Stadsarkitekt

planeringshandläggare för en stads byggande och arkitektur
Denna artikel ingår i serien om
A R K I T E K T U R
Arkitektur
Arkitekt
Arkitekturens historia
Arkitekturteori
Byggnadskonstruktion
Byggnadsmaterial
Byggnadstyper
Landskapsarkitektur
Ljusarkitektur
Inredningsarkitektur
Fysisk planering
Hitta fler artiklar i
Arkitekturportalen

Stadsarkitekt (i äldre tid kallad stadsbyggmästare) är en tjänsteperson, ibland i chefsställning, som är anställd av en kommun eller stad för att handlägga ärenden om till exempel bygglov, detaljplaner och översiktsplaner. Stadsarkitektens arbetsplats i kommunen benämns ofta som stadsbyggnadskontoret. I äldre tider innefattade sysslan som stadsarkitekt i många fall även uppgiften att utforma offentliga byggnader.[1]

Sverige

redigera

Arbetsuppgifter

redigera

Arkitekt är inte en skyddad yrkestitel i Sverige. Titeln stadsarkitekt kan därför innehas av en tjänsteman med byggingenjörsexamen, vilket är en rent teknisk utbildning. En stadsarkitekt utför granskning och översyn av byggandet, samt biträder byggnadsnämnden. Stadsarkitekten har också övergripande ansvar för stadens utveckling och visionsarbete. Regler och tekniska aspekter är stadsarkitektens främsta fokus, och estetiska aspekter av stadens utformning ligger främst hos byggherrar och politiker.[källa behövs]

Historik

redigera

Till Sveriges och Stockholms första stadsarkitekt utnämndes 1661 Nicodemus Tessin d.ä.. Han värvades från Stralsund för att leda Stockholms förvandling från medeltida småstad till en av Europas moderna huvudstäder. Göteborg fick sin första stadsarkitekt 1717. Därefter dröjde det till 1842 innan Norrköping med Carl Theodor Malm blev Sveriges tredje stad att skaffa en stadsarkitekt. I Örebro tillsattes Fridolf Wijnbladh efter stadsbranden 1854 och femte stad i ordningen blev Malmö på 1860-talet.[2]

Fram till 1920-talet rådde det ganska stor oklarhet om stadsarkitekternas roll och kompetens och många mindre städer hade över huvud taget ingen stadsarkitekt, vilket inte heller var något krav. År 1924 bildades därför i Jönköping Föreningen Sveriges Stadsarkitekter (FSS), vars syfte var "att tillvarata stadsarkitekterna vidkommande intressen". Medlemskapet stod öppet för alla stadsarkitekter eller annan "arkitektutbildad kommunal tjänsteman, som innehar en med stadsarkitekt jämförlig uppgift".

Den förste ordföranden i FSS blev stadsarkitekten i Stockholm, Sigurd Westholm. Det blev inledningsvis Sigurd Westholms huvuduppgift att verka för en ändring av lagen, så att landets byggnadsnämnder skulle tvingas att ha kompetenta stadsarkitekter. Hans arbete kröntes med framgång 1931, när kravet infördes i den nya stadsplanelagen och byggnadslagen.[3]

Stadsarkitekternas arbetsuppgifter ökade successivt med uppdrag såsom den tekniska granskningen vid statlig långivning (som tillkom på 1940-talet) och hade sin kulmen i samband med miljonprogrammet. Kravet på att byggnadsnämnderna skulle ha en stadsarkitekt vid sin sida urholkades i förarbetena till äldre Plan- och bygglagen (ÄPBL) men genom FSS:s agerande fanns kravet på arkitektkompetens åter med när ÄPBL sjösattes 1987.[3]

Listor över svenska stadsarkitekter

redigera

Se även

redigera

Referenser

redigera
  1. ^ Uppgift enligt Nationalencyklopedin
  2. ^ Den svenska staden. Planering och gestaltning - från medeltid till industrialism red. Thomas Hall & Katarina Dunér. Stadsbilden kring sekelskiftet 1900, Eva Eriksson s. 130
  3. ^ [a b] Föreningen Sveriges Stadsarkitekter” Arkiverad 28 augusti 2007 hämtat från the Wayback Machine.