Användare:RHackl/sandlåda

F-16A Fighting Falcon
F-16A MLU
Beskrivning
Typ	multirollflygplan
Besättning	1
Första flygning	1974
I aktiv tjänst	1979
Versioner	’’Se Varianter’’
Tillverkare	Lockheed Martin Aeronautics Company
Data
Längd	15,02 meter
Spännvidd	10,00 meter
Höjd	5,01 meter
Vingyta	28 m²
Tomvikt	7,4 ton
Max. startvikt	17,5 ton
Motor(er)	1 × Pratt & Whitney F100-PW-220E
Prestanda
Max. hastighet	Mach 2 (hög höjd)
Räckvidd med max. bränsle	3 400 km
Dragkraft/vikt:	1,5:1
Lastförmåga
Lastförmåga	6,5 ton
Beväpning & bestyckning
Fast beväpning	1 × M61A1 Vulcan 20 mm automatkanon med 515 patroner
Bomber	Mk-82, Mk-84, CBU-seriens klusterbomber, GBU-10 Paveway, GBU-12 Paveway
Robotar	Jaktrobotar: AIM-9 Sidewinder AIM-120 AMRAAM Attackrobotar: AGM-65 Maverick Sjömålsrobotar: AGM-119 Penguin
Övrigt	LANTRIN-spaningskapsel
Elektronik
Elektronik	Störsändare: ALQ-162 (DK), Samovar (NO), ALQ-131 (NL)

F-16 Fighting Falcon (även känd under det inofficiella smeknamnet Viper) är ett lätt amerikanskt multirollflygplan ursprungligen utvecklat för USA:s flygvapen som nu finns i tjänst i 25 länder världen över. Det är ett av de viktigaste stridsflygplanen i västvärlden sett till antalet användare, och har spelat en viktig roll i flertalet konflikter sedan början av 1980-talet, inklusive första och andra Gulfkriget. Både i Danmarks flygvapen och Norges flygvapen utgör F-16 det viktigaste stridsflygplanet.

Bakgrund

Planet har sitt ursprung hos General Dynamics, senare en del av Lockheed Martin. I bakgrunden fanns en trend som tog sig uttryck i att nya jaktplan hade en tendens att vara mycket dyrare än de flygplansmodeller de skulle ersätta. Om man undersöker amerikanska flygvapnets jaktplan mellan P-51 Mustang som lanserades under andra världskriget och F-15 Eagle som kom i tjänst 1974 har varje flygplan varit ungefär två till fyra gånger dyrare än sin föregångare. Det har i sin tur inneburit att antalet flygplan i tjänst minskat. Då nyare konstruktioner har haft högre prestanda har det argumenterats att en mindre styrka moderna flygplan trots allt är kostnadseffektivare, men även inom en stormakt som USA började det talas om en smärttröskel när antalet tillgängliga plan helt enkelt blev för lågt med tanke på de uppgifter som flygvapnet skulle utföra. Dessutom dominerade mindre och enklare konstruktioner på exportmarknaden, där till exempel den avancerade F-106 Delta Dart inte fick en enda exportkund, medan den enklare F-5 Freedom Fighter/Tiger II blev en storsäljare.

En annan trend som börjat synas i Vietnam, i konflikterna i Mellan Östern och i krigen mellan Indien och Pakistan var att kurvstrider fortfarande var aktuella. USAF hade i likhet med många andra förutsett en framtid där luftstrider skulle avgöras på långt håll med jaktrobotar. Brittiska RAF hade till och med förutsett att de inte skulle behöva några nya jaktplan överhuvudtaget då moderna luftvärnssystem skulle göra dem onödiga. I Vietnam visade det sig att lätta och billiga flygplan som MiG-21 kunde komma nära inpå större och till synes mer avancerade motståndare som F-4 Phantom II. På nära håll hade MiG-planen övertaget till följd av sin automatkanon och bättre manövrerbarhet.

F-5 var ett exempel på ett lätt jaktplan som skördat stora exportframgångar, här ett Sydvietnamesiskt exemplar

Ett lättare och mindre flygplan skulle automatiskt bli billigare, vilket skulle göra det möjligt att möta båda dessa behov. I de linjedragningar USAF gjort redan 1965 hade man därför planerat att nästa generation av jaktplan skulle bestå av två olika flygplanstyper: en tyngre ersättare till F-4, kallade Fighter Experimental eller FX, och ett nytt lätt jaktplan, kallad Advanced Day Fighter eller ADF. ADF skulle ha prestanda som låg minst 25% över vad MiG-21 hade.

FX-programmet fick till att börja med prioritet, bland annat efter att Sovjet tagit i bruk MiG-25, ett tungt jaktplan som var kapabelt att nå Mach 3. FX framstod som det givna svaret på detta nya hot efter att YF-12 lagts ner. Kontraktet för att ta fram FX gick till slut till McDonnell Douglas som tog fram F-15 Eagle.

Trots det levde ADF vidare, mycket tack vare major John Boyd. Han lanserade en teori som byggde på att det som ett manövrerbart flygplan behöver för att få överhanden i en kurvstrid var en kraftfull motor. Detta kom sig av att när ett plan svänger så förlorar det energi, och den energin måste ersättas av mera kraft från motorn eller av att planet dök. En kurvstrid kunde enligt Boyd närmast ses som ett exempel på energiomvandling. Enligt denna enkla princip skulle FX kräva en mycket starkare motor än de befintliga.

Pratt & Whitney tog ungefär samtidigt fram en ny dubbelströmsmotor benämnd F100. Även om motorn i första hand var framtagen för FX gav dess prestanda även möjlighet att skapa ett enmotorigt stridsflygplan med god dragkraft i förhållande till vikt. Dessutom skulle det vara möjligt att skapa ett litet flygplan med relativt god räckvidd, något som tidigare ansetts vara nära på omöjligt i USAF:s ledande kretsar.

Planerna på ett litet jaktplan sågs inte med blida ögon av alla, och både inom delar av flygindustrin, USAF och försvarsdepartement ansågs det att projektet stred mot rådande traditioner och tog resurser från viktigare projekt, exempelvis FX. Trots det så lämnades en anbudsförfrågan ut i början av 1972 för vad som nu kommit att döpas till Lightweight Fighter, LWF.

Utveckling

Offertförfrågningar

YF-16 och YF-17 Cobra tillsammans i luften under utvärderingen.

Upphandlingen av LWF skulle ske enligt ett nytt system, taget i bruk för att ytterligare sänka kostnaderna i samband med anskaffningen av nya flygplan. Systemet gick ut på att försöka hålla de uttalade prestandakraven till ett minimum, samtidigt som man betonade att budgetanslagen för hela projektet var begränsade och att man inte automatiskt kunde utgå från att flygvapnet skulle satsa på LWF i det långa loppet. För att ytterligare skärpa tävlingen skulle två olika projekt få medel att bygga flygande prototyper, som sedan skulle mötas i en serie tester för att få fram vilket som var bäst.

Av kostnadsskäl skulle LWF inte nödvändigtvis kunna mäta sig med de nyaste sovjetiska modeller på varje enskilt område, bland annat skulle MiG-25:s fenomenala hastighet inte utmanas. Flygplanet planerades istället för att vara så mångsidigt som möjligt, speciellt inom de områden som USAF trodde skulle bli aktuella i framtida flygkrig. De givna parametrarna var en höjd på mellan 9 000 och 12 000 meter i hastigheter mellan Mach 0,9 och 1,6. Den föreskrivna höjden var antagligen den grövsta missbedömningen som skedde i samband med planerandet av ADF/LWF, men F-16 har med framgång opererat på den låga höjd som idag är standard i moderna konflikter.

Av de fem företag som gav offerter valde flygvapnet ut General Dynamics och Northrop för att bygga prototyperna. Northrop hade med den tidigare nämnda F-5 visat att de kunde konstruera lätta jaktplan. General Dynamics föregående stridsflygplan hade varit det stora, och som jaktplan misslyckade, F-111. Northrops förslag, YF-17, var slutprodukten av en lång serie studier som företaget gjort sedan F-5, och var baserat på liknande principer. Bland annat använde den två motorer, vilket i teorin ökade säkerheten.

Kontraktet var formulerat som att LWF i första hand var ett provflygplan för att visa hur existerande och ny teknologi skulle kunna integreras i ett modernt lätt stridsflygplan, men flygvapnet hade också en option på 300 jaktplan utvecklade ur LWF. En av de viktigaste nya tillskotten på teknologifronten var ett elektroniskt styrsystem, ett så kallat Fly-by-wire-system. Fly-by-wire innebär att piloten inte har direktkontroll över planets styrytor, utan att en dator tolkar hur planet flyger genom att analysera data från olika sensorer, och sedan jämföra det med pilotens styrkommandon. På basen av de här uppgifterna fattar sedan datorn beslut om vilka styrytor som skall ge utslag, och hur mycket. Det gör att planet kan bli mycket manövrerbart, utan att för den delen bli svårfluget. Motsvarande system har senare använts på en mängd olika flygplan, bland annat Saab 39 Gripen.

För att få fram en lämplig motor till planet hade också två företag fått varsitt kontrakt. Pratt & Whitney skulle ta fram en variant av den tidigare nämnda F100 skräddarsydd för enmotoriga flygplan, medan General Electric fick ett kontrakt på den helt nya YF101. YF101 var en mindre motor, och passade utmärkt in i Northrops koncept med ett lätt tvåmotorigt flygplan.

Prototyper

Den första F-16 prototypen stod klar i Fort Worth den 13 december 1973. Den flög första gången 20 januari följande år i samband med vad som ursprungligen planerats som enbart ett höghastighetsprov på marken. Efter att planets noshjul planenligt lyfts från marken, började nosen plötsligt oscillera, och piloten tog beslutet att det säkraste sättet att få situationen under kontroll var att lyfta. Efter en flygtur på sex minuter landade planet utan problem.

Oscillationerna visade sig vara pilotframkallade till följd av det känsliga styrreglaget, och för att minska risken för liknande problem i framtiden skrevs styrprogrammet om. Ändringarna gällde enbart planets uppförande så länge det befann sig på marken, då programmet ansågs fungera tillfredställande så länge planet faktiskt flög.

Den första officiella flygturen följde den andra februari, och markerade början på det egentliga utprovningsprogrammet. Ett mindre problem med bränslesystemet ledde till att planet för ett kort tag endast fick flygas inom en relativt kort avstånd från flygfältet. Den andra prototypen flög i maj, och påverkades också av de här restriktionerna. Bägge prototyperna deltog sedan i försöksprogrammet tillsammans med YF-17, och vid det här laget stod det klart att flygvapnet tänkte utveckla vinnaren av LWF-programmet till ett operativt flygplan inom ramarna för ett projekt som gick under beteckningen Air Combat Fighter, ACF. Samtidigt hade representanter för fyra västeuropeiska NATO-länder anmält sitt intresse. Belgien, Danmark, Nederländerna och Norge hade alla köpt F-104G Starfigher, och sökte nu efter en efterträdare. Ytterligare en potentiell kund var den amerikanska flottan som under Navy Air Combat Fighter-programmet sökte en ersättare åt F-4 Phantom och A-7 Corsair.

De europeiska länderna hade planerat för en annan tidtabell, och sände därför en delegation över till USA för att diskutera om det var möjligt att snabba på programmet. Helst skulle de ha sett att ett beslut om vinnaren av ACF-utvärderingen togs redan i september 1974 istället för maj 1975 som amerikanerna avsåg att göra. Det ansåg i sin tur USAF att var omöjligt, då liknande testprogram i allmänhet beräknades räcka ungefär två och ett halvt år. En kompromiss uppnåddes, och genom att utnyttja varje provflygning så effektivt som möjligt, bland annat genom att använda lufttankning för att förlänga flygtiderna, kunde utvärderingen avslutas i slutet av 1974. Bägge planen hade då bland annat flugit i simulerade luftstrider mot flera olika flygplansmodeller, inklusive F-106, A-37B Dragonfly, F-4 Phantom och MiG-21. I mitten av januari följande år tillkännagavs att YF-16 vunnit kontraktet, och en första serie om 15 flygplan beställdes för USAF:s räkning. Fyra av dessa skulle vara tvåsitsiga flygplan för typskolning. Ungefär samtidigt meddelade flottan att de drog sig ur programmet, då de inte ansåg att det fanns tillräckligt med data som underlag för ett beslut till följd av det forcerade tempot i utprovningen.

Serietillverkning

En tidig F-16A från norska flygvapnet.

General Dynamics hade redan från första början försökt planera YF-16 så att den med relativt små modifieringar skulle kunna utgöra grunden för ett operativt jaktplan. YF-16 saknade radar, och för att kunna bära den AN/APG-66-radar som valdes blev man tvungna att förstora nosen. Radarn var relativt enkel, och var inte kompatibel med radarledda jaktrobotar, vilket gjorde att flygplanet tills vidare endast hade begränsad jaktförmåga. Däremot var planet redan från första början dimensionerat så att den vid behov skulle kunna modifieras att bära även jaktroboten AIM-7 Sparrow. Även andra mått, bland annat spännvidden och storleken på de undre fenorna, gjordes något större. För att öka vapenlasten infördes ytterligare två vapenbalkar, och för att göra underhållet lättare ökades antalet luckor i flygskrovet.

Normalt sett går licenstillverkning till så att den slutgiltiga produktionsstandarden slås fast av tillverkaren, varefter utländska företag börjar förhandla om möjligheten att få tillverkat planet på licens. Serietillverkningen av F-16 inleddes parallellt i USA, Nederländerna och Belgien. Dessutom föreskrev avtalet att även i kommande serier tillverkade i USA för inhemskt bruk eller länder i tredje världen skulle vissa delar köpas av europeiska underleverantörer. Sammanlagt var ungefär 3 000 företag inblandade i tillverkningen i det här skedet, med Fokker, SONACA, SABCA, Per Udsen och Fabrique Nationale som de viktigaste vid sidan av General Dynamics.

I början av 1978 meddelade USAF att man beställde sammanlagt 738 flygplan. I februari respektive april samma år började tillverkningen av flygplan i Belgien och Nederländerna, och i januari 1979 levererades de första flygplanen till USAF och det Belgiska flygvapnet.

F-16A/B

F-16A/B har endast begränsad allvädersförmåga, och saknar möjlighet att bära radarjaktrobotar. Standardbeväpningen utgörs av AIM-9P/L Sidewinder, raketer och frifallande bomber. Tvåsitsiga F-16B har full stridsförmåga på bekostnad av 680 kg bränsle. De första serietillverkade flygplanen var av Block 1 standard, men efterhand som erfarenheter av flygplanen på förband kom in så gjordes smärre justeringar på produktionslinjen vilket resulterade först i Block 5 och sedan i Block 10. Alla Block 1 och 5 plan modifierades senare till Block 10 standard. USAF tog planen ur tjänst i början av 1990-talet efter problem med efterbrännkammaren och sprickbildning i vingarna.

En F-16A från USAF med fyra AIM-9 Sidewinders och två Mk 84 ett tons-bomber.

Block 15 lanserade den förstorade stabilatorn som har varit standard sedan dess. I samband med Block 15 godkändes också en högre max startvikt. Flygplanen utrustades med en moderniserad version av radarn med TWS-mod (Track while scan) betecknad AN/APG-66(V)2. Med början år 1986 modifierade USAF 270 flygplan till F-16 A/B ADF-standard (Air defence fighter) Flygplanen fick möjlighet att bära AIM-7 Sparrow radarjaktrobotar, vilket gav möjlighet att bekämpa mål utom synhåll, så kallad BVR-kapabilitet. Då USAF börjat motta leveranser av F-16C/D Block 25 utrustades från och med år 1988 F-16A/B Block 15 som byggdes för export med flera delsystem från Block 25. Den nya varianten fick beteckningen F-16A/B OCU (Operational capabilities upgrade). Avioniken moderniserad på flera områden, bland annat vad gäller eldledning och navigering. Beväpningsalternativen inkluderar Penguin Mk.3 sjömålsrobot och AGM-65 Maverick attackrobot. Motorn är av den uppgraderade F100-PW-220E-varianten. Både Block 10 och 15 är tagna ur tjänst ur det amerikanska flygvapnet.

De västeurpeiska länderna genomförde under senare halvan av 1990-talet en upgradering av sina Block 15 med beteckningen F-16AM/BM Block 15 MLU. Programmet är baserat på Block 50, och innefattar flera delsystem därifrån. I programmet ingick bland annat vidvinkel Head-up display (siktlinjesindikator), glascockpit och förbättrade beväpningsalternativ (med bland annat möjlighet att bära jaktroboten AIM-120 AMRAAM). Belgien och Nederländerna har senare exporterat surplusflygplan till Chile, Jordanien och Pakistan.

Block 20 är en exportvariant såld till Taiwan. Motsvarar långt F-16A MLU, och är i likhet med den utrustad med delsystem från Block 50, bland annat snabbare datorer och AN/APG-66(V)3 radar samt möjlighet att bära AIM-7 Sparrow, AIM-120 AMRAAM, AGM-84 Harpoon sjömålsrobot och LANTRIN spaningskapsel.

Beteckningarna RF-16A (Danmark) och F-16A(R) (Belgien och Nederländerna) förekommer för flygplan som är utrustade att bära spaningskapslar.

F-16C/D

Block 25 var den första varianten som betecknades med de nya suffixen C/D. Ur AN/APG-66 hade en ny radar utvecklats, med beteckningen AN/APG-68, och den ersatte nu den äldre radarn. Cockpiten modifierades också, och avioniken förbättrades och utökades för att ge bättre möjlighet att flyga attackuppdrag nattetid. Planet fick också nyare versioner av F-100 motorn, först F-100-PW-200 och senare -220E.

Israelisk F-16D, troligen den inhemska Brakit-versionen, från 105:e divisionen "Skorpionerna".

Med Block 30/32 infördes möjligheten att förutom F-100 kunna använda General Electrics F-110. F-110 var en dubbelströmsmotor utvecklad ur F-101 som använts på YF-17, och gav mer kraft än F-100. Den behövde också mer luft, vilket gjorde att luftintaget förstorades. Beväpningen utökades till att också inkludera signalsökande robotar i form av AGM-45 Shrike och AGM-88 HARM, samt den moderna radarjaktroboten AIM-120 AMRAAM. De signalsökande robotarna var ännu inte helt integrerade. USAF:s uppvisningsgrupp Thunderbirds använder sig av varianten, även om den i övrigt är på väg ur tjänst i USAF till förmån för senare modeller. Amerikanska Air National Guard har däremot kvar den i stort antal, och har genomfört ett antal uppgraderingar som fått beteckningen F-16C . Dessa inkluderar möjlighet att bära spaningskapseln LITENING och JDAM GPS-styrd bomb samt modifieringar av navigeringsutrustningen.

Block 40/42 betecknas ibland F-16CG/DG och har smeknamnet Night Falcon, detta då programmet i huvudsak gick ut på att förbättra möjligheten att operera under mörker och i dåligt väder. Planen kan utrustas med LANTRIN-spaningskapsel och har förbättrad radarutrustning och GPS.

Nästa stora förändring var Block 50/52. Bägge motoralternativen förnyades i form av F110-GE-129 respektive F100-PW-229 som bägge ger 129 kN dragkraft. Vissa förbättringar av avioniken, bland annat ny radarvarnare, kom också i bruk i och med blck 50/52. En ny variant av radaren, AN/APG-68(V)5, introducerade nya radarmoder, och planen försågs även med en ny siktlinjesindikator anpassad för bildförstärkare. AGM-88 HARM integrerades också bättre i och med Block 50/52 jämfört med tidigare versioner.

Då det amerikanska flygvapnet räknar med att Block 40/42/50/52 kommer att finnas i tjänst fram till 2025 innan de ersätts av Lockheed Martin F-35 så togs med början år 2000 ett modifieringsprogram fram som går under beteckningen CCIP, Common Configuration Implementation Program. CCIP syftar till att 650 F-16 i amerikansk tjänst ska ha samma hård- och mjukvara. Modifierade flygplan har beteckningen F-16CM/DM.

I samband med att USAF tog sina F-4G Wild Weasel uppstod ett behov av att hitta en ny plattform för bekämpning av fientliga luftvärnsställningar. Därför modifierades 100 flygplan med kapseln ASQ-123 till Block 50D/52D vilket till slut gav en fullständig integrering av AGM-88 HARM. Beteckningen F-16CJ/DJ används också för dessa flygplan, men den är inte officiell. Enligt den israeliska flygplansexperten Shlomo Aloni har det israeliska flygvapnet har en motsvarande inhemsk variant med beteckningen F-16 Brakit i tjänst. Planet är utrustad med israeliska störsändare och motmedelssystem och specialiserat på anfall mot luftvärn och radaranläggningar. Närmare information är inte tillgänglig till följd av den stränga sekrets som det israeliska försvaret vidhåller.

F-16E/F samt Block 50/52

F-16E Desert Falcon

Block 60/62 är den senaste standarden. Varianten används inte av USAF, utan är endast för export. Exportländerna kan själva välja vilka egenskaper och delsystem de vill ha, vilket gör att olika länders versioner skiljer sig åt. Förenade Arabemiraten är den första, och hittills enda, kunden som köpte Block 60 under beteckningen F-16E/F Desert Falcon. Planen utrustades med avancerade motmedelssystem och FLIR inbyggda i flygkroppen, konforma bränsletankar på flygkroppens översida och den mycket avancerade AN/APG-80 AESA-radaren. De konforma bränsletankarna ger Block 60/62 ett karakteristiskt utseende jämfört med tidigare versioner, men de kan även monteras bort i fält.

Ett antal kunder har köpt flygplan som långt motsvarar Block 60/62, men som saknar AESA-radare. Dessa betecknas ofta med den gemensamma beteckningen Block 50/52 , men skiljer sig sinsemellan. De israeliska F-16I Sufa är den numerärt viktigaste, och är utrustade med APG-68(V)9-radare och israeliska konforma bränsletankar. En stor del av avioniken är utbytt till israeliska system. Övriga användare inkluderar Grekland, Polen och Pakistan.

En avancerad variant under beteckningen F-16IN Super Viper tävlar om det indiska MRCA-kontraktet. Planet är en vidareutckling av F-16E/F, och använder också den AN/APG-80.

Beskrivning

F-16 projekterades som ett lätt ensistsigt jaktplan beväpnad med en automatkanon och två AIM-9 Sidewinder jaktrobotar, men kom i serietillverkning som ett jaktplan med sekundära attackuppgifter och begränsad allvädersförmåga. Senare versioner kan bäst beskrivas som medeltunga multirollflygplan med fullständig allväders- och mörkerförmåga.

Flygplanet är enmotorigt med en deltavinge och ett traditionellt stjärtparti. Flygskrovet och vingen är sammansmält, och luftintaget monterat under flygkroppen. Den stora huven erbjuder ett mycket gott synfält, då den enda bågen sitter monterad bakom piloten. Till följd av sin lilla storlek och kraftiga motor har planet ett dragkraft/vikt förhållande som är bättre än 1:1, vilket ger mycket god prestanda. Piloten sitter i en bakåtlutad katapultstol, och styr planet med en HOTAS (Hands on throttle and stick) som inkluderar ett traditionellt gasreglage på vänster sida och en liten tryckkänslig styrspak till höger. Planet använder sig av så kallad 'Fly-by-wire-teknik och negativ stabilitet för att ytterligare öka manöverbarheten. Efterhand som nyare versioner har lanserats har cockpiten blivit en så kallad glascockpit som domineras av ett flertal skärmar och där kvarvarande analoga instrument i första hand fungerar som reserver. De tvåsitsiga versionerna F-16B/D/F har full stridsförmåga men aningen mindre bränslemängd än de ensitsiga motsvarigheterna.

Cockpiten i en F-16C

Ursprungligen var flygplanets livslängd beräknad till 8 000 timmar, men beräkningen fick senare justeras ner till 5 500 timmar då planen utsattes för större belastningar än beräknat i operativ tjänst. En viktig orsak var planets användning som lätt attackplan, vilket ledde till att planen rutinmässigt flög med högre vapenlast och på lägre höjd än i rollen som lätt jaktplan. Ett antal modifieringsprogram har därför tagits fram sedan början av 1990-talet för att höja livslängden tillbaka till 8 000 timmar. I takt med att starkare konstruktioner införts i modifieringsprogrammen så har de även installerats på nytillverkade F-16, varför de senaste varianterna igen har en beräknad livslängd på 8 000 timmar direkt från fabriken.

I tjänst

USA

Flygplanet kom i tjänst hos 338th Tactical Fighter Wing i Utah i januari 1979.

I amerikansk tjänst kom planets elddop i samband med Kuwaitkriget 1991, där F-16 utgjorde det viktigaste amerikanska stridsflygplanet och stod för 40% av det amerikanska flygvapnets bombräder. Trots det erhöll inte F-16 några bekräftade luftsegrar under kriget, men i december följande år sköt en F-16 ner en irakisk MiG-25 som kommit in i flygförbudszonen i samband med Operation Southern Watch. Det var första gången den nya radarjaktroboten AIM-120 AMRAAM använts i strid och första gången en F-16 skjutit ner ett mål som inte siktats visuellt först.

F-16 har också spelat en aktiv roll under striderna på Balkan. Under Bosnienkriget användes F-16 för patrulleringar av flygförbudszonen, och i en luftstrid i februari 1984 sköts sammanlagt fyra J-1 Jastreb ner. Under Operation Allied Force, flykriget mot Serbien 1999, utgjorde 180 F-16 från sju olika NATO-länder stommen i insatsen. Flygplanen stod för 7500 uppdrag, och erhöll två bekräftade luftsegrar, bägge mot MiG-29. Den ena segern erhölls av en nederländsk pilot.

Bahrain

Bahrain utvärderade F-16 i mitten av 1980-talet tillsammans med en lång räcka flygplan som inkluderade Mcdonnell Douglas F-15, McDonnell Douglas F/A-18, Panavia Tornado ADV, Dassault Mirage 2000 och diverse sovjetiska flygplan. I slutändan vann F-16C/D Block 40 kontraktet, mycket tack vare den goda tillgängligheten. 12 plan, 8 F-16C och 4 F-16D beställdes, och med början 1989 inleddes leveranserna. Innan den inledande typskolningen var avklarad invaderade Irak Kuwait, och planen deltog i slutfasen av kriget.

Efter Kuwaitkriget diskuterades ytterligare F-16 anskaffningar. Amerikanska flottan erbjöd ett byte, där Bahrainska flygvapnet skulle ha fått 18 F-16N som använts som motståndarplan, medan amerikanska flottan skulle ha fått Bahrainska F-15E/F Tiger II-plan. F-16N planen var i grunden F-16A/B-plan, och användningsområdet med upprepade simulerade luftstrider hade slitit hårt på flygplanen. Sammantaget ledde detta till att Bahrain avslog erbjudandet. Även en andra föreslagen affär, den gång med vanliga surplus F-16A/B från amerikanska flygvapnet, avslogs. De Pakistanska F-16A/B-planen som försatts i embargo erbjöds också till Bahrain, men slutligen blev det ytterligare nytillverkade F-16C Block 40 som kom att köpas in. Sammanlagt 10 F-16C köptes in 1998, med leverans två år senare. Dessa tillverkades tillsammans med en omgång på 21 Block 40 plan till Egypten som en egen delserie, då produktionslinjerna avslutat tillverkningen av Block 40 till förmån för Block 50 redan 1995. Orsaken till att Bahrain insisterade på den äldre modellen var att det ansågs onödigt komplicerat med två olika delserier.

Ursprungligen var planen utrustade med AIM-7 Sparrow radarjaktrobotar och AIM-9 Sidewinder IR-jaktrobotar, men i samband med den andra affären gavs 1999 Bahrain tillstånd att även köpa in AIM-120 AMRAAM. Efter Kuwaitkriget hade planen utrustats med LANTRIN-spaningskapslar och Paveway-seriens laserstyrda bomber, som komplement till AGM-65 Maverick markattackrobotar.

Belgien

Belgisk F-16ABM över Afghanistan.

Belgien var ett av de fyra västeuropeiska länder som deltog i projektet från början, och tog emot sitt första flygplan i slutet av januari 1979, samma månad som USAF. Sammanlagt köpte Belgien 180 plan, men reducerade sedan sin flygplanspark med en tredjedel till 60 flygplan, fördelade på fyra divisioner (Escadrille eller Smaldeel), och ett övningsförband. Dessa är i sin tur grupperade på två flottiljer, baserade i Florennes respektive Kleine Brogel. Sedan Belgien dragit tillbaka sina Mirage V ur tjänst utgör F-16 deras enda stridsflygplan i aktiv tjänst. Alla F-16 har blivit halvtidsuppgraderade under det sameuropeiska MLU-programmet.

Chile

1997 drog USA tillbaka ett tjugo år gammalt förbud mot försäljningen av jaktplan till Latinamerika, då Lockheed Martin fick tillstånd att ge ett bud på F-16 till Chilenska flygvapnet. Beslutet var inte okontroversiellt, då kritiker till beslut befarade en ny kapprustning i Sydamerika. Förespråkare pekade bland annat på att Venezuela redan hade F-16 i sin arsenal, och att det inte orsakat nämnvärda spänningar i regionen. Samtidigt blev hela affären väldigt osäker, då lågt kopparpris och Asienkrisen samverkade till att orsaka en ekonomisk kris i Chile. 1998 slöts trots detta ett avtal som omfattade 10 F-16C/D i Block 50-utförande. Av dessa var 6 plan av C-modellen, och 4 av D-modellen, och det föreskrevs att minst 900 000 arbetstimmar skulle beställas som underleverans av den chilenska flygtillverkaren ENAER. I två omgångar, 2005 och 2009. köptes sedan ytterligare flygplan in från Nederländska överskottslager. Det handlade om sammanlagt 29 F-16AM och 7 F-16BM, det vill säga Block 20-plan som genomgått MLU-modifiering. Alla Chilenska plan flyger i ett unikt kamouflage med två blå nyanser på övransidan och ljusgrå undersida.

Anmärkningsvärt är att inga större vapenordrar har slutits i samband med beställningarna. Däremot har alla levererade flygplan modifierats så att de inte har möjlighet att medföra AIM-120 AMRAAM eller signalsökande roboten AGM-88 HARM. Istället är planen utrustade med israeliska jaktrobotar, i form av den värmesökande roboten Python 4 och radarjaktroboten Derby. För markattack används JDAM, GPS-styrda flygbomber. I samband med beställningarna från Nederländerna köptes också GEC-Marconi Atlantic låghöjdskapslar in. Kapslarna hade ursprungligen levererats till Nederländska flygvapnet, men till följd av betoningen på uppdrag utförda på medelhög och hög höjd i de senaste NATO-operationerna runt om i världen togs de aldrig i bruk, utan försattes i malpåse.

Danmark

Danmark köpte 59 flygplan, 46 F-16A och 12 F-16B, inom ramarna för de ursprungliga beställningarna vid projektets inledning. Dessa följdes senare av ytterligare åtta F-16A och fyra F-16B levererade 1988 och 1989. Ytterligare sju flygplan köptes in från amerikanska överskottslager 1994 (tre plan) och 1997 (fyra plan). Senare nedskärningar har lett till att endast 30 flygplan numera är I operativ tjänst, medan ett ospecificerat antal hålls i reserv. De danska planen är fördelade på två divisioner, Eskadrille 727 och 737, som båda hör till Figther Wing Skrydstrup. De danska flygplanen har deltagit i skarpa aktioner i både Afghanistan och Libyen. Alla flygplan i tjänst har genomgått MLU-modernisering till F-16AM/BM-standard, och används som multirollstridsflygplan för både jakt, attack och spaning (med LANTRIN-spaningskapsel).

Egypten

Efter att Egypten under stora delar av det Kalla kriget köpt stridsmateriel i huvudsak från Östblocket innebar fredsavtalet med Israel 1979 att landet övergick till att få omfattande ekonomiskt och militärt understöd från USA. Detta innebär också att Egypten är en av de största användarna av F-16, efter att ha köpt sammanlagt 240 flygplan inom ramarna för sju olika affärer, kodnamn Peace Vector I-VII, mellan åren 1982 och 2009. Organisatoriskt innebar detta 1999 fyra taktiska jaktplansbrigader (motsvarande flottiljer), utrustade med två F-16 divisioner vardera. Av dessa brigader är en utrustad med F-16A/B Block 15, en med F-16C/D Block 32, och två med F-16C/D Block 40. Efter detta har ytterligare 24 F-16C/D Block 40 och 20 F-16C/D Block 52 levererats, men hur detta påverkat flygvapnets organisation är oklart.

Grekland

F-16D i det karakteriska blåa målningsschema som grekiska flygvapnet använder.

Greklands position i NATO, där landet utgör en del av alliansens södra flank tillsammans med Turkiet, kopplat med de bägge ländernas fientliga inställning mot varandra, gör att alla större grekiska vapenaffärer blir politiskt väldigt känsliga. I fallet med inköpet av F-16 till Grekland skedde detta strax efter att Turkiet köpt licenstillverkningsrättigheter för 160 flygplan. De först turkiska flygplanen togs i tjänst 1988, och bara ett år senare inledde leveranserna av 40 Block 30 F-16-C/D till det grekiska flygvapnet.. 1997 till 1999 levererades så 40 nya F-16C/D Block 50. 1998 skrevs kontrakt på 20 Block 30-plan. Flygplanen kom från amerikanska flygvapnets överskottslager, och skulle uppgraderas till Block 50 standard. Affären avbröts dock snart efter att en livlig debatt blossat upp i Grekland i samband med att kontraktet tecknats. Flygvapnet, som redan mottagit nybyggda Block 50-plan var inte intresserade av uppgraderade överskotts-maskiner, och hela affären ansågs ligga mer i NATO:s än Greklands intresse, då planen antagligen skulle ha avdelats till att tjänstgöra som en del av försvarsalliansens kärnvapentriad (med kärnvapen ägda av USA). Istället undersöktes möjligheten att delta i Eurofighter-programmet, men på grund av ett kärvt ekonomiskt läge sköts beslutet upp, och 40 F-16C och 20 F-16D av Block 52-standard köptes in med början år 2000 (de tio sista planen kom från en option som löstes in följande år). Efter att Grekland slutligt beslutat sig för att inte delta i Eurofighter-programmet köptes ytterligare 30 F-16C/D Block 52 in 2005.

För den grekiska F-16-flottans spelar flygbasen Nea Anchialos på den grekiska ostkusten en särskild roll. Basen mottog inte bara de första Block 30-planen, utan fick också stå värd för den första F-16C/D Block 50 divisionen. I dagsläget är den unik i egenskap av enda grekiska flygbas med tre F-16-divisioner, i detta fall 341, 347, och 330 Mira. Av dessa är 330 Mira fortfarande utrustad med Block 30-plan, medan 341 och 347 Mira är utrustade med Block 50. Block 50 ger utökade möjligheter att även flyga krävande attackuppdrag i mörker, vilket möjliggör att 341 Mira förutom de primära jaktuppdragen även har bekämpning av fientligt luftvärn som en sekundärroll (eng. SEAD). De övriga fem divisionerna delar på de 90 Block 52-planen. Dessa är baserade på flygbaserna Larisa, Souda på Kreta och Araxos. Av dessa har Larisa endast en division, medan Souda och Araxos står värd för två divisioner var. Förutom sina ordinarie baser opererar även de grekiska planen ofta med mindre avdelningar från framskjutna baser i den grekiska övärlden. Dessa står oftast i insatsberedskap, beredda att möta turkiska plan som uppträder nära den gemensamma gränsen. Ett stort antal sammanstötningar mellan grekiska och turkiska plan har förekommit i omtvistat luftrum över det Egeiska havet, enligt grekiska myndigheter sker dessa till och med så gott som dagligen. I ett antal fall har dessa sammandrabbningar resulterat i förluster till följd av kollisioner och krascher i samband med våldsamma manövrer på låg höjd. För de grekiska Block 30-planen har en halvlivsmodifiering genomförts i slutet av 90-talet, som bland annat höjt livslängden för planen från 4000 till 8000 timmar. Hela flottan kommer inom en snar framtid att få ett avancerat motmedelssystem utvecklat av amerikanska Litton. Som svar på det turkiska införandet av hjälmsikten kopplat med moderna AIM-9X jaktrobotar har grekland införskaffat moderna IRIS-T jaktrobotar med hög manövrerbarhet, som enligt plan ska integreras med JHMCS-hjälmsikten. En anskaffning av de mer avancerade Sniper-kapslarna som ersättare/komplement till LANTRIN-kapslarna, avancerade Spice-precisionsvapen, och en fullständig integrering av HARM-robotarna har också diskuterats.

Indonesien

Indonesien hör till de mindre användarna av F-16. Under 1989 och 1990 levererades sammanlagt 8 F-16A och 4 F-16B Block 15 OCU. En andra order på nio plan tecknades 1996, men sades upp innan leverans till följd av ett diplomatiskt gräl rörande Indonesiska människorättsbrott. Indonesiske presidenten Suharto sade i samband med detta också upp ett gemensamt indonesiskt-amerikanskt träningsprogram, och en order på 12 Suchoj Su-30K skrevs istället med ryska tillverkare. Efter att Barack Obama, som bott i Indonesien under en del av sin uppväxt, blivit vald till president skrevs 2011 en ny order, denna gång på 24 surplus F-16C/D Block 25. Dessa kommer innan leverans att uppgraderas till Block 32 standard.

De indonesiska planen saknar allvädersförmåga, och har endast en grundläggande beväpning med AIM-9 Sidewinder jaktrobotar, AGM-65 markattackrobotar, och ostyrda bomber. I samband med den nya ordern 2011 beställdes även ett antal spaningskapslar av modellerna LITENING och SNIPER.

Irak

Irak uttryckte redan 2008 ett intresse av att få köpa in ett större antal F-16 för att ersätta de åldrade flygplan som utgjort landets flygvapen under Saddam Husseins tid vid makten, med det dröjde till 2011 innan en första order på 18 flygplan, 12 F-16C och 6 F-16D Block 52, kunde skrivas under. Leveranserna är beräknade att äga rum under 2013 och 2014, men redan oktober 2012 slöts ett nytt kontrakt på ytterligare en likadan order på 18 plan, med leverans 2017 och 2018. Irakiska källor har klargjort att man i slutändan hoppas på en flotta bestående av 96 F-16. Planen är utrustade med Goodrich DB-110 spaningskapslar.

Israel

F-16A '243' flögs av Ilan Ramon och var det åttonde och sista planet att fälla sina bomber mot reaktorn i Osirak. Segertecknet föreställer det irakiska flygvapnets märke, med silhuetten av en reaktorn i svart i förgrunden.

F-16I Sufa med de karakteristiska bränsletankarna ovanför vingarna. Planet på bilden styrs av israeliska majoren D., den första kvinnliga piloten att flyga F-16I.

I början av 1970-talet provflög israeliska piloter ett antal olika amerikanska stridsflyg för att utreda vilket eller vilka flygplan som skulle kunna komma att ersätta och komplementera den dåvarande flygplansparken. Bland de utprovade typerna fanns Grumman F-14 Tomcat, McDonnell Douglas F-15 Eagle, McDonnell Douglas F/A-18 Hornet och McDonnell Douglas AV-8 Harrier II, men inte F-16, som inte var tillgänglig då ännu. F-15 rekommenderades tillsammans med F-16 bli nästa generations stridsflygplan, men ingetdera alternativ var okontroversiellt. F-15 inköptes mer eller mindre med det samma, och de första planen levererade i september 1976. Redan ett år tidigare hade Israeliska myndigheter undersökt möjligheterna att få köpa också F-16, men Carter-administrationen avvisade affären, då den inte ville att ett land i Mellan Östern skulle få tillgång till planet. Den officiella beställningen på 68 F-16A och 8 F-16B lämnades in i augusti 1978, men grönt ljus för affären kom först i samband med fredsavtalet mellan Egypten och Israel som undertecknades i mars 1979. Detta innebar att Israel var den första exportkunden utanför de fyra västeuropeiska länderna, och landet tog i slutet av januari 1980 tog emot sina första F-16A/B Block 10.

Planet fick det hebreiska smeknamnet Hentz, "Hök", och fick sin stridsdebut med 117 divisionen när PLO-mål i Libanon angreps i augusti 1980. Divisionen var strikt taget inte fullt operativ ännu, utan det skulle dröja till november samma år innan den som första israeliska division förklarades fullt operativ. Divisionen följdes snart av 110 Divisionen och 253 Divisionen. Rent organisatoriskt innebar detta att basen Ramat David sydost om Haifa blev hemmabas för flygvapnets alla tre F-16-divisioner, men detta kom att ändras redan 1982, då 253 Divisionen flyttade till den nya basen Ramon i Negev. Israeliska flygvapnet var också först med att få en luftseger med F-16, när en F-16A sköt ner en syrisk Mil Mi-8-helikopter i användning av PLO över Libanon i slutet av april 1981.

I juni 1981 flög åtta flygplan eskorterade av åtta F-15 Eagle i Operation Opera till Irak och i en precisionsattack slog de ut den irakiska kärnreaktorn i Osirak. Reaktorn var av en fransk modell, och skulle ha gett irakierna under Saddam Husseins ledning möjlighet att tillverka fem 20 kT atombomber fram till mitten av 1980-talet. För att undvika radioaktiva utsläpp måste reaktorn slås ut innan bränslestavarna laddades, vilket satte extra press på att snabbt få F-16 operativt. Räden skulle kräva att minst ett fientligt land passerades innan man kom in över irakiskt luftrum, och för att ytterligare sätta press på besättningarna så hade ett iranskt angrepp mot reaktorn ägt rum i september 1980. Angreppet orsakade endast mindre skador, men det fanns skäl att misstänka att det orsakat förhöjd beredskap mot flygräder från irakiernas sida. Den slutliga sammansättningen blev åtta F-16A beväpnade med två Mk 84 1000-kgs bomber vardera, eskorterade av sex F-15. Rutten som valdes innebar att planen startade från södra Israel, och svängde ut över Akabaviken. innan planen vände österut, in över Jordanskt territorium. När planen kom in över Saudi-Arabien minskades flyghöjden till 90 meter. Strax innan planen kom in över Irakiska gränsen släptes de tomma fälltankarna som planen varit utrustade med. Av de sexton bomber som fälldes träffade fjorton reaktorbyggnaden, av vilka tolv detonerade. Två bomber missade målet, och träffade andra byggnader istället. Endast lätt luftvärnseld förekom, och inga av de israeliska planen träffades. Reaktorn blev däremot totalförstörd. Räden hade ägt rum en söndag eftermiddag, då man från israeliskt håll antagit att den franska personalen inte skulle vara på plats. Detta visade sig vara en missräkning, och en fransk tekniker omkom i räden.

En månad senare, i juli 1981. sköt en israelisk F-16 ner ett fientligt jaktplan, i det här fallet en MiG-21, för första gången.

Under Libanonkriget 1982 sköt israeliska F-16 ner 44 syriska flygplan och helikoptrar utan egna förluster, men förbanden spelade också en viktig roll i de attackuppdrag som slog ut de syriska luftvärnsrobotar som stationerats i Bekaadalen. Olika typer av precisionsvapen användes, inklusive antiradarrobotar och AGM-65 Maverick. Fyra israeliska piloter blev flygaräss, antingen helt eller delvis på F-16. Bland dessa återfinns Amir Nahumi, med 13 bekräftade segrar, varav sju med F-16 och resten med F-4E Phantom. Efter att det syriska flygvapnet till följd av svåra förluster dragits ur striderna i Libanon har F-16 i första hand använts som attackplan av det israeliska flygvapnet, och har spelat en aktiv roll i striderna på Gazaremsan i samband med Al-Aqsa-intifadan, samt i operationer över Libanon.

Med början 1986 köpte Israel in sammanlagt 75 F-16C/D Block 30, fördelade på 51 C och 24 D, som fick smeknamnet Barak (hebreiska för "Åska"). I och med att Lavi-programmet avbröts i slutet av 1980-talet köpte Israel in ytterligare F-16, i detta fall Block 40 plan, jämt fördelade på 30 C och 30 D. Efter att Israel visat återhållsamhet trots irakisk Scud-angrepp mot bland annat Tel Aviv under Kuwaitkriget fick Israel en leverans av surplus F-16A/B av varierande versioner. Dessa sammanlagt 50 flygplan flög ursprungligen målade i det amerikanska helgråa målningsschemat de varit målade i vid leveransen, och utgör de enda israeliska F-16 plan som flugit okamouflerade.

Alla israeliska flygplan är relativt kraftigt modifierade, och utrustade med inhemska delsystem. Israeliska F-16C/D skiljer sig också från övriga länders flygplan utseendemäsigt, då de har den förlängda stjärtroten som på norska plan innehåller bromsskärmen. I de israeliska planen innehåller den istället ytterligare avionik eller sensorer. En version av F-16D betecknad F-16 Brakit för bekämpning av fientliga luftvärnsställningar tros också finnas i tjänst.Planet är utrustad med för uppdraget lämpliga israeliska störsändare och motmedelssystem. Närmare information är inte tillgänglig till följd av den stränga sekrets som det israeliska försvaret vidhåller. Förutom inhemska delsystem är planen också ofta utrustade med israeliska vapensystem, bland annat har de för F-16 typiska Sidewinder-robotarna långt ersatts med den inhemska Phyton-seriens robotar, och för markattack används markattackrobotarna Popeye och Spice.

1999 skrev israeliska flygvapnet kontrakt på en ny version av F-16, optimerad för markattack och baserad på Block 52 . Fyra år senare anlände det första flygplanet av sammanlagt 102. Planet får beteckningen F-16I Sufa, hebreiska för "Storm". Planen är utrustade med moderna sensorer, av vilka flera kommer från israeliska företag, och konforma bränsletankar för ökad räckvidd.

Jordanien

Efter att Jordanien slutit fred med Israel inlämnades en förfrågan om möjligheten att få köpa F-16. Trots ett starkt israeliskt stöd för affären drog det hela ut på tiden, men 1997 levererades de första av 12 F-16A och 4 F-16B. Alla plan var av ADF-versionen, vilket gav dem möjlighet att använda radarjaktroboten AIM-7 Sparrow. En ytterligare order på 16 F-16A och 1 F-16B levererades 2003, också dessa av ADF-versionen. Med början 2008 har landet också köpt ett sammanlagt 39 F-16AM/BM från belgiska och nederlänska överskottslager. AM/BM-versionerna är sedan 2004 utrustade med AIM-120 AMRAAM radarjaktrobotar.

Marocko

Marocko var redan i början av 1990-talet intresserade av F-16 som en ersättare för dess åldrande flotta av F-5E/F Tiger II, och som komplement till de modernare [[Dassault Mirage F1|Mirage F-1CH/EH)). Saudiarabien och Förenade arabemiraten erbjöd sig att sponsra inköpen av surplus F-16A/B-plan, med Dassault Mirage 2000 som ett annat alternativ. Affären blåstes hur som helst av, trots det upplevda hotet från grannlandet Algeriet, som förstärkt sitt flygvapen med en stororder på upp till 100 MiG-29.

2007 inleddes sedan en andra omgång av förhandlingar, denna gång med F-16C/D Block 52 och Dassault Rafale som alternativ. Även denna gång var det algeriska vapenaffärer som var den utlösande faktorn, i detta fall en order på 30 Mig-29SMT och 28 Su-30MKA. Rafale sågs länge som favorit, och för att säkra planets första exportorder gavs ett mycket lågt bud från Dassaults sida. Samtidigt var den amerikanska dollarn väldigt billig i förhållande till euron, vilket gjorde att man från amerikanskt håll kunde sänka sitt bud ytterligare. I slutändan skrevs en beställning på 16 nytillverkade F-16C och 8 F-16D i Block 52-utförande. Alla flygplanen levererades under 2010 och 2011, och är målade i ett unikt kamouflage i två nyanser av brunt med en ljusgrå undersida.

Nederländerna

Nederländsk F-16AM girar iväg efter start med efterbrännkammaren tänd.

Nederländerna var ett av de ursprungliga fyra västeuropeiska länderna i projektet. Landet spelade också en viktig roll i licenstillverkningen av planen i Europa, då Fokker både upprätthöll en slutmonteringslinje och hade hand om deltillverkningen av bland annat flygkroppens mittsektion.

Det första flygplanet från den ursprungliga ordern på 102 flygplan, 80 F-16A och 22 F-16B, levererades till Nederländska flygvapnet i juni 1979. 1983 skrevs en andra order på 111 flygplan, 97 F-16A och 14 F-16B, och det sista nybyggda flygplanet mottogs av flygvapnet 1992. Senare nedskärningar har krympt flygplansflottan, så att den idag består av endast 87 flygplan. Ursprungligen grupperades den Nederländska F-16-flottan på fem flygbaser runt om i landet, men senare nedskärningar innebär att planen numera endast opererar från Leeuwarden och Volkel, med tre respektive två divisioner i aktiv tjänst. Med början 1988 har planen genomgått MLU-modernisering till F-16AM/BM-standard. Ett antal flygplan, alla av F-16AM/BM-standard, har sålts vidare till Jordanien (2 F-16BM) och Chile (29 F-16AM och 7 F-16BM).

De flesta divisioner utrustade med F-16A/B hade dubbla roller som inkluderade både jakt- och attackuppdrag. Enda undantaget utgjordes av 306:e divisionen, som flög F-16A(R) utrustade med spaningskapslar. Ursprungligen utgjordes dessa av uppgraderade versioner av den Oudedelft Orpheus-kapsel som förbandet tidigare använt på sina RF-104G Starfighters, men i mitten av 90-talet ersattes dessa av MARS-kapslar som framgångsrikt använts av Belgiska F-16. MARS var endast tänkt som en tillfällig lösning, och modernare kapslar i form av LANTRIN, Elbit Reccelite och Litening-kapslar har införskaffats för att ersätta MARS. Modifieringen till F-16AM/BM innebär att alla plan fick möjlighet att bära spaningskapslar, och 2001 upphörde 306:e divisionen att verka som spaningsförband. Samtidigt utvidgas de övriga förbandens uppdrag till att även inkludera spaning.

De Nederländska flygplanen har haft en mycket aktiv roll i olika internationella operationer. 1993 stationerades den första Nederländska F-16 kontingenten i form av åtta F-16A/B och fyra F-16A(R) från 322:a respektive 306:e divisionerna i Villfranca, Italien. Baseringen utgjorde en del av Operation Deny Flight, upprätthållandet av NATO:s flygförbudszon över Bosnien och Hercegovina. Efter hand utvidgades NATO-operationen till Operation Deliberate Force, en bombningskampanj i syfte att tvinga bosnienserberna till förhandlingsbordet. Efter krigets slut deltog de Nederländska planen även i luftskyddet av den NATO-ledda IFOR-styrkan som övervakade fredsavtalet. I samband med operationerna över Bosnien och Hercegovina angrepps flera gånger olika markmål, och vid ett tillfälle tvingades ett militärt skolflygplan av typen UTVA-75 som trotsade flygförbudszonen att landa. 1999 deltog även Nederländska flygvapnet i NATO-operationerna över Kosovo, Operation Allied Force, och som en del i operationerna sköts ett Serbiskt jaktplan av typen MiG-29 ner. Mellan 2002 och 2004 har även ett mindre antal flygplan vid ett antal tillfällen stationerats i Kirgizistan som en del i NATO-operationerna i Afghanistan.

Norge

Norsk F-16AM beväpnad med både AMRAAM- och Sidewinder-robotar samt Sniper spaningskapsel.

Norge ingick i de ursprungliga västeuropeiska länderna som köpte F-16, och tog emot de första planen i december 1979. Till skillnad mot flera andra exportkunder har har Norge inte i något skede utvidgat sin F-16-flotta, utan alla 60 planen ingick i den ursprungliga ordern, och levererades mellan åren 1979 och 1983. Enda undantaget var två plan som köptes in 1989 som ersättning för flygplan förlorade i olyckor, och dessa två utgör också de enda Norska F-16 planen tillverkade i USA och inte på licenstillverkning hos Fokker.

De norska planen är modifierade för norska förhållanden, med bland annat bromsskärm för säkrare operationer på de relativt korta banorna som används av Norges flygvapen. Av de 62 levererade planen har 56 genomgått MLU-modifiering. Norges F-16 har marin attack som en viktig sekundärroll, och är därför utrustade med den inhemska sjömålsroboten Penguin.

Norge har även de medverkat i ett antal NATO-ledda operationer, inklusive Operation Allied Force, ISAF, och över Libyen tillsammans med F-16 från flera andra NATO-länder.

Norges F-16 kommer inom detta decennium att enligt planerna ersättas med F-35. Det första planet ska leverars till Norska flygvapnet 2015, men programmet är kontroversiellt, och ytterligare uppgraderingar av F-16 är inte otänkbara.

Oman

Oman skrev 2002 ett kontrakt på 12 F-16C/D i Block 50 utförande, bestående av 8 F-16C och 4 F-16D. Alla planen levererades under 2005 och 2006. 2010 skrevs ytterligare ett kontrakt, denna gång på 10 F-16C och 2 F-16D, med leverans mellan 2013 och 2016. Även om den Omanska F-16-flottan är relativt liten, handlar det om några av de modernaste F-16-planen som finns. Förutom AIM-120 AMRAAM och AIM-9 Sidewinder jaktrobotar har de en mycket kompetent attackbeväpning, som inkluderar AGM-65 Maverick markattackrobotar, AGM-84D Harpoon sjömålsrobotar, Paveway II och JDAM styrda flygbomber, samt SNIPER, PANTERA och Goodrich DB-110 spaningskapslar.

Venezuela

Venezuela tillhör den minoritet av användarna som har kamouflagemålat sina F-16.

Venezuela var länge det enda land i Latinamerika som köpt F-16. Redan 1982 till 1984 mottog Fuerza Aéra Venezolana 18 F-16A och sex F-16B. Flygplanen är alla baserade i Palo Negro, där de två divisionerna Escuadrón 161 och 162 opererar alla planen gemensamt inom ramarna för flottiljen Grupo Aéreo de Caza No 16 ’Dragons’. Planer fanns också på att uppgradera planen till F-16AM/BM-standard. Venezuela har traditionellt haft starka band till USA, men efter att Hugo Chavez tillträdde som president 1999 har ländernas förhållanden svalnat, och 2006 införde USA ett vapenembargo. Detta ledde till problem med reservdelsleveranserna för Venezuelas lilla F-16 flotta, och mycket tyder på att den numera är i dåligt skick. För att förstärka sitt jaktflyg köpte landet därför samma år ett antal rysktillverkade Suchoj Su-30MKV. I dagsläget (2013) finns inget som tyder på fler F-16 affärer för Venezuelas del, tvärtom förhandlar flygvapnet istället om ytterligare leveranser av ryska jaktplan.

Avbrutna och förlorande affärer

Förutom de länder som köpt F-16 har ett antal potentiella affärer gått i stöpet av olika anledningar. Den första tilltänkta exportkunden var Iran, som hade en större order under förhandling när den iranska revolutionen och Shahens fall satte stopp för planerna.

F-16 var länge en stark kandidat att ersätta Saab 37 Viggen i Svenska flygvapnet. Exportversionen skulle i såna fall ha blivit en modifierad version av planet jämfört med de F-16A/B som användes i bland annat Danmark och Norge. De största förändringarna skulle ha varit en radar bättre lämpad för allvädersjakt och anpassningar till det svenska bassystemet. Trots de höga modifieringskostnaderna pekade en preliminär bedömning från FMV på att ifall mindre än 100 flygplan skulle anskaffas för att ersätta Viggen så var F-16 det bästa alternativet, men då det uppskattade behovet låg på cirka 240 flygplan togs beslutet att låta den Saab-ledda Industrigruppen JAS ta fram ett nytt inhemskt flygplan istället, något som resulterade i Saab 39 Gripen.

Även för Finlands flygvapen var F-16 ett alternativ när MiG-21 och Saab 35 Draken skulle få en ersättare i början av 90-talet. De främsta konkurenterna var förutom F-16 även Gripen, F-18 Hornet och Mirage 2000. Både F-16 och F-18 svarade upp mot den politiska viljan att närma sig USA som karakteriserade den finska säkerhetspolitiken i samband med Sovjetunionens fall, men i slutändan föll valet på F-18 Hornet. En av de viktigaste delorsakerna var att planet hade två motorer, vilket ansågs höja säkerheten vid operationer över de norra delarna av landet där det är långt mellan flygbaserna.

Ett kapitel för sig utgörs av de 28 F-16A och F-16B som Pakistan köpt i slutet av 80-talet. Planen ingick i en större order om 71 flygplan, men ett vapenembargo som infördes 1990 innebar att alla leveranser frystes. De 28 plan som redan byggts (och betalats) flögs till AMARC, Amerikanska flygvapnets förvaringsplats för flygplan i Davis-Monthan Air Force Base i Arizona. Samtidigt som det hela utvecklades till en högst politisk affär, inte nog med att planen betalts, USAF krävde dessutom 50 000 $ per månad i underhålls- och förvaringskostnader, börja planen marknadsföras för export till tredje land. 1996 tillkännagavs att nio av planen sålts till Indonesien, men kontraktet sades upp från indonesisk sida drygt tre månader senare innan planet levererats. Då Clinton-administrationen vid det här laget lovat att betala tillbaka en del av de pakistanska kostnaderna för de olevererade planen var man från amerikansk sida mycket intresserade av att få sålt planen för att få in pengar till återbetalningen, varför man genast inledde försök att hitta en ny köpare. Bland de intresserade köparna fanns bland annat Taiwan, men inte heller den affären blev av. Filippinerna var också intresserade av planen, men saknade budgetmedel för ett så omfattande köp. Spekulationer om att planen var på väg att doneras till Federationen Bosnien och Hercegovinas flygvapen visade sig också vara ogrundade. I samband med ytterligare Pakistanska kärnvapentest föreslogs att planen i alla fall skulle levereras till Pakistan för att försöka blidka dem till en försonligare linje gentemot Indien. 1998 såldes i alla fall de 13 F-16A OCU och 15 F-16B OCU till Nya Zeeland, med beräknad leverans 2002, men redan följande år ledde ett parlamentsval till maktskifta i Nya Zeeland, och som ett led i en större omorganisation av den Nya Zeelandskä försvarsmakten sades kontraktet upp. 2002 gavs till slut försöken att sälja planen upp, och de mer eller mindre fabriksnya men omoderna planen delades mellan amerikanska flottan och flygvapnet som använde dem som motståndarplan i stridsträning.

I Ungern så var F/A-18 Hornet, F-16 och JAS 39 Gripen kandidater att ersätta den åldrande flottan av sovjettida flygplan som landet hade i slutet av 90-talet. Valet föll slutligen på JAS 39 Gripen.

Österrike utvärderade F-16 tillsammans med F/A-18 Hornet, Mirage 2000-5, JAS 39 Gripen och MiG-29SE. 2002 meddelades överraskande att Eurofighter Typhoon utsett till ersättare för Österrikes åldrande flotta av Saab J 35Ö Draken. Ordern på 18, senare nedskuret till 15, flygplan har varit mycket kontroversiell, och mutanklagelser har förekommit.

Varianter

F-16 har byggts i ett stort antal varianter som kraftigt skiljer sig från varandra vad gäller bland annat motorer, avionik och beväpning. Förutom det traditionella systemet med bokstavssuffix så används också ett system med Blocknummer. Systemet bygger på att inledningsvis vart femte, senare vart tionde, nummer används för att markera ett nytt Block, med undantaget att det första Blocket fick nummer ett istället för noll. Ingen skillnad görs i Blockbeteckningen mellan ensitsiga och tvåsitsiga maskiner. Från och med Block 30 började två skilda motoralternativ erbjudas, där flygplan med motorer från General Electric har Blocknummer som slutar på noll, medan motsvarande variant med en Pratt & Whitney har Blocknummer som slutar på 2. Det innebär att Block 30 och 32 är motsvarande varianter, men med olika motorer. Suffixen skiljer däremot på ensitsiga och tvåsitsiga versioner, där A och B betecknar samma version, A i ensitsigt utförande och B i tvåsitsigt. Block 1, 5, 10, 15 och 20 betecknas med suffixen A och B, Block 25, 30/32, 40/42, 50/52 betecknas C/D och Block 60 går under beteckningen E/F. Förutom det här grundsystemet finns ett antal undantag, bland annat i samband med moderniseringar av äldre varianter.

Huvudsakliga varianter

• F-16A/B (grundversion) Endast begränsad allvädersförmåga, och saknar möjlighet att bära radarjaktrobotar.
• F-16A/B ADF Utrustad med möjlighet att bära AIM-7 Sparrow radarjaktrobotar, vilket gav planet en begränsad möjlighet att bekämpa mål utom synhåll.
• F-16A/B OCU Moderniserad eldledning och navigering, möjlighet att bära attackrobotar.
• F-16AM/BM Halvlivsmodernisering för de europeiska länderna, motsvarar F-16C/D.
• RF-16A/F-16A(R) Beteckningar på plan utrustade med möjlighet att bära spaningskapslar.
• F-16C/D (grundversion) Ny radar och modifieringar i cockpit för att ge bättre möjlighet att flyga attackuppdrag nattetid, nyare motorer. Senare varianter utrustade med signalsökande robotar (inte fullt integrerade) och modernare radarjaktrobotar.
• F-16CG/DG Night Falcon Inofficiell beteckning på varianter utrustade med LANTRIN-spaningskapsel och diverse modifieringar för att höja förmågan att operera i mörker.
• F-16C/D (moderniserad version) Utrustade med bland annat ny siktlinjesindikator, förbättrad radar, och bättre integrering av signalsökande robotar.
• F-16CJ/DJ Full integrering av signalsökande robotar (inofficiell beteckning).
• F-16CM/DM Beteckning på flygplan i USAF som modifierats för att säkerställa att flygplanen från olika tillverkningsomgångar har samma mjuk- och hårdvara.
• F-16E/F Desert Falcon Exportversion för Förenade Arabemiraten, utrustade med avancerad avionik, ny radar, och konforma bränsletankar.
• F-16I Sufa Tvåsitsig exportversion för Israel utrustad med ett antal delsystem framtagna för F-16E/F i kombination med Israeliska delsystem.
• F-16C/D (sen version) Exportversion utrustad ett antal delsystem framtagna för F-16E/F.

Övriga varianter

F-16XL i formation med F-16/79.

• F-16N/TF-16N Lätt modifierade Block 30/32 som Amerikanska flottan använde som motståndarplan inom ramen för sitt United States Navy Strike Fighter Tactics Instructor program (inofficiellt "TOPGUN"). Till följd av den hårda användning som planen utsattes för fick de tas ur bruk relativt fort, och har numera ersatts med omodifierade F-16A/B.
• F-16XL En förstorad markattackvariant med beteckningen tävlade om, och förlorade, ett kontrakt för ett nytt attackplan till USAF. Kontraktet gick istället till McDonnell Douglas F-15E Strike Eagle.
• F-16/79 Till följd av exportbegränsningar för motorn i början av projektet togs en variant utrustad med den gamla J79-motorn fram under beteckningen F-16/79. Planet fick inga beställningar, utan stannade endast på prototypstadiet. Senare lyftes restriktionerna, vilket gjorde modellen onödig.
• Ett antal försöksversioner för att undersöka möjligheterna att öka flygplanets manövrerbarhet har tagits fram under åren. Dessa inkluderar bland andra YF-16 CCV, HiMAT (mindre obemannat system delvis baserat på F-16) och F-16 Agile Falcon.

Besläktade flygplan

Fyra andra stridsflygplan byggda runt om i världen är baserade på F-16 projektet. Av dessa stannade IAI Lavi på prototypstadiet medan de övriga serietillverkades.

AIDC F-CK-1 Ching-Kuo

Tidig AIDC F-CK-1A Ching-Kuo

Då USA:s regering inte gav Taiwan tillstånd att köpa Northrop F-20 Tigershark i början av 1980-talet beslöt sig den Taiwanesiska regeringen för att utveckla ett eget stridsflygplan. Det amerikanska embargot gällde inte teknisk assistans, varför ett flertal amerikanska företag deltog i projektet. Bland dessa hade General Dynamics hand om själva flygkroppen, som är byggd med en sammansmältning av vingen och flygkroppen liknande den som används för F-16. Även Golden Dragon GD-53-radaren innehåller viss teknik framtagen för AN/APG-66-radaren som F-16A/B använder. Det första flygplanet flög 1989, och sammanlagt 130 flygplan tillverkades innan tillverkningen lades ner år 2000.

IAI Lavi

Efter framgångarna med jaktplanen IAI Nesher och IAI Kfir bestämde sig den israeliska flygplanstillverkaren Israel Aerospace Industries för att ta fram ett nytt jakt- och attackplan för det israeliska flygvapnets behov. Projektet inleddes officiellt 1981, och planet skulle i första hand vara ett attackplan med sekundär jaktförmåga. Flygplanet var en mycket avancerad konstruktion för sin tid, med en stor mängd kompositmaterial och canardvinge. För att erhålla så bra prestanda som möjligt i både normal flygning och under stridsmanövrar hade ungefär 50 olika vingprofiler studerats. Motorn som skulle driva planet, PW1120, var skräddarsydd för israeliska behov av Pratt & Whitney. Till följd av amerikanskt motstånd mot projektet, som sågs som ett hot mot F-16 på exportmarknaden, och ett erbjudande om att sälja modernare F-16-varianter till Israel så lades projektet ner 1987. Sammanlagt tre prototyper byggdes.

Chengdu Jian-10

Kinesiska Chengdu hade sedan det inhemska J-9-projektet lades ner i slutet av 1970-talet studerat möjligheten att bygga ett nytt inhemskt jakt- och attackplan, men det var först i början av 1990-talet som arbetet med J-10 sköt fart på allvar. Vid det laget hade man inlett ett samarbete med israeliska IAI, vars avbrutna Lavi i mycket motsvarade kraven som ställdes. För J-10 prioriterades attackrollen, och planet skulle bli rejält större än F-16 för att kunna ha längre räckvidd tack vare en större intern bränslelast. Den ryska AL-31FN-motorn var också klart större än PW1120 som skulle ha monterats i Lavin. Framförallt så hade Kina inte möjlighet att tillverka de avancerade delarna i kompositmaterial som en direkt kopia av Lavi förutsatte, varför planen trots det snarlika utseendet skiljer sig markant från varandra i flera avgörande detaljer.

Efter att kinesiskt spionage riktat mot amerikanska kärnvapen satte USA press på Israel att avbryta det militära samarbetet, vilket ledde till att IAI drog sig ur samarbetet i början av 2000-talet. Det innebar att flera israeliska nyckelsystem, bland annat radaren, ersattes med ryska motsvarigheter. Den första prototypen flög redan 1998, men programmet har uppenbarligen lidit av kraftiga förseningar sedan dess. Det ryktas bland annat att den andra prototypen kraschat.

Planets prestanda är till stora delar hemligstämplat. En västerländsk flygplansexpert bedömer planet som aningen mindre manövrerbar än F-16A i en luftstrid, men noterar samtidigt att planet verkar vara ett utmärkt attackplan med lång räckvidd och hög vapenlast. Det stora frågetecknet är om de planerade israeliska allväderssystemen kan ersättas, i annat fall blir planets förmåga att kunna operera i dåligt väder och mörker kraftigt lidande.

Enligt uppgift är planet sedan 2004 fullt operativt inom det kinesiska flygvapnet, som tagit emot ungefär 100 flygplan mellan 2004 och 2006. En tvåsitsig version betecknad J-10S finns också, operativ sedan 2005, och en uppgraderad ensitsig version med beteckningen J-10B ska ha flugit första gången i början av 2009. Det har spekulerats i att en hangarfartygsbaserad version kan tas fram för den kinesiska flottans räkning..

Mitsubishi F-2

Mitsubishi F-2 i karakteristiskt blått kamouflage.

1987 bestämde det japanska flygvapnet att Mitsubishi skulle få ta fram ett nytt stridsflygplan med F-16C/D som bas för att ersätta de äldre Mitsubishi F-1 attackflygplan och Mitsubishi T-2 skolningsplan som då var i tjänst. Dessutom skulle planet ha en sekundär jaktförmåga. Projektet har varit mycket kontroversiellt då det drabbats av omfattande förseningar och skenande kostnader, vilka lett till att en F-2 kostar åtminstone lika mycket som fyra F-16C Block 50.

Planet har 25% större vingyta, och är längre än F-16C. En bromsskärm är installerad i planet som standard, och planet har ett integrerat motmedelssytem. Beväpningen och avioniken består både av inköpta amerikanska och inhemska delsystem.

De första planen kom i tjänst 2000, och sammanlagt ska 130 flygplan tillverkas, fördelade på 83 ensitsiga F-2A och 47 tvåsitsiga F-2B. F-2B har full stridsförmåga men lägre bränslelast, och kan användas både för typskolning och operativa uppdrag. 18 flygplan skadades av tsunamin i mars 2011.

Användare

Länder i vilka F-16 är i tjänst.

I juli 2010 meddelade Lockheed Martin att över 4450 F-16 sammanlagt har tillverkats, och att ytterligare 86 bekräftade beställningar gjorts. Sammanlagt är planet i tjänst i 25 länder. Följande tabell beskriver läget i november 2011:

Användare	Varianter	Antal (köpta/i tjänst)
Bahrain	F-16C/D Block 40	22
Belgien	F-16A/B Block 15 MLU	160/72
Chile	F-16A/B Block 20 MLU, F-16C/D Block 50	46
Danmark	F-16A/B Block 10/15 MLU	79/48 (plus 14 i reserv)
Egypten	F-16C/D Block 15/32/40/52	240
Grekland	F-16C/D Block 30/50/52	170
Indonesien	F-16A/B Block 15 OCU	12
Israel	F-16A/B Block 1/5/10, F-16C/D Block 30/40, F-16I Block 52	362
Jordanien	F-16A/B Block 15 ADF/20 MLU	64
Marocko	F-16C/D Block 52	24
Nederländerna	F-16A/B Block 15 MLU	213/108
Norge	F-16A/B Block 10/15 MLU	74/57
Oman	F-16C/D Block 50	12
Pakistan	F-16A/B Block 15 OCU, F-16C/D Block 52	80
Polen	F-16C/D Block 52	48
Portugal	F-16A/B Block 15 MLU	45
Singapore	F-16A/B Block 15 OCU, F-16C/D Block 52	70/63 ?
Sydkorea	F-16C/D Block 32/52	180
Taiwan	F-16A/B Block 20	150
Thailand	F-16A/B Block 10/15 OCU/20 MLU	61
Turkiet	F-16C/D Block 30/40/50	270
Förenade arabemiraten	F-16E/F Block 60	80
USA	F-16A/B Block 15 OCU, F-16C/D Block 25/30/32/40/42/50/52	2 216/924
Venezuela	F-16A/B Block 15	24/21

Där inte annat anges utgörs tabellens källor av F-16.net för antal och Hunter, Jamie (2010) för varianterna. Ifall endast en siffra anges vid "Antal" är detta antalet levererade plan. Om en siffra anges under punkten "I tjänst" räknas vidaresålda plan och större nedskärningar inom respektive flygvapen bort, men inte nödvändigtvis flygplan förlorade i enstaka olyckor.

Referenser

Webbkällor

• F-16.net
• GlobalSecurity.org
• IAF news
• Lockheed-Martin
• SinoDefence.com

Tryckta källor

• Barber, Tony (1995). ”F-16 crash heightens tension in Aegean” (på engelska). The Independent (London: Independent Print Limited) (9 februari 1995). 
• Björnelund, Owe (1999). Hugo, Ulf. red. Flygplankort. Stockholm: Försvarsmakten. M7745-759001 Libris 2844767. ISBN 91-973255-8-9 
• Donald, David (1997) (på engelska). Wings of Fame, vol. 7. London: Aerospace Publications Ltd. Libris 8694329. ISBN 1-874023-98-0 
• Donald, David (1997) (på engelska). Wings of Fame, vol. 9. London: Aerospace Publications Ltd. Libris 8694339. ISBN 1-86184-000-4 
• Donald, David (1998) (på engelska). Wings of Fame, vol. 12. London: Aerospace Publications Ltd. Libris 8694354. ISBN 1-86184-022-5 
• Donald, David (1998) (på engelska). Wings of Fame, vol. 13. London: Aerospace Publications Ltd. Libris 8694361. ISBN 1-86184-026-8 
• Donald, David (2001) (på engelska). The Pocket Guide to Military Aircraft and the World's Airforces. London: Hamlyn. ISBN 0-600-60302-4 
• Eden, Paul; Moeng, Soph (2002) (på engelska). The encyclopedia of world aircraft. Leicester: Silverdale Books. ISBN 1-85605-705-4 
• Golan, John (2006). Cooper, Richard. red. ”Piercing the Dragon's Veil” (på engelska). Combat Aircraft Monthly (Hersham: Ian Allan Publishing) 7 (9). ISSN 2041-7470. OCLC 502462035. 
• Heathcott, John (1999) (på engelska). Wings of Fame, vol. 17. London: Aerospace Publishing. Libris 8694404. ISBN 1-86184-042-X 
• Hunter, Jamie (2010). ”Lockheed Martin F-16 Fighting Falcon” (på engelska). Combat Aircraft Monthly (Hersham: Ian Allan Publishing). ISSN 2041-7470. OCLC 502462035. 
• Lekkas, Ioannis (2012). Hunter, Jamie. red. ”Vipers’ of the Aegan” (på engelska). Combat Aircraft Monthly (Stamford: Key Publishing) 13 (12). ISSN 2041-7489. 
• Lindqvist, Gunnar; Widfeldt, Bo (2003). JAS 39 Gripen. Nässjö: Air Historic Research AB. ISBN 91-973892-5-0 
• Perttula, Pentti (2009) (på finska). Jyrisevä taivas : Israelin ilmamahdin synty ja kehitys. Tammerfors: Apali. ISBN 978-952-5026-87-0 
• Spick, Mike (2002) (på engelska). The great book of modern warplanes. London: Salamander. ISBN 1-84065-156-3 
• Thompson, Paul (2003). English, Malcolm. red. ”The Japanese Art of Self-Defence” (på engelska). Air International (Stamford: Key Publishing) 65 (1). ISSN 0306-5634. OCLC 1794989. 
• Willis, David, red (1999) (på engelska). Aerospace Encyclopedia of World Air Forces. London: Aerospace Publishing Ltd. ISBN 1-86184-045-4 
• Winchester, Jim (2006) (på engelska). Jaktplan. Bath: Parragon. Libris 10331340. ISBN 1-4054-7847-0 

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör F-16 Fighting Falcon.

Bilder & media

[[Kategori:Amerikanska jaktflygplan|F-016]] [[Kategori:Lockheed Martin]] [[Kategori:General Dynamics]]