Användare:Hasse JH/Fiol

För andra betydelser, se Hasse JH/Fiol (olika betydelser).

Fiol
Typ	Stråkinstrument
Familj	Fiolfamiljen
Strängar	g, d1, a1, e2
Omfång	g – ca a4 samt högre flageoletter
Spelsätt	stråk, pizzicato, flageolett, tremolo, vibrato, sul ponticello
Klav
Del av	Symfoniorkester, spelmanslag, stråkkvartett, stråkorkester m. fl.
Förekommer i	Barock, wienklassik, romantik, modernism, svensk folkmusik, östeuropeisk musik, jazz

Fiol eller violin är ett stråkinstrument, och den minsta medlemmen i den moderna fiolfamiljen. Den är idag ett av de allra vanligaste instrumenten, i såväl konstmusik som folkmusik.

Namn

Namnet är av omstridd härkomst, men anses vara besläktat med 'vitula' och 'vitulari' (latin: jubla). Violin är ursprungligen dimnuitiv form av viola, bokstavligen 'liten viola' på italienska, och betecknar alltså en midre variant ett ursprungligt instrumentet, besläktat med det som på svenska kallas altfiol. I de flesta länder används varianter på namnen violin och viola för de två instrumenten. Alla varianterna 'fiol', 'fiddla' och 'fela' kommer via tyskan och var urprungligen varianter av ordet viola, men betecknar idag det mindre instrumentet. Fiolen kan alltså sägas en variant av altfiolen, även om den svenska emytologin antyder det motsatta.

I modern svenska används benämningarna fiol och violin synonymt, även om det senare är det dominerande i notskrift och programblad. Den som spelar fiol kallas violinist. På andra engelska liksom på andra germanska språk används dock begreppet 'fiddler' synonymt med spelman på fiol.

Äldre varianter av instrumentet benämns ofta på sitt ursprungliga språk, som exempelvis viola da gamba eller viola de braccio.

Historia

De tidigaste stråkinstrumenten utvecklades troligen i asien. Föregångare till violinen inkluderar den arabiska rebecen. I Europa hade knäppinstrument hade förekommit sedan antiken, medan stråkar introducerades först under medeltiden. Instrumenten var spelades i knät och hade tre till fem strängar, men varken storlek eller form var standardiserade

Under 1400- och 1500-talet uppstod nya former liknande den moderna violan i Italien. Instrumenten spreds gradvis över Europa under renässansen. Från att ursprungligen ha använts mestadels i dansmusik började de även användas vid kyrkor och hov. Vid samma period utvecklades de första orkestrarna, och den mindre fiolen blev stråkinstrumentens sopran och melodiinstrument. Några typiska modeller från denna period var violen, viola da braccian och viola da gamban.

Under barocken utvecklades dock instrumenten till att bli något större och ljudstarkare. Fiolbyggandet hade nu utvecklats till ett svårt hantverk av främst italienska violinmakare som Stradivarius, Guarneri del Gesù och Amati. Vid denna period utvecklade kyrkorna och hoven större orkestrar där stråkkören var den viktigaste gruppen. Här etablerades normen för stråkmusik som fyrstämmig sats samt generalbas. De två översta stämmorna spelades av violiner, den mittre av en viola, och den understa av en viola da gamba. Violinen användes även som soloinstrument, och tonsättare som Vivaldi och Telemann skapade de första violinkonserterna. Violinen härmed blev det mest profilerade instrumentet i stråkgruppen.

Under 17- och 1800-talet kom framför allt tyska hantverkare att konkurrera med de äldre italienska modellerna. Mittenwald i Bayern blev centrum för den tyska skolan med närhet till nödvändigt material i form av gran. Jacob Stainer var kanske 1800-talets mest kända violinmakare. Violinmakandet som hantverk är starkt styrt av 1700- och 1800-talets standarder. Samtidigt vidareutvecklades instrumentets spelmöjligheter, och såväl soloverk som orkesterstämmor visar allt svårare tekniska krav. I och med klassicismen hade den bandade gambafamiljen ersatts av fiolfamiljen. Att instrumenten saknade band möjliggjorde bra intonation i fler tonarter, dubbelgrepp, och större uttrycksfullhet i stråkföringen. Kända konserter från denna tid skrevs av tonsättare som Haydn, Mozart och Franz Schubert. Samtidigt etablerades stråkkvartetten som en av de viktigaste ensemblerna inom kammarmusik. Fiolen fortsatte också att användas inom den europeiska folkmusiken. Många lokala violinmakare hade lärt sig imititera de italienska standarderna, och fiolen blev en gemensam standard som förekom i nästan alla länders folkmusik. Vissa fortsatte dock att ändra instrumenten, och kombinera med andra instrumenttyper. Många länder har kvar karakteristiska former som hardingfelan och nyckelharpan.

I och med romantiken blev de nya stråkinstrumenten centrala i tonsättarnas önskan att gestalta känslor och uttryck. Vibrato och andra expressiva tekniker som tremulando, legato och spiccato infördes i repetoaren. Samtidigt standardiserades symfoniorkestern, med stora violinsektioner och regler för solo- och stämfördelning. Nationalromantiken fick många tonsättare att låna från sina länders respektive folkmusiktraditioner, och musik av exempelvis Brahms, Grieg och Chopin imiterade de folkliga fiolspelmännen. Under andra halvan av 1800-talet utvecklades en större fokus på klangvariation och alternativa speltekniker som fortsatte in i 1900-talet.

Form och konstruktion

Fiolen består av kropp, hals och skruvlåda. På kroppen monteras en stränghållare, från vilken strängarna spänns upp till stämskruvarna. Ett hakstöd, och ibland ett halsstöd används oftast som tillbehör för att lättare kunna hålla instrumentet under hakan.

Kropp

Fiolens kropp är ihålig för att skapa resonans och förstärka tonen. Den övre delen kallas lock, den undre botten, och kanten sarg.

Locket tillverkas vanligen av gran, eller ett liknande mjukt träslag. Två hål med karakteristisk f-form, släpper ut ljudet ur resonanskroppen och tillåter locket att vibrera friare. Ljudet fortplantas från strängarna till locket via stallet som strängarna vilar på.

Bottnen och sargen tillverkas av hårdare träslag, oftast lönn. En viktig komponent för att fördela ljudvibrationerna mellan lock och botten är ljudpinnen, en träpinne som är inklämd mellan lock och botten inuti fiolen strax bakom stallets diskantsida (den del av stallet som ligger under E-strängen). På bassidan sitter en basbjälke limmad på lockets insida utmed nästan hela lockets längd. Denna stagar upp locket, och förstärker bastonerna.

Den cirka en millimeter tjocka sargen är basad (böjd) till sin rätta form med hjälp av värme och fukt. Längs både lockets och bottnens kant är en inläggningsåder monterad. Denna skyddar kanten på lock och botten samt utgör en dekoration.

Hals och greppbräde

Halsen, monteras på kroppen, och är vanligen tillverkad av lönn. På ovansidan av den, under strängarna, sitter greppbrädan mot vilken strängarna trycks ner. Denna tillverkas av ett hårt träslag (ofta ebenholtz) eftersom vibrationer från strängarna innebär ett kraftigt slitage. Greppbrädan kan med jämna mellanrum behöva slipas, eftersom gropar i den kan inverka negativt på tonen. Mellan greppbrädan och skruvlådan sitter den så kallade översadeln där strängarna vilar i var sin smal skåra.

På toppen av halsen sitter skruvlådan, där de koniska (och ogängade) stämskruvarna sitter i brotschade hål med samma konicitet som stämskruvarna. Varje sträng är upplindad kring sin stämskruv. Genom att vrida på skruven kan strängen spännas och slackas.

Stränghållare

I ett hål i sargen mitt emot halsen sitter stränghållarknappen. Runt stränghållarknappen fästs stränghållaren. Stränghållaren används för att fästa strängarna vid instrumentets nedre del, och tillverkas antingen av ebenholtz eller av metall.

I allmänhet monteras finstämmare, en mindre uppsättning stämskruvar av metall i stränghållaren. Dessa har en mindre utväxling än stämskruvarna och gör det lättare att göra små justeringar av stämningen. Finstämmarna anses dock påverka klangen, och vissa violinister brukar undvika att använda finstämmare.

Där stränghållarsenan löper över lockets kant finns en bit ebenholtz infäst i locket. Detta lilla skydd för locket kallas nedersadel. Vanligen monteras ett hakstöd (eller hakhållare) på bassidan intill alternativt över stränghållaren.

Strängar

De fyra strängarna monteras från stränghållaren, över stallet och sadeln upp till stämskruvarna. De vilar cirka en halv centimeter ovanför greppbrädan, så att de kan tryckas ner med lagom motstånd.

De består vanligen av stål, omspunnet med mindre trådar av aluminium eller silver. Ibland används så kallade syntetsträngar, där stålkärnan bytts ut mot nylon eller perlon. Många violinister anser att sen- och syntetsträngar ger en varmare ton, men uppfattningen vilken strängtyp och vilket märke som är bäst varierar från person till person. Det är inte heller ovanligt att en violinist kombinerar strängar av olika sort. Några olika märken av strängar är Corelli, Jargar, Kaplan, Larsen, Prim, Pirastro och Thomastik.

Stråken

Stråken består av en båge av trä samt ett tagel, som används för anstryka strängarna. Taglet kan spännas och slackas via en skruvmekanism.

Tillverkning

Tillverkning av fioler är ett kompicerat hantverk, och utformningen är starkt standardiserad.

och 

Moderna fioler har en ofta en något högre greppbräda, vilket infördes under 1800-talet för att instrumentet skulle klara en högre grad av anspänning i strängarna. Nya innovationer leder ofta till lägre värde för färdigbyggda instrument^{[källa behövs]}.

tillverkare som Stradivarius och Guarneri del Gesù. Även idag används modeller av 1700-tals tillverkare Stradivarius, Amati och Maggini som som föregångare till nya instrument med mycket små modifikatiner. Under 1800-talet hade den tyska violinbyggarkonsten högre anseende än den italienska och Jacob Stainer var det främsta namnet. Mittenwald i Bayern är centrum för den tyska skolan med närhet till nödvändigt material i form av alpgran. Än idag finns många violinmakare i Mittenwald och en av de främsta skolorna i ämnet ligger där.

Bland svenska hantverkare har Lindholm i Stockholm varit ett känt namn under 1900-talet. Av nu verksamma violinmakare har Peter Westerlund, Per Klinga och Jan Larsson i Lima ett gott anseende.

En äkta Stradivarius. Instrumentet förvaras i kungliga slottet i Madrid.