Lockheed P-3 Orion

	P-3 Orion
	En P-3C tillhörande Deutsche Marine under Berlin Air Show 2006.
Beskrivning
Typ	Ubåtsjakt- och havsövervakningsflygplan
Besättning	10 man
Första flygning	25 november 1959
I aktiv tjänst	1962 –
Ursprung	USA
Tillverkare	Lockheed
Antal tillverkade	757
Data
Längd	35,61 meter
Spännvidd	30,37 meter
Höjd	10,3 meter
Vingyta	120,77 m²
Tomvikt	27 890 kg
Max. startvikt	64 410 kg
Motor(er)	4 × Allison T56-A-14
Motoreffekt	4 × 4410 hk
Propeller	4 × fyrbladiga propellrar, diameter 4,11 meter
Prestanda
Max. hastighet	761 km/h (på 4 500 meters höjd)
Räckvidd med; max. bränsle	3 835 km
Max. flyghöjd	8 625 meter
Lastförmåga
Lastförmåga	9 000 kg
Beväpning & bestyckning
Upphängnings-; punkter	10 plus internt bombutrymme
Bomber	Mark 82, 83 och 84 flygbomber; multipelbomber; sjunkbomber
Robotar	AGM-84 Harpoon; AGM-65 Maverick; AGM-62 Walleye; AGM-12 Bullpup
Torpeder	Ubåtsjakttorpeder
Övrigt	Minor; 87 × Sonarbojar
Elektronik
Elektronik	AN/ALR-66 och AN/ALQ-78 radarvarnare/radarpejl; AN/ASQ-81 magnetometer
Avionik	AN/LTN-72 navigationssystem
Radar	AN/APS-116 (P-3A); AN/APS-137 (P-3B & C)
Kamera	KA-74A (tidiga P-3C)

Lockheed P-3 Orion är ett landbaserat havsövervaknings- och ubåtsjaktflygplan. Med totalt 757 byggda är det det mest spridda och använda flygplanet av den här typen. År 2012 har de äldsta flygplanen varit i tjänst i femtio år.

Historia

I augusti 1957 utfärdade USA:s flotta en specifikation på ett nytt havsövervaknings- och ubåtsjaktflygplan med längre räckvidd och större uthållighet än sin föregångare Lockheed P-2 Neptune. Låg kostnad och snabb leverans var också krav som tvingade flygplanstillverkarna att basera sin design på en redan existerande konstruktion. Lockheed valde att utgå från sitt beprövade passagerarflygplan Lockheed L-188 Electra som hade en attraktiv kombination av hög fart på hög höjd och god bränsleekonomi på låg höjd. Man hade dock inte behov av den långa passagerarkabinen, så skrovet kortades 2,13 meter, vilket också minskade vikten. Trots det blev Orion längre än Electra på grund av stjärtbommen.

De tre första prototyperna var ombyggda Electra-flygplan utan avkortad flygkropp. Jungfruflygningen genomfördes 19 augusti 1958 och ett år senare fick Lockheed ett kontrakt på en första serie om sju flygplan med den officiella beteckningen P3V-1 Orion. Dessa flygplan genomgick omfattande tester av flottans testpiloter vid Patuxent River och 16 juni 1962 godkändes den för tjänstgöring.

Kubakrisen

Knappt hade den första divisionen (VP-8) fått sina Orions i oktober 1962 innan de ombaserades till Bermuda för att upprätthålla den amerikanska ”karantänen” av Kuba under Kubakrisen.

Konstruktion

Orions huvudsakliga uppgift är ubåtsjakt och en stor del av flygplanets utrustning är också dedicerad för ubåtsjakt. Den kan bära med sig 87 sonarbojar som fälls i fallskärm och som sänker en hydrofon när de träffar vattenytan. Orion har en kraftfull centraldator för att behandla de ljud som sonarbojarna samlar in och sänder vidare till flygplanet. En magnetometer sitter monterad längst bak på en lång stjärtbom för att inte störas av flygplanets eget magnetfält. Den kan upptäcka magnetfältet från en ubåt med stålskrov i undervattensläge. Radarn kan från hög höjd upptäcka fartyg på upp till 250 km, men på låg höjd kan den även upptäcka periskopet från en snorklande ubåt på kortare håll.

Orion har tillverkats i tre huvudvarianter; P-3A, P-3B och P-3C. Även efter att produktionen upphört har planen fortsatt att uppgraderas, framför allt med kraftigare centraldator, känsligare signalspaningsutrustning och bättre kommunikation.

Varianter

P‑3A – Första produktionsmodellen. Kallades P3V-1 innan 1963. 157 byggda.
- P-3A(CS) – Sex flygplan modifierade med radarn AN/APG-63 för United States Customs Service.
- P-3ACH – Fyra flygplan modifierade i Chile med nyare elektronik.
- P-3T – Tre thailändska P-3A uppgraderade med samma elektronik som P-3C.
- EP-3A - Sju flygplan ombyggda till signalspaningsflygplan. Stora individuella skillnader.
- NP-3A – Tre flygplan (inklusive prototypen YP-3A) användes som testflygplan av bland andra NASA.
- RP-3A – Två flygplan använda för oceanografisk forskning.
- TP-3A – Tolv flygplan utan ubåtsjaktutrustning används för pilotutbildning.
- UP-3A – 38 flygplan inredda med passagerarkabin som användes för transport till och från olika marinflygbaser.
- WP-3A – Fyra flygplan utan ubåtsjaktutrustning, med förstärkt flygkropp, förbättrad avisning och väderradar. Användes för att upptäcka och följa tropiska cykloner.
P‑3B – Andra produktionsmodellen. Nyare motorer (T56-A14) och förstärkt flygkropp.
- P-3AM – Tolv brasilianska P-3B moderniserade med ett nytt stridsledningssystem.
- P‑3AEW&C – Åtta P-3B konverterade till radarspaningsflygplan utan ubåtsjaktförmåga. De bär en AN/APS-138 (liknande den som sitter på Grumman E-2 Hawkeye) på ryggen.
- P-3M – Fem före detta norska P-3B uppgraderade av CASA innan leverans till Spanien.
- P-3N – Två norska P-3B som berövats sin ubåtsjaktutrustning och livstidsförlängts. Används för pilotutbildning, transport och kustbevakning.
- P-3P – Sex portugisiska P-3B uppgraderade med samma elektronik som P-3C.
- EP-3B - Tre signalspaningsflygplan opererade av flottan på uppdrag av CIA. Under 1960-talet var de baserade i Taiwan där de bedrev spaning mot den kinesiska kusten. 1969 flyttades de till Da Nang där de fortsatte samma uppdrag mot Nordvietnam.
P-3C – Tredje produktionsmodellen med ny centraldator, ändrad intern layout och spaningskamera under nosen.
- P-3C I – Första uppgraderingen av befintliga P-3C med nytt navigationssystem och mer minne i centraldatorn.
- P-3C II – Andra uppgraderingen med FLIR i stället för spaningskamera och möjlighet att bära sjömålsroboten AGM-84 Harpoon.
- P-3C III – Den första modellen som fick IBM Proteus som centraldator. Andra förbättringar var systemet AN/ASR-3 som med hjälp av radiopejl och navigationssystemet exakt kunde hålla reda på sonarbojarnas läge.
- P-3C CDU – Fyra flygplan byggda för amerikanska tullen med radarn AN/APG-66 och AN/AVX-1 gyrostabiliserad teleskopkamera.
- P-3C LSRS – Fem flygplan utrustade med LSRS-radar (Littoral Surveillance Radar System) i en lång gondol under buken.
- P-3CK – Sydkoreas beteckning på åtta P-3B som uppgraderats med elektroniken från P-3C.
- P-3F – Sex flygplan exporterade till Iran. Byggda som P-3C med levererade med elektronisk utrustning från P-3B.
- P-3K – Fem flygplan moderniserade med ny elektronik av Boeing för Nya Zeeland.
- P-3W – Australiska flygvapnets beteckning på tio flygplan levererade med modernare centraldator.
- AP-3C – Arton australiska flygplan som genomgått Boeings uppgraderingsprogram Sea Sentinel i slutet av 1990-talet med ny radar (Elta EL/M-2022), ny FLIR (Star Safire III), nytt navigationssystem och ny signalprocessor. Moderniseringen sparade dessutom in 3 ton i vikt.
- EP-3E – Tolv signalspaningsflygplan byggda för att ersätta EP-3A och EP-3B.
- WP-3D – Två flygplan byggda för att ersätta WP-3A. De är inte förstärkta på samma sätt för att flyga i orkanvindar. Den har inte mindre än tre olika väderradar; En i nosen, en i en radom under flygkroppen och en under den förstorade stjärtbommen.
- CP-140 Aurora – 18 kanadensiska P-3C med elektronik och ubåtsjaktutrustning från Lockheed S-3 Viking.
- CP-104A Arcturus – Tre CP-140 utan ubåtsjaktutrustning. Överskottsmateriel köpt av Lockheed 1991 då produktionslinjen i Burbank stängdes.
P-7 – En fjärde produktionsmodell tänkt att ersätta P-3 Orion. Den är 2,4 meter längre, 2,1 meter större vingspann och har fyra nya motorer (T407-GE-400) med fembladiga propellrar. Den blev dock nedlagd av kostnadsskäl och Boeing P-8 Poseidon valdes i stället.