Nicolson (Cassell) 1999. ISBN 978-0-304-35281-4 s.124
  3. ^ Antony Beevor, Der Spanische Bürgerkrieg, 2:a upplagan, ISBN 978-3-442-15492-0, s.209
  4. ^ [a b] Thomas, Hugh (2001). The Spanish Civil War. Modern Library. sid. 501, 712. ISBN 0-375-75515-2 
  5. ^ Preston, Paul. (2006). The Spanish Civil War. Reaction, Revolution & Revenge. Harper Perennial. London. p. 289
  6. ^ Beevor, Antony. (2006). The Battle for Spain. The Spanish Civil War, 1936–1939. Penguin Books. London. s.362
  7. ^ http://www.international-brigades.org.uk/content/farewell
  8. ^ Exit - Time, 3 okt 1938
  9. ^ Javier Bandrés, Rafael Llavona: La psicología en los campos de concentración de Franco. In: Psicothema ISSN 0214-9915, Vol. 8, Nº. 1, 1996, s. 1-11
  10. ^ http://www.independent.co.uk/news/people/news/briton-who-fought-against-francos-fascists-dies-aged-94-8430522.html
  11. ^ Orwell, George. 1938 A Homage to Catalonia. London: Penguin Books, 1969. (New edition) ISBN 978-0-14-001699-4
  12. ^ Premature antifascists and the Post-war world Arkiverad 31 december 2013 hämtat från the Wayback Machine., Abraham Lincoln Brigade Archives — Bill Susman Lecture Series. King Juan Carlos I of Spain Center at New York University, 1998. Retrieved 2009-08-09.
  13. ^ Bernard Knox, Premature Anti-Fascist Arkiverad 8 februari 2014 hämtat från the Wayback Machine., reprinted from The Abraham Lincoln Brigade Archives — Bill Susman Lecture Series. King Juan Carlos I of Spain Center — New York University, 1998. Retrieved 2009-08-09.
  14. ^ Daniele Mariani (27 februari 2008). ”No pardon for Spanish civil war helpers”. Swissinfo. https://www.swissinfo.ch/eng/no-pardon-for-spanish-civil-war-helpers/6445388. 
  15. ^ Gerd Koenen: Utopie der Säuberung. Fischer Taschenbuch Verlag, 2000, ISBN 3-596-14638-0, s.258
  16. ^ Hugh Thomas (1967). Der spanische Bürgerkrieg, Verlag Ullstein, s.374
  17. ^ Sándor Kopácsi, Die ungarische Tragödie, ISBN 3-548-380212, s.79
  18. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 8 oktober 2014. https://web.archive.org/web/20141008074629/http://www.fordham.edu/halsall/mod/1956khrushchev-secret1.html. Läst 2 augusti 2014. 
  19. ^ Nach 63 Jahren: Spanienkämpfer sind endlich rehabilitiert. i Tageblatt. Zeitung fir Lëtzebuerg 17 juli 2003, s. 17
  20. ^ Bundesgesetz über die Rehabilitierung der Freiwilligen im Spanischen Bürgerkrieg vom 20. März 2009., pdf hämtad 20 juli 2013
  21. ^ Jändel, Richard (1996). Kämpande solidaritet. Stockholm: Arbetarnas kulturhistoriska sällskap, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. sid. 31. ISBN 9197042943 
  22. ^ [a b] Helgeson Patrik, Jändel Richard, Weijdegård Nils, red (2008) (PDF). ¡No pasarán!: spanska inbördeskriget och uppgörelsen med fascismen. Linköping: Nixon. sid. 208. Libris 11216853. ISBN 91-977208-0-1. http://www.spanienfrivilligasvanner.se/wp-content/uploads/2019/05/No-pasaran-optimized-1.pdf. Läst 26 september 2023 
  23. ^ Lennart Johnsson. ”Spanienkämpe är död”. Sjömannen (6/2008): s. 36. https://weblisher.textalk.se/sjomannen/0806/?page=1&mode=50&noConflict=1. Läst 27 september 2023. 
  24. ^ Jensen, Johannes (2013-03-13) (PDF). Frivillig soldat från fredens nation – En studie av spanienfrivilligas och finlandsfrivilligas historiebruk och minne. Göteborgs universitet - examensuppsats. sid. 67-68. http://www.marxistarkiv.se/spanien/frivillig_soldat.pdf. Läst 27 september 2023. ”Brev från Olof Palme till Conny Andersson: "Käre Conny, Det var roligt att efter alla dessa år få höra ifrån Dig. Jag ställer gärna upp med mitt namn som partiordförande på uppropet. Med vänliga hälsningar [signatur] Olof Palme"” 
  25. ^ ”Göteborg Konst”. Göteborgs stad: Göteborg konst. https://goteborgkonst.se/artwork/till-minne-av-de-spanienfrivilliga-1936-1939. Läst 27 september 2023. 
  26. ^ Sydhoff, Beate (1984). Torsten Renqvist : konstnären, jorden och tiden / Beate Sydhoff.. Uddevalla: Sveriges allmänna konstförening. Libris 471247 
  27. ^ Tove Andersson & Valdemar Lönnroth (1 maj 2018). ”Så var första maj-tågen i Göteborg”. Göteborgs-Posten. https://www.gp.se/nyheter/göteborg/så-var-första-maj-tågen-i-göteborg-1.5807476. Läst 27 september 2023. 
  28. ^ ”Första maj i Stockholm 2019”. LO-distriktet i Stockholm. 18 april 2019. https://stockholm.lo.se/stockholm/forsta_maj_i_stockholm_2019. Läst 27 september 2023. ”På uppdrag av de Spanienfrivilligas förening samordnar LO-distriktet i Stockholms län manifestationen för att minnas och hylla de ca 500 frivilliga svenskar som mellan åren 1936-38 kämpade för Spaniens demokrati.” 
  29. ^ Lars Erik Wolke, militärhistoriker. ”Frivilliga i strid”. Populär Historia (7-8/2006). https://popularhistoria.se/krig/svenska-krig/frivilliga-i-strid. Läst 27 september 2023. 
  30. ^ Jones, Sam (5 oktober 2022). ”Spain passes law to bring ‘justice’ to Franco-era victims” (på brittisk engelska). The Guardian. ISSN 0261-3077. https://www.theguardian.com/world/2022/oct/05/spain-passes-law-to-bring-dignity-to-franco-era-victims. Läst 27 september 2023. 
  31. ^ ”Proyecto de Ley de Memoria Democrática (621/000057)”. Boletín oficial de las cortes generales senado. sid. 24-25 (artikel 33). https://www.senado.es/legis14/publicaciones/pdf/senado/bocg/BOCG_D_14_369_3321.PDF?fbclid=IwAR32RczEBUK5-CMt5dR9afZvK0XAjewxa_xJEyKRAzqwDN_OkVJYfrYJ6ss. Läst 27 september 2023. ”1. A los efectos del artículo 21.1 del Código Civil se entiende que concurren circunstancias excepcionales en los voluntarios integrantes de las Brigadas Internacionales que participaron en la Guerra de 1936 a 1939 para la adquisición de la nacionalidad española por carta de naturaleza, no siéndoles de aplicación la exigencia de renuncia a su anterior nacionalidad requerida en el artículo 23, b) del Código Civil. Asimismo se entenderá que concurren las mismas circunstancias en los descendientes de los brigadistas que acrediten una labor continuada de difusión de la memoria de sus ascendientes y la defensa de la democracia en España.” 
  32. ^ ”Videohälsning från Fernando Martínez López, Statssekreterare för det Demokratiska Minnet, Spaniens regering,” (på spanska). Producerad 2021-04-21. https://www.youtube.com/watch?v=XaqvgvdphJw. Läst 29 september 2023. ”Vi vet att en tredjedel av de svenska brigadmedlemmarna miste sina liv i Spanien. Mot dem har den spanska staten en permanent tacksamhetsskuld.” 
  33. ^ ”De internationella brigaderna. De svenska frivilliga under de spanska inbördeskriget.”. Instituto Cervantes. 5 mars 2022. https://cultura.cervantes.es/estocolmo/sv/Las-Brigadas-Internacionales.-Los-voluntarios-suecos-en-la-Guerra-de-España/151357. Läst 27 september 2023. 
  34. ^ ”Las brigadas Internacionales: Los voluntarios Suecos en la Guerra de España (seminarium på Cervantes-institutet i Stockholm” (på sv-se och es). Embajada de España en Estocolmo - SUECIA. 3 maj 2022. https://www.youtube.com/watch?v=pSbMs6rD_ME. Läst 29 september 2023. ”por eso desde el sentimiento el sentimiento de solidaridad internacional desde una memoria compartida que tenemos españa y suecia fundamentalmente a partir de las brigadistas suecos quiero agradecer a todos ya cada uno de los que fallecieron a todos - Fernando Martínez López, Statssekreterare för det Demokratiska Minnet (14:04)” 

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Internationella_brigaderna&oldid=56125293”