Hetsätning innebär att man äter på ett sådant sätt att man förlorar kontrollen över hur fort eller hur mycket man äter.[1] Det talas om hetsätningsepisoder eftersom beteendet ofta förekommer vid enstaka tillfällen eller över en begränsad tidsperiod: att exempelvis under 2 timmar äta väldigt mycket mer än vanligt.[1] För att kallas för hetsätning måste det förekomma att man förlorar kontrollen över ätningen,[1] och hetsätning är inte samma sak som överätning, som tidvis förekommer hos de allra flesta människor utan kontrollförlust.[1] Kontrollförlust innebär att man kan känna att det inte går att kontrollera vad man äter, eller att man inte kan sluta äta.[1] Hetsätning kan både övergå i och förekomma som en del av syndromen hetsätningsstörning och bulimi (bulimia nervosa).[1][2] Bakomliggande orsaker kan vara att man börjar banta och då upplever en hunger som föranleder ett hetsätningsbeteende.[2] Ofta leder detta beteende till övervikt.[1]
I DSM-5 beskrivs hetsätningsstörning som upprepade hetsätningsperioder med inslag av att man äter: fortare än normalt; trots en känsla av att vara obehagligt mätt; trots bristande hungerkänsla; eller som innebär skuld och skam som leder till att man äter på egen hand.[1] Andra kriterier är en känsla av att vara äcklad eller nedstämd efter hetsätningsepisoden.[1] För att diagnosen hetsätningsstörning skall sättas krävs att minst tre av dessa fem kriterier uppfylls,samtidigt som personen upplever "påtagligt lidande" och att hetsätning förekommer med en viss frekvens.[1] För att uppfylla kriterierna för bulimia nervosa krävs att kompensatoriska beteende förekommer: t.ex. orimlig träningsmängd eller fasta; självvållad kräkning; eller användning av laxermedel och vätskedrivande.[1] Bulemia nervosa har inte samma koppling till övervikt.[2]
Hetsätning förekommer hos både barn och vuxna, men är vanligare efter de sena tonåren.[1] Behandling erbjuds ofta först vid diagnosställning,[1] och riktar sig då mot att minska beteendet.[1] I en SBU-rapport från 2016 visade man att den mest effektiva behandlingen för hetsätningsstörning var kognitiv beteendeterapi samt interpersonell psykoterapi, två typer av psykologiska terapier.[1] Kortvarig effekt mot beteendet kan även uppnås med hjälp av SSRI-preparat eller lisdexamfetamin.[1]
Hetsätning beskrevs för först gången tillsammans med ett antal andra ätstörningar under 1950-talet av psykiatrikern Albert Stunkard.[1]
^ [abcdefghijklmnopq] x, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU); Swedish Agency for Health Technology Assessment and Assessment of Social Services. ”Behandling av hetsätningsstörning”. www.sbu.se. http://www.sbu.se/sv/publikationer/SBU-utvarderar/behandling-av-hetsatningsstorning/. Läst 14 juni 2016.x&rft.aufirst=Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU); Swedish Agency for Health Technology Assessment and Assessment of Social Services&rft.au=x, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU); Swedish Agency for Health Technology Assessment and Assessment of Social Services&rft_id=http://www.sbu.se/sv/publikationer/SBU-utvarderar/behandling-av-hetsatningsstorning/&rfr_id=info:sid/en.wikipedia.org:Hetsätning">
