Varietet (lingvistik)
Varietet eller språklig varietet betecknar inom lingvistik en form av ett språk eller av ett dialektkontinuum.[1] Begreppet varietet är närstående begreppen språk, dialekt, och sociolingvistisk variation, men termen varietet används när man vill undvika att ta ställning till vilken status en språkform har[2].
Användning
redigeraAnvändning av begreppet varietet undviker termerna språk och dialekt i vissa sammanhang, när benämning är svårbestämd och dessa termer kan ha politiska associationer. Med termen ”varietet” vill man undvika ordet ”språk” eftersom det av många associeras med standardspråk, och man undviker termen ”dialekt”, eftersom dialekter ofta anses ha lägre status och felaktigt anses vara mindre korrekta än standardspråk. Ett exempel är att man kan säga att standardsvenska är en språklig varietet, och dialekter som älvdalska eller gotländska är andra språkliga varieteter, utan att rangordna eller värdera varieteterna.
I andra situationer kan det finnas en grupp av besläktade talspråk utan någon standardiserad eller dominant form. De olika formerna kan då kallas varieteter för att undvika avgränsningsproblem mellan språk och dialekter.
När sakkunniga skribenter preciserar begreppet varietet för att betona att det är lingvistiska varieteter som avses, används antingen termen språklig varietet[3] eller termen språkvarietet[4]. Termen språklig varietet har den fördelen framför språkvarietet att den tydligare visar att begreppet varietet inte är en synonym till dialekt.
Ett exempel på diskussion om varieteter är samiska, som enligt norsk och svensk lag betecknas som språk, medan till exempel nordsamiska och sydsamiska med traditionell terminologi då blir dialekter. I nutida språkvetenskap används i stället begreppet varieteter för att beteckna att nordsamiska och sydsamiska skiljer sig från varandra i väsentliga avseenden.
Begreppet lekt
redigeraLekt är ett begrepp som är närstående begreppet varietet, men som ännu tydligare skiljer sig från det traditionella territoriella dialektbegreppet.[1] En lekt kan bero på
- geografiskt ursprung (dialekt och regiolekt),
- klass (sociolekt),
- kön (sexolekt), eller
- ålder (kronolekt).[5]
En lekt kan också vara en
- individuell idiolekt,[6]
- en patrilekt som talas av en patriklan,[7] eller en
- natiolekt[8] i ett pluricentriskt språk.
En nackdel med den vetenskapliga termen lekt är att den är mer svårtydd för lekmän än (språklig) varietet.
Se även
redigeraReferenser
redigera- ^ [a b] Einarsson, Jan (2013). Språket och språkarna. lund: Studentlitteratur. ISBN 9789144076843
- ^ Kenneth Hyltenstam och Tommaso Milani (oktober 2003). ”Kvenskans status. Rapport för Kommunal- og regionaldepartementet och Kultur- og kirkedepartementet i Norge”. sid. 13. https://www.regjeringen.no/globalassets/upload/aid/temadokumenter/nasjonale_minoriteter/nasjmin_publikasjoner_kvenskans_status_hyltenstam.pdf. Läst 11 april 2018.
- ^ Se till exempel ”Sveriges riksdag”. https://www.riksdagen.se/sv/global/om-webbplatsen/andra-sprak/. Läst 5 april 2017.
- ^ Se till exempel ”Kursbeskrivning med litteraturlista HT-13 Italienska, Dialektologi och sociolingvistik, 7.5 hp”. Stockholms universitet, Institutionen för franska, italienska och klassiska språk. Arkiverad från originalet den 5 april 2017. https://web.archive.org/web/20170405171414/http://www.su.se/polopoly_fs/1.139185.1371643583!/menu/standard/file/ita-kbs-IV-dialektsoc-h13.pdf. Läst 5 april 2017.
- ^ Ellen Breitholtz. ”Språklig variation: Dialekt, sociolekt, sexolekt, kronolekt, register och stil”. http://www.ling.gu.se/~/ellen/teaching/sisvt08/sissprakligvariation.pdf. Läst 5 april 2017.
- ^ ”Har alla svenskar en egen personlig dialekt?”. Institutet för språk och folkminnen. http://www.sprakochfolkminnen.se/sprak/dialekter/fragor-och-svar-om-dialekter/faq/2013-10-21-har-alla-svenskar-en-egen-personlig-dialekt.html. Läst 5 april 2017.
- ^ Steve Johnson, ”Social parameters of linguistic change in an unstratified Aboriginal society” i Philip Baldi (redaktör) Patterns of Change – Change of Patterns: Linguistic Change and Reconstruction Methodology. Sidorna 203–216. Åberopad uppgift finns på sidan 205.
- ^ Ellen Bijvoet och Godelieve Laureys (1999). ”Svenska och nederländska som pluricentriska språk — en jämförelse” (på svenska). Språkbruk (Helsingfors: Svenska avdelningen vid Institutet för de inhemska språken) (4). http://www.sprakbruk.fi/index.php?mid=2&pid=13&aid=2409. Läst 2 februari 2018.