Napoleonkrigen

Napoleonkrigen var en serie krig i Europa som löpte från 1803 till 1815 mellan Napoleons franska kejsardöme och olika koalitioner. De var fortsättning på de krig som utlöstes av franska revolutionen 1789. Napoleons arméer erövrade stora delar av Europa, men hans makt kollapsade efter Frankrikes katastrofala invasion av Ryssland 1812 och slaget vid Leipzig 1813. Kejsardömet led slutligen ett fullständigt militärt nederlag vid Waterloo vilket resulterade i restaurationen av bourbonska monarkin i Frankrike.

Napoleonkrigen
Över: Slaget vid Austerlitz Under: Slaget vid Waterloo
Ägde rum 1803–1815 Plats Europa, Atlanten, Medelhavet, Nordsjön, Río de la Plata, Franska Guyana, Västindien, Indiska oceanen, Nordamerika, Sydkaukasien Resultat Koalitionsseger, Wienkongressen Slutet för Första franska kejsardömet Napoleon I skickas i exil på St. Helena Restauration av Bourbonmonarkin Etablering av Kungariket Förenade Nederländerna Upplösning av Tysk-romerska riket och Danmark-Norge, etablering av Svensk-norska unionen Uppsving för Brittiska imperiet som den dominerande världsmakten Preussen etablerar sig som ny stormakt Nedgång för de spanska och de portugisiska imperierna Ökad nationalism och liberalism
Stridande
Storbritannien Österrike (1804-1805, 1809, 1813-1815) Ryssland (1804-1807, 1812-1815) Preussen (1806-1807, 1812-1815) Spanien (1808-1815) Portugal (1804-1807, 1809-1815) Sicilien Kyrkostaten Osmanska riket (till 1803, sen 1809-1812) Sardinien Sverige (1804-1809, 1812-1815) Nederländerna(1815) Braunschweig Toscana  Schweiz Franska rojalister Hannover Nassau Montenegro (1806-1814) Persien (1807-1812)	Frankrike Hertigdömet Warszawa Italien Holland Etrurien Schweiziska mediationstiden  Kungariket Neapel Rhenförbundet: Bonapartiska Spanien (1808-1813) Spanien(1803-1808) Danmark-Norge  Osmanska riket (1806-1809) Österrike (1809-1813) Ryssland (1807-1812) Preussen (1807-1812) Persien (1804-1807,1812-1813) Sverige (1809-1812)
Befälhavare och ledare
William Pitt Hertig av Wellington Horatio Nelson  † John Moore  † Frans I Ärkehertig Karl Prins von Schwarzenberg Ärkehertig Johan Alexander I Michail Kutuzov Michail Barclay de Tolly Greve Bennigsen Pjotr Bagration  † Fredrik Vilhelm III Gebhard von Blücher Hertig av Braunschweig  † Prins av Hohenlohe Ferdinand VII Miguel de Álava Prins Johan William Beresford Miguel Pereira Forjaz Vilhelm II Ferdinand IV Gustav IV Adolf Prins Karl Johan Georg Carl von Döbeln Carl Johan Adlercreutz Hans Henric von Essen Fredrik Vilhelm† Ludvig XVIII Petar I Petrović-Njegoš Fat′h-Ali Shah Qajar Abbas Mirza Selim III Mahmud II Muhammed Ali Pasha	Napoleon I Louis Alexandre Berthier Joachim Murat Louis Nicolas Davout Jean Lannes  † André Masséna Michel Ney Jean-de-Dieu Soult Jean-Baptiste Bessières  † och andra marskalkar Louis Thomas Villaret de Joyeuse Joseph I Louis I Prins Poniatowski  † Prins Eugène Jerome Napoleon Maximilian I Fredrik August I Fredrik I Fredrik VI Karl August Ernst Peymann Fat′h-Ali Shah Qajar Abbas Mirza
Förluster
Mellan 3 350 000 och 6 500 000
Noter ^ Termen "Kejsardömet Österrike" togs i bruk efter att Napoleon krönte sig själv "kejsare av det franska" (Empereur des Français) år 1804, varvid Frans II tog titeln "Österrikes kejsare" (Kaiser von Österreich) som svar på detta. Tysk-romerska riket upplöstes 1806 och därmed blev "Österrikes kejsare" Frans främsta titel. Av denna anledning används "Kejsardömet Österrike" ofta i stället för "Tysk-romerska riket" för enkelhetens skull när man talar om Napoleonkrigen, trots att de två enheterna inte är synonyma. ^ Både Österrike och Preussen blev allierade med Frankrike under en kort tid och bidrog med styrkor till den franska invasionen av Ryssland 1812. ^ Ryssland blev Frankrikes bundsförvant efter freden i Tilsit 1807. Alliansen bröts 1810, vilket ledde till den franska invasionen 1812. Under den tiden förde Ryssland krig mot Sverige (1808-1809) och Osmanska riket (1806-1812) och formellt mot Storbritannien (1807-1812). ^ Spanien var Frankrikes bundsförvant tills en smygande fransk invasionen 1808, då Frankrike stred i Spanska självständighetskriget. ^ Sicilien var i personalunion med Neapel tills Neapel blev en fransk klientrepublik efter slaget vid Campo Tenese 1806. ^ Nominellt förklarade Sverige krig mot Storbritannien efter dess nederlag mot Ryssland i Finska kriget (1808-1809). ^ Napoleon etablerade Hertigdömet Warszawa styrt av Kungariket Sachsen 1807. Polska legioner hade redan tjänstgjort i de franska arméerna i förväg. ^ Franska kejsardömet annekterade Kungariket Nederländerna 1810. Holländska soldater kämpade mot Napoleon under de Hundra dagarna 1815. ^ Franska kejsardömet annekterade Kungariket Etrurien 1807. ^ Kungariket Neapel, under kort tid allierad med Österrike 1814, allierade sig med Frankrike igen och stred mot Österrike under Neapolitanska kriget 1815. ^ Sexton av Frankrikes allierade bland de tyska staterna (inklusive Bayern och Württemberg) etablerade Rhenförbundet i juli 1806 efter slaget vid Austerlitz (december 1805). Efter slaget vid Jena-Auerstedt (oktober 1806), allierades sig flera olika tyska stater som tidigare hade stridit vid sidan av de antifranskallierade, inklusive Sachsen och Westfalen, sig med Frankrike och anslöt sig till förbundet. Sachsen bytte sida igen 1813 under slaget vid Leipzig, vilket gjorde att de flesta andra medlemsstater följde snabbt efter och förklarade krig mot Frankrike. ^ Danmark-Norge var neutralt tills slaget om Köpenhamn. Danmark tvingades överlåta Norge till Sverige genom freden i Kiel 1814. Efter ett kort svenskt fälttåg mot Norge trädde Norge in i en personalunion med Sverige. ^ Osmanska riket stred mot Napoleon i franska fälttåget i Egypten och Syrien som en del av Franska revolutionskrigen. Under Napoleons tid 1803-1815 deltog kejsardömet i två krig mot de allierade: mot England i anglo-turkiska kriget (1807-1809) och mot Ryssland i rysk-turkiska kriget (1806-1812). Ryssland var dock allierad med Napoleon 1807-1812. ^ Dessa fyra stater var de ledande nationerna i förbundet, men förbundet bestod av totalt 43 furstendömen, riken och hertigdömen. ^ Var en befälhavare för den franska kejsardömet, som marskalk Jean-Baptiste Bernadotte, 1804-1810. ^ Joseph Bonaparte regerade som Joseph I av Neapel och Sicilien den 30 mars 1806 till 6 juni 1808 och Spanien från 8 juni 1808 till den 11 december 1813. Han tjänsgjorde också som en fransk befälhavare före och efter dessa två regimer. ^ Persien stred mot Ryssland 1804-1813; ryssarna var allierade med Napoleon 1807-1812. ^ USA stred mot Storbritannien dess allierade mellan 1812 och 1815.

Krigen resulterade i upplösningen av tysk-romerska riket och sådde frön av gryende nationalism i Tyskland och Italien som skulle leda till de två nationernas respektive konsolideringar senare under århundradet. Under tiden började det globala spanska imperiet nystas upp då franska ockupationen av Spanien försvagade Spaniens grepp över sina kolonier, vilket gav en öppning för nationalistiska revolutioner i spanska Amerika. Som en direkt följd av Napoleonkrigen, blev brittiska imperiet den främsta världsmakten under det kommande 100 åren och påbörjade därmed Pax Britannica.

Ingen enighet råder om när franska revolutionskrigen upphörde och Napoleonkrigen började. En åsikt är den 9 november 1799 då Bonaparte tog makten i Frankrike genom Brumairekuppen. Den 18 maj 1803 är det vanligaste datumet eftersom detta var när en förnyad krigsförklaring mellan Storbritannien och Frankrike (på grund av kollapsen av freden i Amiens) avslutade den enda perioden av allmän fred i Europa mellan 1792 och 1814. Napoleonkrigen avslutades efter Napoleons slutliga nederlag vid Waterloo den 18 juni 1815 och Andra Parisfreden.

Koalitionskrigen

Franska revolutionskrigen och napoleonkrigen, ibland kallade koalitionskrigen, var en serie av sju krig som fördes av olika militära allianser av stora europeiska makter, kända som koalitioner, mot det revolutionära Frankrike mellan 1792 och 1815. Napoleon besegrade fem av sju koalitioner mot Frankrike. Under den sjätte och den sjunde koalitionen led Napoleon nederlag vid Leipzig respektive Waterloo.

Koalitionerna bestod av stater i det Tysk-romerska riket, Storbritannien, Österrike, Preussen, Spanien, Portugal, Ryssland, Sardinien, Sachsen och Sverige i olika sammansättningar.

Napoleons erövringskrig 1803–1806

Efter andra koalitionen slöts freder mellan Frankrike och koalitionsstyrkorna 1801.

Freden blev dock kortvarig och redan 1803 återupptogs fientligheterna mellan Storbritannien och Frankrike. Napoleon samlade en enorm invasionsstyrka vid Engelska kanalen, den så kallade La grande armée, Den stora hären. Den 2 december 1804 lät Napoleon kröna sig till fransmännens kejsare, en handling som ansågs som en ren och skär utmaning mot Europas etablerade stormakter. Invasionsplanerna mot Storbritannien fick dock skrinläggas efter att både Ryssland och Österrike anslutit sig till den mot Frankrike riktade Tredje koalitionen. Engelsmännen vann dessutom en sjöseger vid Trafalgar (21 oktober 1805) under amiral Nelson, och krossade därmed den franska flottan.

Den 2 december 1805 befäste Napoleon dock sin makt på kontinenten genom att vinna sin mest imponerande seger vid slaget vid Austerlitz i det så kallade trekejsarslaget. Ryssarna tvingades retirera österut och Österrike inledde fredsförhandlingar. Redan nästa år, 1806, hade turen kommit till Preussen. Napoleon marscherade i ilfart fram mot Berlin och bröt igenom preussarnas försvar i slaget vid Jena-Auerstedt (14 oktober 1806).

Europas herre 1806–1812

Från Berlin proklamerade Napoleon Kontinentalblockaden, vilken innebar att hela den europeiska kontinenten skulle stängas för brittisk handel. På detta sätt hoppades den franske kejsaren kunna tvinga britterna på knä genom ekonomisk krigföring. Upprätthållandet av Kontinentalblockaden blev från och med nu Napoleons viktigaste utrikespolitiska mål.

Ryssland tvingades till freden vid Tilsit efter krigföring i Polen 1806–1807 (slaget vid Friedland, den 14 juni 1807). Ryssland gick därmed med i kontinentalblockaden och blev således en av Frankrikes allierade. Under tiden planerade Napoleon att införliva Spanien i sin intressesfär, och då Portugal vägrade gå med i Kontinentalblockaden lät han franska trupper rycka in på spansk mark för att kämpa mot portugiserna. 1808 abdikerade den spanske kungen och Napoleon skänkte sin egen bror, Joseph Bonaparte, den spanska kronan. Vad som följde var en regelrätt spansk folkresning mot det franska systemet och den så kallade gerillan tog fart. Gerillakriget i Spanien kom att utkämpas ända till 1813 och slukade stora mängder franska trupper. Talrika brittiska förband ledda av hertigen av Wellington landsteg i Spanien för att understödja den spanska resningen.

Sporrade av gerillan i Spanien, ingick Österrike återigen förbund med Storbritannien och förklarade Frankrike krig. Den 6 juli 1809 lyckades dock Napoleon besegra österrikarna utanför Wien, i slaget vid Wagram, och Österrike tvingades återigen till ett förnedrande fredsfördrag.

Sverige förde ursprungligen en antinapoleonsk politik, men kom under press under finska kriget och svängde till en mer napoleonvänlig linje efter revolutionen 1809. Britternas försök att få Sverige stanna kvar som allierade genom humanitär hjälpverksamhet var inte framgångsrikt .

År 1809 var den brittiska flottan starkare än någonsin. Den räknade då 684 sjögående krigsfartyg, däribland 113 linjeskepp, och en besättning av 130 000 man. En sådan kraftutveckling gjorde det möjligt att spärra alla fientliga krigshamnar och besätta alla viktiga platser. Dessa gynnsamma omständigheter begagnade sig britterna av för att utvidga sitt kolonialvälde; en fördel var att de spanska kolonierna höll fast vid det bourbonska huset och slöt sig till Storbritannien. På Saint-Domingue utbröt ett uppror mot fransmännen, vilket ledde till att fransmännen förlorade ön 1804 och republiken Haiti utropades. Cayenne erövrades, Martinique, Guadeloupe och de franskholländska Antillerna fick överlämna sig åt britterna. Storbritannien bemäktigade sig också den blomstrande ön Isle de France (Mauritius) och Bourbon (Réunion) i Indiska havet. Av de holländska kolonierna gick Moluckerna, Bandaöarna och Java förlorade. Å andra sidan blev det aldrig något av Napoleons plan att understödja maratherna mot engelsmännen, och inte heller den ännu mer omfattande planen år 1808, som gick ut på att i förening med tsar Alexander erövra Indien. Britterna var och förblev där herrar till lands och överallt härskare på haven.

Under tiden 1811–1812 försämrades återigen de rysk-franska relationerna. Ryssarna öppnade sina gränser för handel med engelsmännen, och detta blev startskottet för Napoleons mobilisering. Den 24 juni 1812 gick Napoleon över gränsfloden Njemen och ledde 580 000 man franska och allierade trupper i fält in på ryskt område. De ryska arméerna drog sig dock successivt undan österut. Under Kutuzov gjorde ryssarna halt vid Borodino, där ett blodigt slag utkämpades den 7 september 1812. Napoleon intog Moskva den 14 september.

Napoleons fall 1812–1815

Efter fem veckors väntan i Moskva tvingades fransmännen återigen dra sig tillbaka västerut. Reträtten blev en av krigshistoriens stora sorgespel. Förföljda av den ryska armén, drog sig de retirerande fram genom ödelagda områden som bränts och plundrats av ryssarna själva (den brända jordens taktik). Som kronan på verket inföll den ryska vintern ovanligt tidigt och blev ovanligt kall och sträng. Den franska armén besegrades av ryssarna. Av de 580 000 man Napoleon lett in i Ryssland sommaren 1812, återvände drygt 22 000.

Trots katastrofen i Ryssland utrustades snabbt en ny fransk armé och 1813 kämpade den med framgång i Tyskland. Preussen anslöt sig snabbt till den nya koalitionen mot Frankrike, och Österrike anslöt sig senare. Även Sverige blev en krigförande part mot Frankrike, bland annat under slaget vid Dennewitz i september. Den 16–19 oktober 1813 stod ”folkslaget” vid Leipzig, där Napoleon förlorade stort mot den allierade övermakten.

1814 fördes kriget in på franskt territorium. Söderifrån ryckte britter och spanjorer fram över Pyrenéerna. Utanför Paris portar försvarade sig Napoleon med sina sista trupper i en desperat kamp men blev där besegrad. Den 31 mars 1814 marscherade de allierade med tsar Alexander i spetsen in i Paris och den 6 april abdikerade Napoleon i Fontainebleau och landsförvisades till ön Elba utanför Italiens kust.

Den 1 mars 1815 landsteg Napoleon återigen i Frankrike och inledde de hundra dagarna. Han tog makten i Paris och utrustade en ny armé. I slaget vid Waterloo den 18 juni 1815, lyckades dock britterna under hertigen av Wellington och preussarna under Gebhard Leberecht von Blücher besegra Napoleon i ett sista legendariskt fältslag. Napoleon tvingades till en andra abdikation och sändes i fångenskap till ön Sankta Helena i Sydatlanten.

Till de sekundära konflikterna under Napoleonkrigen hör bland annat det brittisk-amerikanska 1812 års krig och det rysk-svenska kriget 1808–1809, det så kallade finska kriget. Nämnas kan också det av den franska revolutionen inspirerade slavupproret på Haiti 1802–1804.

• 
  Napoleon korsar S:t Bernardspasset av Jacques-Louis David 1803.
• 
  3 maj 1808 av Francisco de Goya, målad 1814. Franska soldater arkebuserar spanska motståndsmän.
• 
  Napoleon och resterna av la grande armée på reträtt efter det ryska fälttåget. Målning av Adolph Northen ca 1850.

Se även

• Napoleons ryska fälttåg
• Svensk-franska kriget 1805-1810
• Fjärde koalitionskriget
• Sjätte koalitionskriget
• Hundra dagarna

Vidare läsning

• Dictionary of the Napoleonic Wars, David Chandler, 1979, New York
• Swords around a Throne, Napoleon's Grande Armée, Col. John Elting, 1988, New York
• Napoleon's invasion of Russia, George Nafziger, 1988, Novato
• Arméernas världshistoria, red. Jacques Boudet, 1968, Stockholm

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Napoleonkrigen.
  Bilder & media
• The Napoleon Series