Användare:Flinga/Afghanistans historia

Afghanistan betyder Afghanernas land. Vilka afghanerna från början var är oklart, men pashtunerna är Afghanistans största folkgrupp, och enligt deras tradition var Afghana en anfader till dem som tjänstgjorde vid kung Salomos hov. Han nämns dock inte i gamla testamentet. Under antiken hette landet på sanskrit Aryana vilket betyder "Ariernas land"; de ädlas land; förmodligen ett utslag av självgodhet hos det folk som sedemera lade större delen av Indien under sig.

Inte mycket är känt om Afghanistans tidiga historia, till stor del beroende på de många krig som har utkämpats i landet, och som i sig har försvårat historieforskning. Den går i alla fall så långt tillbaka så att man räknar Afghanistan som en av civilisationens vaggor. Precis som idag präglas också Afghanistan historiskt av kulturrikedom, och många olika religioner och härskare har under årens lopp satt sin prägel på Afghanistan. Landets läge, som en kil mellan öst och väst både förr och nu, har gjort det åtråvärt för diverse krigsherrar och stormakter, som var och en har fört med sig sin kultur. Den mytomspunna sidenvägen går också genom landet och har fört med sig kulturella influenser, och också gett upphov till tullverksamhet i de afghanska bergen.

Forntid till 1800-talet

Det akemenidiska riket kring 500 f.Kr.

Den första kända kulturen i Afghanistan är en klassisk flodkultur, kallad Helmandkulturen efter floden. Denna störtades samman av indoeuropeiska stammar, indo-arier, från norr under 2000-talet f.Kr. Indo-arierna i sin tur avlöstes av härskaren Kyros II och hans akemenider i mitten av 500-talet f.Kr.. Deras rike sträckte sig under sin storhetstid från Medelhavet till Indusdalen. Akemeniderna administrerade landet med hjälp av en provinsindelning som än idag avspeglar sig i Afganistans inrikespolitik. Under det akemenidiska riket tillkom också sidenvägen, eller snarare vägarna, med sträckning bl a genom den uråldriga staden Balkh, som då också var hemort för religionsstiftaren Zarathustra, som gjorde afghanerna till zoroastrer. I juli år 330 f.Kr. besegrar Alexander den store kung Dareios III och området blir därefter en del av Makedonien. Alexander grundar och befäster städerna Herat, (som han kallar "Ariernas Alexandria"), och Kandahar, ("Alexandria i Arachosia") i sin nuvarande form. Kring år 300 f.Kr. lägger de indiska mauryanerna under sig större delen av nuvarande Afghanistan, och för med sig indisk kultur och religion i form av buddhism. I mitten av 200-talet f.Kr. förlorar de sista arvtagarna till Alexander kontrollen över resterande Afghanistan och ett grekiskstyrt rike upprättas, som ger upphov till en grekisk kultur befruktad med buddistisk tradition. Denna kulturs estetik ligger bl a bakom formgivningen av den klassiska buddastatyn.

I slutet av 100-talet f.Kr. erövrar nomadstammar under samlingsnamnet Kushaner området, vilket blir början på en lång period med ett blomstrande kulturliv. Det var under dessa år som som gigantiska buddastatyerna i Bamiyan höggs, som nyligen demolerades av talibanerna. Denna periods ände inleds år 663 då arabiska styrkor tågar in i Kabul. Kungen blir tillfångatagen och friges endast under villkor att afghanerna övergår till islam och i fortsättningen betalar skatt till araberna. Lika fort som de hade övergått till islam återgår dock afghanerna till buddhism och börjar skattefuska så fort araberna återtågat. Afghanistan blir definitivt muslimskt först under en andra arabisk ockupation år 871. Efter arabiskt styre följer en period med styre av olika turkiska folkslag, den gaznavidiska perioden. Denna på konst och vetenskap rika period består i ett sekel, innan den störtas samman av ännu en av världshistoriens största krigsherrar - Djingis khan.

Mongolväldets gränser i rött, och Timur Lenks rike i lila.

Under våren 1220 anländer Djingis Khan till Balkh, där han massakrerar befolkningen genom tortyr, våldtäkter och plundring. Den mongoliska härskaren når snart Bamian, där hans son omkommer i striderna. Som hämnd låter Djingis Khan döda alla stadens invånare och jämna den med marken. Efter detta kommer turen till Ghazni och Herat, som båda läggs i ruiner. År 1222 är Afghanistan delat mellan två khaner, Jaghatai och Hurlegu. Ur deras administration dyker näste store härskare upp som gubben i lådan, Timur Lenk, som genom hovintrigering och därefter erövring upprättar ett rike, innefattande även dagens Iran och Irak, som sträckte sig mellan Turkiet och Indien. Efter Timur och hans ättlingar dyker ännu en släkting till både Djingis Khan och Timur Lenk upp, Babur, den förste av de så kallade stormogulerna som sedan har makten fram till 1700-talets början. År 1738 erövras Kandahar och Kabul av Persiens Napoleon I, Nadir Shah.

Första anglo-afghanska kriget

Huvudartikel: Första anglo-afghanska kriget

Modern historia

Det moderna Afghanistan sägs uppkomma i och med Abdur Rahman Khans styre under slutet av 1800-talet. Han inledde en taktik som afghansk politik senare har kommit att präglas av; att dra nytta av att spela ut de omgivande stormakterna mot varandra. Mitt emellan Tsarryssland och Storbritanniens koloni Indien, har Afghanistan varit ett eftersökt mål för kolonialiseringsförsök, vilket också har format Afghanistans gränser såsom de ser ut idag. Efter att under årens lopp ha stått emot fyra misslyckade kolonialiseringsförsök från Ryssland och tre från Storbritannien förklarades Afghanistan självständigt år 1919. Det nyligen bildade Sovjetunionen var den första staten att erkänna det självständiga Afghanistan, och efter det var kontakterna länderna emellan täta, även om den Afghanistanska regeringen hela tiden fortsatte med en formell neutralitetspolitik. Sovjets agerande tvingade också övriga länder till ett erkännande av Afhganistan, och därmed var relationen till Sovjet så god att Afghanistans kung Amanullah och Lenin till och med träffades för att göra gemensam sak emot Britterna på den Asiatiska kontinenten.

Modernisering

Före och under andra världskriget inleddes nittonhundratalets industrialisering, modernisering, demokratisering, centralisering och liberalisering av Afghanistan. Detta iscensattes av den reformvänliga afghanska kungafamiljen Shah. Afghanistan skulle, med inspiration av Kemal Atatürks Turkiet, bli en modern stat med kapitalism som i Europa och centralstyre som i Sovjetunionen. Under andra världskriget ställde sig Afghanistan sänär på Tysklands sida på grund av traditionell "britt-fientlighet", men turligt nog förklarade kungen landet neutralt, vilket (precis som för Sverige) gav positiva ekonomiska effekter efter kriget. Dessa ekonomiska vinster investerades i ytterligare modernisering och industrialisering.

Efter andra världskriget ville man i Afghanistan lösa det ständigt återkommande vattenproblemet i landet genom att dämma upp den stora Helmandfloden i Helmanddalen. Regeringen lät amerikanska bolag ha hand om uppbyggnaden, som drabbades av mängder med problem och försenades. De afghanska myndigheterna hade ingen insyn i projektet, vilket säkerligen lade grunden till stora delar av problemen. När kung Zahir Shahs kusin Daoud Khan intog statsministerposten 1953 anlitade han fler länder för att påskynda projektet, som slutligen orsakade ekologiska problem med jordförsaltning, och kulturella problem i och med att jordbruk måste flyttas och omdanas. Projektet gav USA dåligt anseende i Afghanistan och och ledde till försämrad ekonomi för jordbruket. I och med Helmanddammen utvecklades dock verkstadsindustrin med utländskt bistånd främst från Sovjet, och en spillra till afghansk arbetarklass växte fram.

Pashtunistan-frågan, gällande gränser för pashtuner boende i de nordvästra delarna av det nybildade Pakistan, medförde en konfliktsituation mellan Afghanistan och Pakistan som ledde till att Pakistan kring 1950 blockerade handeln från Indiska Oceanen till Afghanistan. Detta tvingade Afghanistan att sköta importen via Sovjetunionen. I en tid då kalla kriget hade börjat prägla den världspolitiska utvecklingen, ledde det till att USA såg Afghanistan som alltför närstående Sovjet. I det spända läget mellan Afghanistan och Pakistan ville Afghanistan köpa vapen från USA, vilket man nekades att göra. Därför fick man istället, mot ett avtal som knöt kontakterna mellan Afghanistan och Sovjet hårdare i och med att det krävde fortsatt handel, köpa detta från Sovjet. Efter detta gled Afghanistan ofrivilligt över på Sovjets sida i blockpolitiken för flera decennier framöver.

Kungens kusin, statsminister Daoud Khan, hade som många andra i kungafamiljen fått maktpostition i landet. Daoud förde vidare och manifesterade samma anda av modernisering som landets politiska utveckling dittills präglats av. Under Daouds inflytande fick fruar och döttrar till regeringsmedlemmar på årsdagen av befrielsen från brittisk kontroll 1959 för första gången uppträda utan chadri, slöja, vilket upprörde de relgiösa ledarna i landet och fick dem att anklaga Daoud för att vara emot islam. Daoud bad dem att peka ut det ställe i Koranen som påbjuder bärande av chadri, vilket de fick svårt med. De fortsatte ändå anklaga honom för anti-islamism, förmodligen för att Daouds reformer inskränkte mullornas makt i samhället.

Tätare band med Sovjet under 1960-talet

Redan vid undertecknandet av Molotov–Ribbentrop-pakten 1939 då Adolf Hitler och Josef Stalin delade upp världen under sina stövlar, räknades Afghanistan in i Sovjets intressesfär, vilket följdes upp aktivt med upptrappad kraftfull utrikespolitik riktad mot Afghanistan på femtiotalet. Afghanistan blev under kalla kriget en del av Sovjets intressesfär, och sågs som särskilt intressant med på grund av dess geografiska läge som redan tidigare hade orsakat krig mot Afghanistan. Afghanistan var en viktig förbindelselänk ut mot Indiska oceanen, och var också intressant ur transport- och gassynpunkt.

Afghanistans statsminister prins Daoud har efter Stalins död allt godare kontakter med Sovjet och gör på deras inrådan upp femårsplaner för Afghanistans ekonomi, som gång på gång får räddas med ekonomiskt stöd från Sovjet. Fram till kriget 1979 har Afghanistan, som då var Sovjets största biståndstagare, tagit emot motsvarande 1,3 miljarder dollar i ekonomiskt stöd från Sovjet. Under Daoud Khan börjar man också utbilda Afghanska militärer och även akademiker i Sovjet, vilket skapar ett bland dessa till viss del "Sovjetvänligt" klimat. Samtidigt bekymrar sig Sovjet över borgarklassens framväxt i Afghanistan utan ett kommunistiskt parti och uppmanar därför Daoud att samla Afghanistans intellektuella i ett moderat kommunistiskt parti. Daoud går förstås Sovjet till mötes och de intellektuella som inte är av sådana åsikter att de tillhör det nya sovjetvänliga partiet tas om hand av den lika sovjetinspirerade afghanska underrättelsetjänsten.

Under det att Daoud går med på att skapa allt starkare ekonomiska band till Sovjet börjar företagare och politiker i väst oroa sig allt mer för vad man ser som ett hot om en krympande världsmarknad för västligt och i synnerhet amerikanskt inflytande. Med tanke på att Sovjet så villigt ger pengar till Afghanstan måste det finnas något att vinna i Afghanistan – vad är en senare fråga. Daouds sovjetvänliga politik ses förstås med sneda ögon från amerikanskt håll, och under västligt inflytande låter därför kungafamliljen – Afghanistan är fortfarande en monarki – genomföra en lagändring som gör det omöjligt för medlemmar av kungafamiljen att bli regeringschefer, enbart för att bli av med kusin Daoud, som nu ses som familjens svarta får.

Troligen var Sovjet intresserade av Afhanistan åtminstone för att man ville åt de rika och oexploaterade olje- och gasfyndigheter som finns i den afghanska naturen. Redan under Daouds regeringstid i början av sextiotalet bygger Sovjet gasledningar från Afghanska fyndigheter in i Sovjet, vilket man meddelar den afghanska regeringen först ett år efter påbörjad utvinning, då Daoud har avsatts. Gasmätaren sitter på den Sovjetiska sidan gränsen, och det första året, 1964, låter Sovjet meddela att man har köpt 62 miljoner kubikmeter gas från Afghanistan.

Den nya konstitutionen i september 1964 innebär ytterligare demokratisering i liberal anda, med ökade rättigheter för afghanerna, främst kvinnorna, och teoretiska möjligheter att också bilda politiska partier. Kung Zahir Shah har likväl fortfarande stor makt; det var han som utsåg regeringen, han kunde upplösa parlamentet närhelst han ville, och alla nya lagar skulle först godkännas av kungen för att bli giltiga.

Kontakten med Sovjet fortsätter, men även kontakten med väst förbättras nu. Sovjets kontring blir att se till att organisera de afghanska prosojvetiska krafterna i partiet Hezb-é-Demokratiq-é-Khalq, "Folkets demokratiska parti", förkortat Khalq. Det är inte helt säkert att Sovjet var inblandade i partibildandet, men det är ändå med största säkerhet på det viset att Khalq fick stöd av Sovjet. Khalq attraherade inte majoriteten av den afghanska vänstern, som istället anslöt sig till Shole Jawed, "Eviga Flamman", ett icke-sovjetiskt marxistiskt parti som även innehöll nationalister och demokrater.

I valet 1965 kan man i praktiken inte rösta på olika partier, eftersom kungen vägrar godkänna den nya konstitutionens lagförslag om att tillåta politiska partier. Valdeltagandet är dessutom lågt, inte i städerna men på landet, och då särskilt bland kvinnorna, eftersom den överväldigande majoriteten av Afghanistans befolkning fortfarande bor på landet och är tveksamma till stadens styresmän; 85 % lever fortfarande på traditionellt vis i stammar och klaner på landsbygden varav 10 % till och med är nomader. Den traditionella mattproduktionen utgör en större del av BNP än hela den moderna sektorn sammanlagt. Klyftan mellan landsbygd och stad är fortfarande mycket stor.

Kungen vägrade även i fortsättningen att godkänna de lagar som lades fram som tänkta demokratiseringsförslag, vilket föranledde den moderna sektorns stadsbor att organisera sig ytterligare i politiska föreningar och nätverk, som däremot aldrig hann få riktigt fäste i Afghanistan. Redan i slutet av 1965 uppkom ett par studentuppror, vilka följdes av ytterligare 1968 och 1969. Dessa samverkade med strejker och demonstrationer bland de industrialiserade afghanerna, vilket tillsammans med det svaga parlamentet som trots allt hade organiserat sig i vaga politiska grupper, och kungens praktiska makt ledde till svåra inre oroligheter i Afghanistan i slutet av sextiotalet.

Efter flera demonstrationer och möten förbjöds slutligen Shole Jawed och de ledande inom organisationen arresterades på upp till 13 år. Flera av dem kom senare att mördas under Khalqregimen. Khalqs tidning, Khalq, förbjöds efter sex nummer, men partiet Khalq överlevde de inrikespolitiska oroligheterna i slutet av sextiotalet, troligen tack vare Sovjetiskt stöd.

Torkan och den första kuppen 1973

Demonstrationerna kom under början av sjuttiotalet att även inrikta sig på ett av landsbygdens problem; torkan och krav som de afghanska bönderna ställde med anledning av denna. Sjuttiotalet hade nämnligen i Afghanistan inletts med en torkkatastrof som gav upphov till hungersnöd, som myndigheterna hade visat sig oförmögna att avhjälpa. Efter fem månaders stridspräglade demonstrationer där soldater skickades ut mot demonstranter 1972 tvingades myndigheterna gå med på böndernas och demonstranternas alla krav. Därefter stagnerade den politiska aktiviteten bland stadsborna och i samband med detta passade Afghanistans dåvarande premiärminister Musa Shafiq bland annat på att förbjuda alla fria tidningar. Det spreds också rykten om att han tänkte arrestera nationalister och demokrater. Dessa kan ha spridits från Khalqs sida för att tysta den politiska debatten inför deras stadskupp.

När så kung Zahir Shah reste till Italien under våren 1973 (där han fortfarande befinner sig sedan dess) blev han avsatt i sin frånvaro och Musa Shafiq arresterades. Gamle statsministern Daoud Khan utropade nu sig själv till republikens president, med stöd av Khalq och det utbrytande partiet Parcham. I den oblodiga kuppen vet man endast med säkerhet att sovjetutbildade officerare och Khalq deltog. Det misstänks att den Sovjetiska ambassaden i Kabul drog upp planerna, men om Sovjet deltog aktivt i kuppen är oklart. Daoud Khan hade fått ge sken av att kuppen var i vänsteranda och reformvänlig, och lovade således jordreformer och sociala åtgärder. Det var trots allt inte han som var Sovjets bundsförvant i Afghanistan. Sovjet vände sig mer åt Khalq och Parcham som tävlade med varandra om att ha goda Sovjetrelationer.

Daouds löften om sociala åtgärder och jordreform var snart som bortblåsta, och han anklagades istället för att vara en korrupt, rasistisk, halvfascistisk, nationalistisk, inbilsk idiot som ägnade sig åt pornografi och prostitution. Han anförtrodde sig dessutom inte alls mer åt Sovjet än den förre premiärministern och Khalqs och Parchams stöd till honom försvann därför lika fort som det hade uppkommit. Daoud själv tycktes inte inse faran i att gå emot såväl Khalq, Parcham som Sovjet och att dessutom vara impopulär hos folket. Denna ignorans kulminerade vid ett möte med Bresjnev i Moskva 1977 då denne frågade Dauod vad i hela friden han sysslade med. Detta ska ha fått Daoud vansinnig och att säga att han minsann var statsöverhuvud i ett oberoende land och att ingen hade rätt att ställa sådana frågor. Daoud avslutade abrupt sitt besök, och inte ens Bresjnevs vädjanden på vägen till flygplatsen fick honom att stanna.

Saurrevolutionen 1978

Huvudartikel: Aprilrevolutionen

Nu var inte längre Dauod något alternativ för Sovjet i Afghanistan, och inte heller Khalq eller Parcham, som var de enda nu överlevande politiska spillrorna, ansåg honom lämplig som ledare för landet. Khalq och Parcham, som hade gått ihop och lagt locket på om de inre motsättningarna försökte enligt en källa rucka på Daoud genom att låta mörda planeringsminister Ali Ahmad Ghoram. De önskade bli anklagade för mordet för att ha en anledning att störta Daoud, men Daoud, som alltför sent hade förstått situationen teg som muren. Då mördades istället Mir Akbar Khyber. Khyber var Parchams störste motståndare till en kupp emot Daoud, eftersom han ansåg att Parcham inte skulle lyckas hålla makten. Troligtvis låg Khalq tillsammans med KGB bakom mordet, men Daoud blev, till Khalqs lycka, utsedd till den som låg bakom mordet, vilket heller inte är helt otänkbart. På så vis fick man dels en anledning till att störta Daoud, dels fick man ur vägen det andra stora hindret emot en sådan kupp.

Natten efter Khybers begravning, den 27 april 1978, bombades presidentpalatset och Daoud mördades. Detta efter att många människor hade slutit upp i Khybers begravningståg och protesterat emot Daoud, som direkt hade blivit arresterade. Daoud hade förutom demonstranter också fängslat Khalqtopparna Taraki och Amin, men först efter det att Amin har hunnit ge styrkorna ordern om att gå till anfall. Det hävdas att det satt Sovjetiska piloter i ett avgörande antal av bombplanen. Dessutom hade faktiskt Khalq lyckats vinna utbrett stöd i den afghanska officerskåren, som också ställde upp på revolutionen. Den 30 april utropades Demokratiska Republiken Afghanistan. Kuppen döptes till Saurrevolutionen efter den afghanska månad som har sin början den 21 april, på svenska kallad "aprilrevolutionen". Man kan säga att Saurrevolutionen 1978 egentligen var den första fasen i Sovjets invasion i och med det att Afghanistan därefter näst intill blev en lydstat till Sovjetunionen.

Redan under Saurrevolutionen uppkom ett folkligt motstånd mot Khalq-regimen under ledning av Nor Mohammad Taraki. Milt uttryckt såg man inte positivt på Tarakis band till Sovjetunionen och det uppkom redan nu gerillarörelser mot regimen. Man var inte heller över huvud taget intresserad av Khalqs politik, som för landsbygdsbefolkningen bestod i en illa planerad orättvis jordbruksreform som tvingade folk på flykt och i fattigdom. Den innebar också att man i försök att modernisera undervisningen fängslade de av byarna utsedda mullorna och ersatte med lärare, som till mångas fasa höll undervisning för både pojkar och flickor samtidigt. En inte alls obetydlig opinionsfaktor var också det man hade hört från andra muslimska områden som hade ingått i Sovjetunionen; man hade förlorat sin religion.

Gerillan vann på flera ställen över militären, som också bitvis anslöt sig till gerillan. Taraki och Khalqregimen svarade med att bomba byar och fängsla motståndare. I Kabul lät man mörda 120 000 motståndare. Samtidigt håller Khalq åter på att spricka upp mellan Taraki och Hafizulla Amin. Taraki försöker ena partiet, men Amin motarbetar bestämt under det att han vill vara den som har de godaste kontakterna med Sovjet. Taraki tar upp problemen med sina kontakter i Sovjet, och Amin börjar ana oråd. Han skaffar livvakt som blir nermejad sånär som på Amin själv, och det hela slutar med att Taraki blir den som mördas. På så vis blir Amin den som får makten i landet trots att Sovjet tänkt stödja Taraki. När Amin inser att han inte kan få stöd från Sovjetiskt håll vänder han sig istället till forna fiender och dennes maktkamp tillsammans med motståndet mot Khalqregimen är den utlösande faktor som för Sovjet att invadera Afghanistan. Den sovjetiske ambassadören Puzanov i Kabul skyddade Tarakianhängare, och den mindre lyckade diplomaten Amin lät därför utvisa Puzanov. Amin misstänks också ligga bakom mordet på USA:s ambassadör Adolph Dubs. Samtidigt kulminerar motståndet mot regimen i ett antal uppror och Sovjet ser sin maktposition över Afghanistan hotad från såväl Amins håll som från upproret. Detta är inte utan verklig grund; den nationalistiska och demokratiska motståndsrörelsen hade gjort upp en plan på stadskupp där Amin skulle störtas redan den 2 januari 1980. Sovjet får nys om planerna, och man konstaterar att något måste göras.

Kriget i Afghanistan 1979 - 1992

Huvudartikel: Afghansk-sovjetiska kriget

Kriget mellan Afghanistan och USA

Huvudartikel: Invasionen av Afghanistan 2001

Se även

• Afghanistankriget

Saxat

Pashtuner: (etnisk grupp i Afghanistan och Pakistan, uppdelad av Durandlinjen som det drogs av det brittiska imperiet)