Hoppa till innehållet

Auk-klass

Från Wikipedia
Auk-klass
Allmänt
TypMinsvepare
Operatörer USA:s flotta
 Royal Navy
 Greklands flotta
 Filippinska flottan
 Sydkoreas flotta
 Turkiets flotta
 Mexikos flotta
 Taiwans flotta
FöreRaven-klass
Färdigställda93
Förlorade11
Tekniska data
Deplacement900–1 100 ton
Längd67,41 meter
Bredd9,75 meter
Djupgående3,35 meter
Framdrift
Maskinstyrka3 500 shp (2 600 kW)
Prestanda
Maxfart18 knop (33 km/h)
Lastförmåga
Besättning105
Beväpning
Bestyckning1-2 x 7,6 cm kanoner
2 x Bofors 40 mm automatkanoner (inte på alla fartyg)
4-8 x 20 mm automatkanoner
UbåtsjaktvapenTidiga fartyg:
5 x "K"-sjunkbombskastare
2 x sjunkbombsrälsar
Senare fartyg:
4 x "K"-sjunkbombskastare
1 x "Hedgehog"-granatkastare

Auk-klassen, eller Catherine-klassen, var en klass av totalt 93 minsvepare som tjänstgjorde i Royal Navy och den amerikanska flottan under andra världskriget.

Design och utveckling

[redigera | redigera wikitext]

Innan USA gick in i andra världskriget tillverkade dem två minsvepare av Raven-klass för testning och utvärdering. Utifrån erfarenheter från dessa två fartyg beslutades det att dieselelektriska motorer skulle fungera bättre att använda för att driva fartyget och minröjningsutrustningen, i stället för separata dieselmotorer med växellåda för att driva fartyget och dieselgeneratorer för att driva minröjningsutrustningen. Royal Navy beställde 32 av dessa minsvepare från USA, BAM-1-BAM-32. På grund av den extra utrustningen ökade deplacementet från 820 ton på Raven-klassen till 900 ton på det som kom att kallas Auk-klassen i USN och Catherine-klassen i RN.[1]

Auk-klassen hade en längd på 67,39 meter, en bredd på 9,80 meter och ett djupgående på 3,28 meter. De hade en maximal hastighet på 18,1 knop (33,5 km/h). Fartygens bestyckning varierade. Alla var utrustade med en enda 7,6 cm kanon i fören, medan bestyckningen i aktern varierade mellan ytterligare en 7,6 cm kanon eller två Bofors 40 mm automatkanoner. Som standard hade Auk-klassen fyra 20 mm Oerlikonkanoner, men under krigets gång fick vissa fartyg upp till åtta stycken.[2]

Fem tillverkare har levererade de dieselelektriska motorer som används i klassen. Dessa var Cleveland Diesel Engine Division of General Motors, Cooper Bessemer, Baldwin Locomotive Works, American Locomotive Company (ALCO) och Busch-Sulzer.[3]

Tjugo av de 32 fartyg som ursprungligen beställts av Royal Navy levererades, och ytterligare två kom från USN-programmet. De fick "J" som nummerprefix. Av dessa tjugotvå fartyg sänktes tre i strid och 19 returnerades till USA efter kriget.[4]

Elva minsvepare av Auk-klassen gick förlorade under andra världskriget, sex av dem på grund av fientliga styrkor, däribland USS Skill, som torpederades av U 593.[4]

Konstruktion

[redigera | redigera wikitext]

Fartygen byggdes på 11 olika varv, av 10 olika företag, i 9 olika stater.[5]

  • American Ship Building Company, Lorain, Ohio
  • American Ship Building Company, Cleveland, Ohio
  • Associated Shipbuilders, Puget Sound, Washington
  • Defoe Shipbuilding Company, Bay City, Michigan
  • General Engineering & Dry Dock Company, Alameda, California
  • Gulf Shipbuilding, Madisonville, Louisiana
  • John H. Mathis & Company, Camden, New Jersey
  • Norfolk Navy Yard, Norfolk, Virginia
  • Pennsylvania Shipyards, Inc., Beaumont, Texas
  • Savannah Machine & Foundry, Savannah, Georgia
  • Winslow Marine Railway and Shipbuilding Company, Puget Sound, Washington
  1. ^ Lenton 1974, sid. 33.
  2. ^ Chesneau 2001, sid. 150.
  3. ^ Navsource.
  4. ^ [a b] Lenton 1974, sid. 33-39.
  5. ^ Shipbuilding.

Källförteckning

[redigera | redigera wikitext]
  • Lenton, H.T. (1974). American Gunboats and Minesweepers. Macdonald and Jane's. ISBN 0356080641 
  • Chesneau, Roger (2001). Conway's All The World's Fighting Ships 1922-1946. Conway Maritime Press. ISBN 0851771467 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]