Lejonet (stjärnbild)

stjärnbild på ekliptikan

Lejonet (Leolatin och Leonis i genitiv) är en stjärnbildekliptikan,[3][4] så att den ofta passeras av planeter. Den är en av de 88 moderna stjärnbilderna som erkänns av den Internationella Astronomiska Unionen.[5]

Lejonet
Leo
Lista över stjärnor i Lejonet
Latinskt namnLeo
FörkortningLeo
SymbologiLejon
Rektascension11[1] h
Deklination15[1]°
Area947 grad² (12:e största)
Huvudstjärnor9
Bayer/Flamsteedstjärnor92
Stjärnor med exoplaneter7
Stjärnor med skenbar magnitud < 33
Stjärnor närmare än 50 ljusår3
Ljusaste stjärnanRegulus, Alfa Leonis[2] (1,40m)
Närmaste stjärnanWolf 359 (7,78 )
Messierobjekt5
MeteorregnLeoniderna
Närliggande stjärnbilderLilla björnen
Kräftan
Lilla lejonet
Lodjuret
Vattenormen
Sextanten
Bägaren
Jungfrun
Berenikes hår
Synlig vid latituder mellan 90° och −65°
Bäst synlig klockan 21:00 under April (New York).

Historik

redigera
 
Lejonet, tillsammans med Lilla lejonet i denna stjärnkarta från Urania's Mirror (1825).

Lejonet var en av de 48 stjärnbilderna när dessa listades av astronomen Klaudios Ptolemaios på 100-talet e. Kr. i hans samlingsverk Almagest.

Lejonet var en av de tidigaste stjärnbilderna att få den ungefärliga form den har idag. Det finns arkeologiska bevis för att mesopotamerna hade en snarlik stjärnbild redan 4000 f. Kr.[6] Perserna kallades stjärnbilden Ser eller Shir och indierna Simha, allt i betydelsen "lejon". Det finns också teorier om att Lejonet hos sumererna representerade monstret Khumbaba, som Gilgamesh nedkämpade.[7]

 
Hevelius teckning av Lejonet, 1690.

Berenikes hår var ursprungligen tofsen på lejonets svans innan Ptolemaios III Euergetes bröt ut den och skapade den nya stjärnbilden.[3]

Mytologi

redigera

I den grekiska mytologin förknippades stjärnbilden med det nemeiska lejonet som dödades av Herakles under en av hans tolv stordåd, och därefter placerades i himlen.[3]

Stjärnor

redigera
 
Stjärnbilden Lejonet (Leo) som den kan ses med blotta ögat. Det ljusa objektet mitt i bilden är planeten Jupiter.
 
Lejonet (Leo).

Stjärnbilden innehåller många ljusstarka stjärnor, bland annat

Dessutom har också ljussvagare stjärnor namngetts: [8]

Regulus, Eta Leonis och Gamma Leonis bildar tillsammans med de ljussvagare Zeta Leonis, My Leonis och Epsilon Leonis en asterism som kallas 'Skäran'. Dessa stjärnor motsvarar lejonets huvud och man.

  • Wolf 359 är en av de närmsta stjärnorna (7.7 ljusår).
  • Gliese 436 är en ljussvag stjärna på 33 ljusårs avstånd, runt vilken kretsar en av de minsta exoplaneter som hittills upptäckts. [1]

Djuprymdsobjekt

redigera

I stjärnbilden ligger ett antal intressanta objekt, bland annat fem Messierobjekt.[8][5]

Landskapsstjärnbild

redigera

Lejonet är Hälsinglands landskapsstjärnbild.

Referenser

redigera
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Leo (constellation), 19 maj 2015.
  1. ^ [a b] ”Leo, constellation boundary”. The Constellations. International Astronomical Union. http://www.iau.org/public/themes/constellations/#leo. Läst 2 juni 2015. 
  2. ^ ”Basic data: * alf Leo – High proper-motion Star” (på engelska). Centre de Données astronomiques de Strasbourg. http://simbad.u-strasbg.fr/simbad/sim-basic?Ident=Alpha Leonis&submit=SIMBAD search. Läst 2 juni 2015. 
  3. ^ [a b c] Ian Ridpath och Wil Tirion (2007) (på engelska). Stars and Planets Guide. Princeton University Press, Princeton. ISBN 978-0-00-725120-9 
  4. ^ ”De nutida stjärnbilderna”. Naturhistoriska Riksmuseet. http://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/rymden/denutidastjarnbilderna.2277.html. Läst 2 juni 2015. 
  5. ^ [a b] ”Leo Constellation” (på engelska). http://www.constellation-guide.com/constellation-list/Leo-constellation/. Läst 2 juni 2015. 
  6. ^ Jay M. Pasachoff (2006) (på engelska). Stars and Planets. Houghton Mifflin, Boston, Massachusetts 
  7. ^ Tamra Andrews (2000) (på engelska). Dictionary of Nature Myths: Legends of the Earth, Sea, and Sky. Oxford University Press. ISBN 978-0-19-513677-7 
  8. ^ [a b] Astronomica – Galaxer – planeter – stjärnor – stjärnbilder – rymdforskning. Tandem Verlag GmbH (svensk utgåva). 2007. sid. 394-395. ISBN 978-3-8331-4371-7 

Externa länkar

redigera