Hoppa till innehållet

Conophis vittatus

Från Wikipedia
Conophis vittatus
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassKräldjur
Reptilia
OrdningFjällbärande kräldjur
Squamata
FamiljSnokar
Colubridae
SläkteConophis
ArtConophis vittatus
Vetenskapligt namn
§ Conophis vittatus
AuktorPeters, 1860
Utbredning
Utbredningsområde
Hitta fler artiklar om djur med

Conophis vittatus[2] är en ormart som beskrevs av Peters 1860. Conophis vittatus ingår i släktet Conophis och familjen snokar.[3][4]

Arten förekommer i västra och sydvästra Mexiko vid Stilla havet och i angränsande områden av Guatemala. Vid Mexiko City finns även populationer längre bort från havet. Denna orm lever i låglandet och i bergstrakter upp till 1000 meter över havet. Conophis vittatus kan anpassa sig till olika habitat som torra och fuktiga skogar, gräsmarker, jordbruksmark, mangrove och människans samhällen.[1]

För beståndet är inga hot kända och det anses vara stabilt. IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig.[1]

Arten delas in i följande underarter:[3]

  • C. v. vittatus
  • C. v. viduus


  1. ^ [a b c] Acevedo, M., Ponce-Campos, P. & Aguayo, A.G. 2013 Conophis vittatus . Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 12 maj 2020.
  2. ^ Peters, Wilhem Carl Hartwig (1860) Drei neue Schlangen des k. zoologischen Museums aus America und Bemerkungen über die generelle Unterscheidung von anderen bereits bekannten Arten., Monatsber. königl. Akad. Wiss. Berlin. 1860 (October): 517-521
  3. ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (2 december 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/conophis vittatus/match/1. Läst 24 september 2012. 
  4. ^ Conophis vittatus i TIGR Reptile Database. Uetz P., 2016. Läst 5 mars 2018.