Lundafilosofin

Lundafilosofin är en filosofisk riktning som grundlades av filosofen Hans Larsson, professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet 1901-1927. Dess filosofiska ståndpunkter skilde sig markant från Uppsalafilosofin. Professorn i idé- och lärdomshistoria Svante Nordin har beskrivit den på följande vis:

”Den utgjorde ingen skola, den hade inga gemensamma teorier, inget program. Dess filosofiska inriktning var empiristisk och nykantiansk, i vag mening. Dess dominerande intressen var historiska, humanistiska och psykologiska. Det förgångnas tänkare behandlades med den respekt man tillerkänner ett ännu förpliktigande kulturarv. Lundafilosoferna var inte idealister i teknisk bemärkelse, men väl i den att de stod avvisande mot materialism och värdenihilism. Jämförda med Hägerströms radikalism framstod de som kompromissmakare.”

Till lundafilosoferna räknades förutom Larsson bl.a. även Gunnar Aspelin, Alf Ahlberg, Alf Nyman, Anders Karitz och Åke Petzäll. Flera av dem medverkade i Hans Larsson Samfundets bokserie Insikt och Handling.

Nordin har hävdat att Lundafilosofin upphörde 1964, i och med Sören Halldéns tillträde som professor i teoretisk filosofi. Som den siste representanten för Lundafilosofin har Nordin utnämnt docenten Hans Regnéll.

Hans Regnéll menade att Hans Larsson "fört vidare en gammal lundensisk filosofitradition, präglad av en odogmatisk inställning, öppenhet för inflytanden från olika håll o intresse för filosofins historia."