Mening (språk)

grammatisk enhet bestående av ett eller flera ord som är grammatiskt länkade och uttrycker en fullständig tanke i icke-funktionell lingvistik
 Språkets nivåer 

En mening är inom språkvetenskapen en grafisk skriftspråksenhet som uttrycker egen språkhandling, och ofta har egen informationsstruktur.[1] I västerländska språk avgränsas meningen typiskt med punkt, frågetecken eller utropstecken. Meningen ska inte förväxlas med huvudsatsen, även om de ofta sammanfaller.[2][3][4] 85% av alla meningar omfattar en hel makrosyntagm, det vill säga en utvidgad huvudsats (ibland kallad syntaktisk mening), men en mening kan också innehålla flera makrosyntagmer (10% av fallen) eller bara delar av makrosyntagmer (5% av fallen).[2]

Meningen innehåller en makrosyntagm

redigera

I typfallet består en mening av en makrosyntagm. Denna är typiskt en huvudsats med eventuella annex. Makrosyntagmen kan också vara en satsekvivalent i form av en vokativfras, interjektionsfras eller elliptisk sats.[2]

  • Alice hälsade på sin farmor.
  • Alice hälsade på sin farmor, vilket hon inte gjort på länge.
  • Alice!
  • Hej!
  • Hon vad? – Hälsade på sin farmor.

Meningen innehåller flera makrosyntagmer

redigera

Flera makrosyntagmer kan samordnas eller sidoordnas i samma mening, vanligen med konjunktion eller skiljetecken, eller en kombination av båda. En vanlig variant är anföring.[5]

  • Alice hälsade på sin farmor, och den gamla kvinnan blev mycket glad.
  • Alice hälsade på sin farmor; det var så länge sedan sist.
  • Alice hälsade på sin farmor – men det var något som inte stod rätt till.
  • Alice hälsade på sin farmor: ”Är det någon hemma?”
  • Alice ropade ”Är det någon hemma?”

Meningen innehåller en del av en makrosyntagm

redigera

En makrosyntagm kan delas upp på flera grafiska meningar, oftast på så sätt att ett optionellt satsled (som ett innehållsadverbial) placeras i en egen mening, som ett fragment.[6] Syftet med detta grepp är i regel att lyfta fram det avgränsade ledet som informationsstrukturellt likvärdigt med övriga satsen, utan att behöva upprepa information bara för att få en komplett makrosyntagm.[7]

  • Alice hälsade på sin farmor. För första gången på ett år.
  • Alice ropade igen. Och igen.

Exemplen ovan skulle alltså kunna skrivas ut så här:

  • Alice hälsade på sin farmor. Det var första gången på ett år hon gjorde det.
  • Alice ropade igen. Och hon ropade igen.

Fragmenten kan därför analyseras på två sätt: antingen är de just delar av föregående (eller följande) makrosyntagm, eller så utgör de i själva verket egna, elliptiska makrosyntagmer – de har alltså inte flyttats ut eller avgränsats från sin matrissats, utan producerats självständigt som vilken mening som helst.[8][9]

Referenser

redigera
  1. ^ Teleman, Ulf; Hellberg, Staffan; Andersson, Erik (1999). Svenska Akademiens grammatik. "Band 1". sid. 180, 197 
  2. ^ [a b c] Westman, Margareta (1974). Bruksprosa. sid. 41–45 
  3. ^ Mossberg, Mari (2021). ”Icke satsformade meningar i svensk-fransk kontrastiv belysning”. Två svensk-franska studier. sid. 101–103 
  4. ^ Dahl, Alva (2015). I skriftens gränstrakter: Interpunktionens funktioner i tre samtida svenska romaner. sid. 167–169 
  5. ^ Westman, Margareta (1974). Bruksprosa. sid. 45–49 
  6. ^ Westman, Margareta (1974). Bruksprosa. sid. 49–54 
  7. ^ Patt, Sebastian (2013). Punctuation as a means of medium-dependent presentation structure in English: Exploring the guide functions of punctuation. sid. 99–101 
  8. ^ Döring, Sandra (2015). ”Parentheticals are – presumably – CPs”. i Marlies Kluck, Dennis Ott, Mark de Vries. Parenthesis and ellipsis: Cross-linguistic and theoretical perspectives. sid. 109–145 
  9. ^ Ott, Dennis; de Vries, Mark (Maj 2016). ”Right-dislocation as deletion”. Natural Language & Linguistic Theory 34 (2): sid. 641–690.