Jesus

För andra betydelser, se Jesus (olika betydelser).

Jesus (sv. uttal /jeːsɵs/) från Nasaret, också kallad Kristus, var en i Galileen och Judeen kringvandrande judisk predikant. Enligt evangelierna i Nya Testamentet i Bibeln verkade han i omkring tre år innan han dömdes till döden, avrättades genom korsfästelse och därefter uppstod. Jesus är kristendomens centralgestalt och ses där som Guds son och den utlovade Messias (på grekiska Kristus). För de flesta kristna är Jesus även Gud (se treenighetsläran). Jesus är även en mycket betydelsefull profet inom bland annat islam och bahá'í.

Jesus
Den äldsta kända avbildningen av Jesus i pantokrator-stil, från Katarinaklostret vid Sinaiberget (c. 550).
Född	25 december (traditionellt datum) 7 f.Kr. – 4 f.Kr. enligt NT i Betlehem, Judeen.
Död	Början av 30-talet, sannolikt 3 april 33. Dog i Jerusalem genom korsfästelse (enligt Nya Testamentet återuppstånden på tredje dagen efter sin död).
Språk	Arameiska
Yrke/uppdrag	Timmerman, förkunnare och predikant, rabbin, kristendomens centralgestalt och enligt kristen tro den utlovade Kristus/Messias, Guds son och världens frälsare.
Föräldrar	Josef (far) Maria (moder) Gud (fader, enligt Bibeln)

Jesus etiska undervisning i Bergspredikan, bland annat om kärlek till fiender, människovärde, den gyllene regeln och att "vända andra kinden till", har haft betydelse även för sekulära ideologier såsom fredsrörelsen och humanismen. Av större betydelse är hans död och berättelser om hans uppståndelse, som anses sedan den tidigaste kyrkans tro ge syndernas förlåtelse och evigt liv (se frälsning).

Den profet i Koranen som benämns "Isa" (arabiska: عيسى) ses inom islam som identisk med kristendomens Jesus och räknas som en av Guds fem viktigaste profeter, Isa skiljer sig dock på många punkter från den Jesus som framställs i Nya Testamentet – inte minst eftersom Isa inte korsfästes utan uppsteg direkt till Gud enligt sura 4:157-8. Vidare var Isa en förkunnare av Koranens budskap och en mirakelgörare. Isa kallas dock också för "Messias" inom islam men ses inte som gudomlig utan en mänsklig profet.

Inom judendomen har Jesus inte någon religiös funktion, man förnekar därmed även uppfattningen om att Jesus är Gud eller Guds son. Det finns dock ett antal medlemmar av det judiska folket som tror på Jesus (Yeshua) som Messias. Dessa kallar sig själva messianska judar, men betraktas vanligen av andra judar som konvertiter till kristendomen.

Jesu födelse är nominellt utgångspunkten för den tideräkning som har störst spridning i världen idag. Nutida historiker menar dock att den tidiga kyrkan räknade fel och att Jesus förmodligen föddes senast år 4 f.Kr.

Denna artikel är en del i en serie om
Jesu liv enligt Nya testamentet Jesus Kristus Jesu födelse Jesu undervisning Jesu liknelser Jesusord Kristi förklaring Jesu lidande och död Jesu uppståndelse Kristi återkomst
Kontext och perspektiv Kristus Kristologi Messiasprofetior och Jesus
Historicitet Jesu historicitet Ahistoriska hypotesen

Biografi

Utifrån textkritisk analys av källorna är den etablerade uppfattningen bland nutida forskare att den historiske Jesus existerade, i sin livstid vann många judar och andra till att följa honom, att han blev korsfäst av Pontius Pilatus (oavsett orsak) och att han gav upphov till kristendomen (avsiktligt eller oavsiktligt). Talrika försök har gjorts att ge en bild av den historiske Jesus och hans avsikter, men det går inte att vetenskapligt säkerställa en av dessa bilder framför alla andra. De tidigaste källorna som nämner Jesus är några av Paulus brev, skrivna kring år 50–65 e.Kr., samt Markusevangeliet från ungefär år 70 e.Kr. Enligt en hypotes har Matteus- och Lukasevangeliet en gemensam källa, kallad Q, som kan vara författad på 40- eller 50-talet e.Kr. Även icke-kristna tidiga källor åberopas, främst fragment av den judiske historikern Josefus (37–cirka 100 e.Kr.).

Jesu liv enligt Bibeln och etablerad forskning

Nedanstående avsnitt redogör för Jesu liv och Jesu budskap såsom det skildras i Nya Testamentet, samt uppskattningar om tidpunkter för händelser i hans liv enligt etablerad bibelforskning. Alternativa uppfattningar i frågan om Jesus existerat som historisk person diskuteras i Jesu historicitet.

Jesus anses ha fötts i intervallet 7 f.Kr. till 4 f.Kr., enligt Matteusevangeliet i Betlehem, vuxit upp i Nasaret i Galileen utbildats till timmerman (eventuellt snickare eller möbel- och husbyggare i både sten och trä), sedan slutet av tonåren flyttat till den större staden Kapernaum vid Gennesaretsjön i Galileen. Han avrättades i början av 30-talet e.Kr., sannolikt fredagen den 3 april 33 e.Kr., i Jerusalem.

Herdarnas tillbedjan, målning av Gerard van Honthorst.

Födelse och barndom

Jesus som barn, målad av Bartolomé Esteban Murillo.

Forskare vet inte exakt år eller dag för Jesu födelse. Enligt både Matteusevangeliet och Lukasevangeliet föddes Jesus under Herodes den stores regeringstid, alltså senast 4 f.Kr., men enligt Lukasevangeliet föddes Jesus också under Quirinius ämbetstid, omkring år 6 e.Kr. Den allmänna uppfattningen bland bibelforskare är i dag ett födelsedatum mellan 7 f.Kr. och 4 f.Kr.

Den västerländska tidräkningen bygger på ett medeltida försök att räkna åren från Jesu födelse. Julen firas traditionellt av kristna den 25 december till minne av Jesu födelse, men det finns inget (vilket heller inte kyrkan har hävdat) som stöder att just denna dag var hans egentliga födelsedag. En utbredd men numera ifrågasatt hypotes är att man valde 25 december till hans födelsedag eftersom den sammanföll med den romerska solgudens (Sol Invictus) festival. Firandet av vintersolståndet på eller omkring den 25 december var däremot väletablerat i Romerska riket. En alternativ uppfattning är att datumet valdes för att det ligger 9 månader efter Marie bebådelsedag vid vårdagjämningen.

Matteus- och Lukasevangeliet beskriver Jesu genealogi, men uppgifterna är väsentligt olika och dagens teologer ser i allmänhet släkttavlorna som teologiska konstruktioner. Vissa har menat att Matteus vill understryka att Jesus var ett messianskt barn av kunglig härstamning, då han nämner kung Salomo, medan Lukas släktforskning är prästerlig och nämner Levi.

Lukasevangeliet berättar hur ängeln Gabriel besökte en ung israelitisk kvinna vid namn Maria (Maryam) i Nasaret och förkunnar att hon skulle föda "den Högstes son" (alltså Guds son), genom befruktning av den Helige Ande, alltså jungfrufödelse. Marias trolovade Josef var alltså enligt Nya Testamentet inte far till barnet, och Maria betraktas i den kristna kyrkan traditionellt som jungfru. Josef nämns ett fåtal gånger i beskrivningen av Jesu barndom.

Enligt Lukasevangeliet reste paret till Betlehem, strax söder om Jerusalem för att skattskrivas. Maria födde där sin son och lade honom i en krubba, eftersom det var fullbelagt i härbärget. I samband med födelsen uppenbarade sig en grupp änglar för några herdar i närheten. Enligt Matteus evangelium fick den unga familjen en tid senare besök av stjärntydare (de tre vise männen) som kommit österifrån med guld, rökelse och myrra som gåvor. Männen frågade i hovet i Jerusalem om judarnas nyfödde konung. Kung Herodes den store blev misstänksam över denne "konung" och lät döda alla gossebarn under 2 år i trakten. Jesu familj flydde till Egypten och återvände först när kungen var död. De bosatte sig i Nasaret för att undvika att leva under Herodes son och efterträdare Herodes Archelaos styre. När Jesus var 12 år besökte han enligt Lukasevangeliet Jerusalems tempel och förde kloka samtal med lärarna. Det finns inga uppgifter i Nya Testamentet om vad Jesus gjorde eller var han befann sig mellan 12- och 30-årsåldern.

I Markusevangeliet i Bibel 2000 kallas Jesus en snickare. Matteus säger att han var son till en snickare, men det grekiska ordet som används i evangeliet är tekton som betyder bland annat "byggmästare", vilket tyder på att han kan ha varit en hantverkare, till exempel en timmerman.

Jesu verksamhet

Jesus och hans lärjungar när det stormar på Galileiska sjön. Målad av Rembrandt.

Jesu bergspredikan, målning av Carl Heinrich Bloch.

Jesus helar den förlamade mannen, målning av Jacopo Palma il Giovane.

Johannes beskriver tre olika påskhögtider under Jesu verksamma år, vilket måste innebära att Jesus predikade i minst "två år plus en månad eller två". De synoptiska evangelierna talar om en tidsperiod på bara ett år. Jesus är verksam huvudsakligen i Galileen, tills han reser till Jerusalem där han rensar Templet och avrättas. I Johannesevangeliet utför Jesus den större delen av sin mission i och runt Jerusalem och rensar i början av sin verksamhet Templet där.

Jesu offentliga verksamhet började när han var i trettioårsåldern. Han lät då döpa sig av Jochanan ben Sacharja (Johannes Döparen), en profet som verkade i öknen vid floden Jordan. Denne förkunnade Messias nära ankomst och döpte dem som ville omvända sig. När Jesus döpts, berättas det att den Helige Ande sänkte sig ner över Jesus i form av en duva och en röst hördes från himlen som sade: "Du är min älskade son, du är min utvalde," (Mark. 1:11). Markus börjar sin berättelse om Jesu dop med att ange att det är ett tecken på ånger och syndernas förlåtelse. Matteus utelämnar denna hänvisning och betonar Jesu överlägsenhet över Johannes Döparen. Matteus beskriver Johannes som först tveksam till att följa Jesu begäran att döpas, och uppger att det var Jesus som borde döpa honom. Jesus sade: "Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten" (Matt. 3:15).

I Matteusevangeliet informerar Guds offentliga engagemang läsaren om att Jesus blivit Guds smorde ("Kristus"). Johannesevangeliet beskriver inte Jesu dop eller den efterföljande frestelsen, men talar om att Jesus är (vilken Johannes Döparen predikat) Guds son. Döparen förklarar två gånger att Jesus är Guds lamm, en term som inte förekommer någon annanstans i evangelierna, men det förekommer dock i Gamla Testamentet. Johannes Döparen hänvisar här till en profetia av Jesaja 53:7, där det talas om en man som blivit sargad och har burit våra synder; hans lidande leder till försoning och räddning för andra och han liknas vid "ett lamm som förs bort för att slaktas". Efter dopet fastade Jesus fyrtio dagar och fyrtio nätter i öknen och blev av djävulen frestad att utföra övernaturliga handlingar för sin egen vinnings skull (se Jesus frestas).

I början av sin verksamhet valde Jesus ut tolv av sina lärjungar till apostlar (grekiska: apóstolos, "sändebud"). De viktigaste var Petrus, Jakob och Johannes. Verksamheten var i huvudsak förlagd till Galileen på västra stranden av Genesarets Sjö. Den bestod enligt Bibeln främst av förkunnelse, botande av sjukdomar, utdrivande av demoner och andra underverk. Till exempel skall han enligt Bibeln vid ett par tillfällen ha mättat tusenden med knappa resurser, en symbolisk handling som både hänvisar till profeten Elishas gärning då han utspisar hundra man med tjugo kornbröd (Andra kungaboken, Brödundret, 4:42), men även till den Heliga andens ankomst och att den delas och räcker till alla. Jesus har gått på vatten, därmed hänvisar han till profeten Daniels syn (Dan 6:5) och uppväckt minst tre döda. Markus sade att Jesus hade kommit för att "ge sitt liv till lösen för många" (Mark. 10:45). Lukas sade att han hade blivit utsänd för att "förkunna budskapet om Guds rike" (Luk. 4:43) och Johannes sade att han kommit för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv (Joh. 3:16, "Lilla Bibeln"). Jesus talar om kraven om apostelskap och säger till en rik man att sälja sina egendomar och ge pengarna till de fattiga. Han uppger att hans budskap skiljer familjemedlemmar ifrån varandra.

I Markusevangeliet är lärjungarna egendomligt oförstående och inser inte betydelsen av Jesu gärningar och Jesu liknelser. I Matteusevangeliet säger Jesus till apostlarna att "gå till de förlorade fåren i Israels folk (Matt. 10:6, Matt. 15:24). Jesus ger även Petrus en särskild auktoritet då han ger honom "nycklarna till himmelriket" och säger: "Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen" (Matt. 16:19). Lukas lägger särskild tonvikt på de kvinnor som följde Jesus, bland dem Maria Magdalena.

I de synoptiska evangelierna talar Jesus främst om Guds rike (eller himmelriket). I Matteus- och Lukasevangeliet talar han vidare om moral och bön. I Johannesevangeliet talar han länge om sig själv och sin gudomliga roll. Vid höjden av sin verksamhet skall Jesus ha lockat till sig enorma folkmassor och anhängare i tusental, främst inom områdena Galileen och Pereen (i dagens Israel/Palestina och Jordanien). Några av Jesu mest kända läror kommer från Bergspredikan som innehåller saligprisningarna och Herrens bön. Det är en av fem samlingar undervisningar i Matteusevangeliet. I de synoptiska evangelierna använder Jesus ofta sig av liknelser, såsom liknelsen om den förlorade sonen (Lukasevangeliet) och liknelsen om såningsmannen och jordmånerna. I de synoptiska evangelierna leder Jesus en apokalyptisk rörelse. Han lär att slutet av den nuvarande världen kommer oväntat och att han kommer att återvända för att döma världen, framför allt beroende på hur de behandlade de utsatta. Han uppmanar sina följeslagare att vara ständigt vaksamma och trogna. I Markusevangeliet är Guds rike en gudomlig regering. Matteus beskriver den falska Messias, katastrofer, vedermödor och tecken på himlen som kommer att förebåda Jesu återkomst, som också beskrivs som oväntad. Jesus lärde också att ånger är nödvändig för att få tillträde till himmelriket.

Gemenskap vid bordet är centralt i Jesu verksamhet i evangelierna. Han och hans lärjungar äter tillsammans med syndare (som försummar renhetsregler) och skatteindrivare (föraktade som utpressare). Aposteln Matteus är en tullindrivare. När fariséerna invänder mot att Jesus äter med syndare och skatteindrivare svarar Jesus att det är de sjuka som behöver läkare, inte de friska. Jesus försvarar också sina lärjungar mot anklagelser att de inte följer renhetslagarna när de äter. Jesus anklagas själv för att vara drucken och en frossare. Jesu mirakel och läror handlar ofta om mat och festhögtider. Han instruerar sina missionärer att äta med de människor som de predikar för och helar. I de synoptiska evangelierna inrättar Jesus ett nytt förbund med en rituell måltid (nattvard) innan han korsfästs.

Jesus når även ut till utomstående, bland annat samariterna, som följer en annan form av den israelitiska religionen, vilket återspeglas i hans predikan för samariterna i Sykar (Joh. 4:5–42) och i den barmhärtige samariten. Vid flera olika tillfällen välkomnar Jesus syndare, barn, kvinnor, fattiga, samariter, utlänningar och invandrare.

Vid ett tillfälle tog Jesus med sig Petrus, Jakob och Johannes upp på ett högt berg. Enligt Matteusevangeliet förvandlades han inför dem, hans ansikte lyste som solen och hans kläder blev vita som ljuset. Ett moln sänkte sig över dem och ur molnet kom en röst som sade: "Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom" (Matt 17:1–8) (Kristi förklaring).

Jesu lidande, död och uppståndelse

Sista måltiden av Leonardo Da Vinci.

Ecce homo, ”Se denne man”, den uppmaning som uttalades av Pontius Pilatus då han visade fram Jesus för folket (Johannesevangeliet 19:5). Målning av Munkácsy Mihály 1896.

Jesu uppståndelse, målad av Matthias Grünewald.

Jesus Kristus livgivaren, framställd på en grekisk ikon av Pantokrator-typ. Pantokrator betyder ’den allsmäktige’.

Jesus Kristus, avbildad i katedralen i Cefalù, Sicilien.

Jesu lidande inleddes med att han under påskhögtiden red in i Jerusalem på en åsna, något som traditionellt har tolkats som uppfyllelsen av en profetia om Messias ankomst (Sak. 9:9). En stor skara kom för att möta honom och ropade: "Hoshana! Välsignad är han som kommer i Herrens namn! Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! Hosianna i höjden!" Därefter gick Jesus och drev ut de som sålde varor i templet och välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor. Han tyckte att de vanhelgade helgedomen och hävdade att de gjort templet till "ett rövarnäste" (Mark. 11:17). Vid denna tid undervisade Jesus också om tidens slut.

Sista kvällen i livet samlade Jesus sina lärjungar till måltid. Han tvättade deras fötter – något som annars var tjänarens uppgift (Joh. 13:1–17). Han tog under måltiden bröd och vin och sade att det var hans kropp och blod, och uppmanade dem att göra detsamma till minne av honom (Matt. 26:26–30) Denna händelse blev ursprunget till nattvarden. I trädgården Getsemane bad han Gud att få slippa sitt lidande, men böjde sig för hans vilja. Sedan kom en av hans lärjungar – Judas Iskariot – med tempelvakten och förrådde honom (Mark 14:32–42). Han arresterades på order från sanhedrin och översteprästen Kajafas (Luk. 22:47–52, Matt. 26:47–56). Gripandet ägde rum på natten för att undvika ett upplopp, eftersom Jesus var populär bland folket (Mark. 14:2). Simon Petrus använde ett svärd för att attackera en av Jesu tillfångatagare och skar av honom hans öra, vilket Jesus enligt Lukas omedelbart helade på ett mirakulöst sätt. Jesus kritiserade aposteln och sade: "Stick tillbaka ditt svärd. Alla som griper till svärd skall dödas med svärd" (Matt. 26:52). Efter hans gripande gick Jesu lärjungar under jorden.

Enligt evangelierna förhördes Jesus i flera omgångar och dömdes av den romerska Pontius Pilatus till gissling och korsfästelse (Luk. 22:63; 23:25). För att förnedra Jesus kläddes han en purpurröd mantel över sin sargade kropp och fick en törnekrona nedtryckt över sitt huvud. Detta var för att Jesus kallades för Judarnas konung. Vi vet från andra källor att Pilatus var prefekt i Judeen mellan 26 och 36 e.Kr. När Jesus kom inför Pilatus, frågade Pilatus honom, "Du är alltså judarnas kung?" på vilket han svarade: "Du själv säger det". Enligt evangelierna ansåg Pilatus personligen att Jesus inte var skyldig till något brott mot romarna och ville därför släppa Jesus fri. Eftersom det var tradition för den romerske landshövdingen att till påsk frigöra en fånge erbjöd Pilatus publiken att göra ett val mellan Jesus från Nasaret och en upprorsman vid namn Barabbas. Det var här Pilatus sa de bevingade orden om Jesus "Ecce Homo" (Se människan). Publiken valde att Barabbas skulle friges och Jesus korsfästas. Pilatus tvättade sina händer för att visa att han var oskyldig till det orättvisa i beslutet (Matt 27:11–26).

Jesus korsfästes klockan 9 mitt emellan två brottslingar, enligt traditionen benämnda Dismas och Gestas. Klockan 12 föll ett mörker, som varade ända till Jesu död klockan 15. För att förvissa sig om att Jesus verkligen var död, genomborrade en romersk soldat, som enligt traditionen hette Longinus, honom med en lans, se den heliga lansen.

En högt uppsatt man vid namn Josef från Arimataia begravde Jesus i en klippgrav och rullade en sten för ingången. Enligt Johannes fick Josef hjälp av Nikodemus som hjälpte till att begrava Jesus och som framträder på ett par andra ställen i Johannesevangeliet (Joh. 19:38–42). Pontius Pilatus beslutade på begäran av de judiska religiösa ledarna att graven skulle förseglas och vaktas (Matt. 27:57–66). På söndagens morgon besökte några kvinnor graven, och fann den då öppen och tom. De mötte änglar som sade: Varför söker ni den levande här bland de döda? I Lukasevangeliet var det två änglar (Luk. 24:4) och i Markusevangeliet såg ängeln ut som en yngling klädd i vitt (Mark. 16:5). Det längre slutet i Markusevangeliet berättar att Jesus först visade sig för Maria från Magdala (Mark. 16:9). Johannes förklarar att Maria tittade in i den tomma graven och att två änglar då frågade henne varför hon grät. När hon vände sig om kände hon först inte igen Jesus, förrän han kallade henne vid namn (Joh. 20:11–18). Fler än 500 lärjungar fick enligt uppgift sedan se honom uppstånden och levande (1 Kor. 15:3–8). De fick tillfälle att ta i honom och se honom äta (Luk. 24:36–43) och de fick se honom vid flera olika tillfällen under fyrtio dagar (Apg. 1:3) (Uppståndelsen beskrivs i Matt. 28; Mark. 16; Luk. 24; Joh. 20–21; Apg. 1:1–11; 1 Kor. 15:3–8.) Enligt Johannesevangeliet bevisade Jesus även för aposteln Tomas, ibland kallad Tomas tvivlaren, att han levde.

Vid slutet av dessa fyrtio dagar samlade Jesus lärjungarna på Olivberget, välsignade dem och togs sedan upp till himlen (Luk. 24:50–51; Apg 1:6–11). Lärjungarna föll ner och hyllade honom och återvände sedan till Jerusalem under stor glädje, där de ständigt var i templet och prisade Gud (Luk. 24:52–53). Berättelsen fortsätter i Apostlagärningarna, om den första judisk-kristna församlingens utbredning, från dess bildande på pingstdagen 10 dagar efter Jesu himmelsfärd och den spridning den judisk-kristna rörelsen fick på grund av den första vågen av förföljelser som startade efter Stefanus martyrdöd och som även ledde till Paulus omvändelse (Apg. kapitel 9).

Kyrkans syn på Jesus från Nasaret

Den vanligaste kristna synen på Jesus (se även kristologi) utgår ifrån övertygelsen att Jesus är gudomlig och den utlovade Messias vars ankomst profeterades i Gamla Testamentet, och att han återuppstod efter korsfästelsen. De flesta kristna tror även att Jesus är Guds son, och kom för att ge frälsning och erbjuda försoning med Gud genom sin död för människornas synder. Andra kristna trosuppfattningar omfattar Jesu jungfrufödelse, utförandet av underverk och mirakel, Jesu himmelsfärd (upptagandet till himlen) och att han skall komma tillbaka vid tidens slut för att "skilja de onda från de goda" (Matteusevangeliet 16:27). Läran om inkarnationen och om treenigheten är allmänt accepterad bland kristna, men förnekas av ett antal rörelser som avvisar tron på Jesus som gudomlig, bland annat på grund av en sträng tolkning av det första budet. I urkristendomen finns ett antal benämningar på Jesus. Han har kallats Guds son, Herren, Davids son, Den gode herden, Profeten, Frälsaren med mera. Bara i Nya Testamentet förekommer fler än femtio olika beteckningar. Titlarna används parallellt med varandra. Tre titlar har med tiden blivit dominerande:

• Messias (Kristus); den "smorde", alltså den konung som judarna väntade på.
• Guds son; en messiastitel som också angav Jesu intima förening med Gud ("Fadern").
• Herren; en anspelning på det arameiska "adonai" ("herre") som användes istället för Guds namn vid läsning av Torah.

Kyrkan identifierar ofta det ord genom vilket Gud skapade världen (Johannesevangeliet 1:1–14) med Jesus. Enligt denna tolkning fanns han hos Gud i begynnelsen (Johannesevangeliet 1:1–3). Även Paulus säger att Jesus fanns före allting, att Gud skapade världen genom honom och att världen upprätthålls genom honom (Kolosserbrevet 1:16–17, jämför Hebreerbrevet 1:2–3). Han hävdar att det är genom att bekänna att Jesus är Herre/Herren, som man blir frälst (Romarbrevet 10:9). Denna tolkning stöds av hans hänvisning till Joel 2:32 (i den hebreiska Bibeln 3:5), där Gudsnamnet Herren/JHVH används (Romarbrevet 10:13).

I den tidiga kyrkan uppstod snabbt en diskussion om Jesus som Messias, påskyndad av en mängd spekulationer av gnostiskt slag om Jesu person och relation till Gud. Vid första konciliet i Nicaea 325 fastslog kyrkan att Jesus Kristus är "sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern". Det bekräftades i Konstantinopel 381 (se nicaenska trosbekännelsen).

Vid kyrkomötet i Chalkedon 451 antogs den så kallade tvånatursläran, det vill säga läran att Jesus var både sann människa och sann Gud.; att Gud är ett väsen, men tre personer eller hypostaser. Jesus ses som en person eller hypostas, men med två naturer. Denna lära blev norm för traditionell kristen kristologi (se treenighetsläran), men förnekas av andra rörelser som också åberopar Bibeln som sin inspirationskälla (se Kritik mot Treenighetsläran). Fram till 600-talet kämpade kyrkan med definitionen av sin Guds- och Jesusbild, varvid kontroverserna inom kyrkan delvis utmynnade i blodiga strider och förföljelser.

Källor till kunskap

Nya testamentet

Den etablerade uppfattningen bland historiker är att Bibelns evangelier (Matteus-, Markus-, Lukas- och Johannesevangeliet) tillhandahåller trovärdiga historiska uppgifter om Jesus och att det är rimligt att författarna hade kontakt med ögonvittnen till händelserna som skildras (se Lukas beskrivning av sitt arbetssätt i Lukas 1:1-4). De är skrivna tidigast omkring 30 år efter Jesu död (uppskattningar sträcker sig över perioden omkring 67–90 e.Kr.). Matteus, Markus och Lukas, författarna till de tre synoptiska evangelierna är sannolikt inte ögonvittnen till de händelser de skildrar (det skriver Lukas uttryckligen), men kan ha träffat ögonvittnen som fortfarande levde när evangelierna skrevs. I evangelierna finns beskrivningar av Jesus och hans liv och lära enligt kristen uppfattning. Författarna till de tre synoptiska evangelierna förefaller i stor utsträckning ha haft tillgång till samma källor, medan det yngre Johannesevangeliet framstår som mer självständigt i relation till de övriga. (se även Tvåkällshypotesen)

Johannesevangeliets författare uppger sig själv vara Jesu lärjunge, vilket han med största sannolikhet också var. Även flera av de brev som kom att ingå i Bibeln innehåller referenser till Jesu liv. Första Thessalonikerbrevet kan vara skrivet så tidigt som år 50. De senare breven kan vara mer influerade av senare utvecklad teologi. Det är ett källkritiskt problem att Bibelns böcker inte i första hand syftade till att ge en historisk skildring av Jesu liv utan att de präglades av och ville förmedla tron på hans under, korsfästelse och uppståndelse, samt att de ville påvisa att Jesus uppfyllde Gamla testamentets profetior om Messias.

Kyrkofädernas vittnesbörd

De tidiga kristna författarna, kyrkofäderna, menade att Matteus och Johannes evangelier är skrivna av Jesu apostlar Matteus och Johannes. Markus evangelium ansågs vara skrivet av aposteln Petrus tolk Markus, och Lukas evangelium av aposteln Paulus följeslagare Lukas. Matteusevangeliet skall, enligt en teori, från början ha skrivits på hebreiska. Eusebios av Caesarea skrev under åren 303–324 en kyrkohistoria, där han samlade vittnesbörd bland annat om evangeliernas tillkomst. Han återger till exempel vittnesbörd från Papias av Hierapolis, som troligen föddes ca år 60, som talar om Markus och Matteus (Eusebios, Kyrkohistoria III:39:15–16), Klemens av Alexandria, som verkade mot slutet av 100-talet. (Eusebios, Kyrkohistoria VI:14:5–7), och Irenaeus av Lyon, som likaså verkade mot slutet av 100-talet (Eusebios, Kyrkohistoria V:8:2–4. Finns också bevarat i Irenaeus, Mot heresierna III:1:1).

Kanonbildningen

Kanon är de böcker som av Kyrkan accepteras som normativa. Beträffande Jesu liv är det alltså de böcker som ingår i Nya Testamentet, framför allt de fyra evangelierna. Kanonbildningen avslutades i den egyptiska kyrkan år 361, men i den syriska kyrkan först år 508, och det var först på det Tridentiska kyrkomötet (1543–1563) som Katolska kyrkan formellt fastslog vilka böcker som skall ingå. Vid kanonbildningen använde Kyrkan principer som tillämpade ett metodiskt tänkesätt, intresserat av den historiska bakgrunden. För att kunna bedöma vilka skrifter som var äkta undersökte man bland annat skrifternas spridning. Skrifter som användes i alla församlingar var mer sannolikt av apostoliskt ursprung, än de som bara fanns i enstaka församlingar. Särskild vikt lade man vid de församlingar där apostlar verkat. Man kunde också avvisa skrifter på läromässiga grunder. Man menade att den rätta läran traderats (förts vidare) i Kyrkan genom biskoparna, och därför kunde användas vid bedömningen av skrifters äkthet. Irenaeus argumenterar till exempel, vid 100-talets slut, för att den obrutna successionen av biskopar garanterar kyrkans lära, mot till exempel gnostikerna, som inte kunde hänvisa till något sådant historiskt samband med Jesus. Böcker som är omtvistade då de används av bara vissa kristna grenar kallas deuterokanoniska eller ibland apokryfer. Bland apokryfer räknas också sådana texter som handlade om Jesus men inte blev kanoniserade.

Oberoende källor

Utanför Nya Testamentet är uppgifterna om Jesus knapphändiga. Några av de oberoende historiska källor som anförs är följande:

Suetonius

Suetonius talar i sin Divus Claudius 25.4 om en man vid namn Chrestus (vilket kan hänföra till ett vanligt namn, eller vara en missuppfattning av Christus/Kristus) som lär ha agiterat för att judarna i Rom skulle göra uppror, till följd varav judarna fördrevs från staden. Detta ska då ha skett under Claudius tid som kejsare. Detta bekräftas även i början av Apostlagärningarnas artonde kapitel, där det står att Paulus lämnade "Athen och for till Korinth. Där träffade han en jude vid namn Aquila, som stammade från Pontos men som tillsammans med sin hustru Priscilla nyligen hade kommit från Italien, eftersom kejsar Claudius hade låtit utvisa alla judar från Rom."

Plinius den yngre

Den romerske författaren Plinius d.y. bekräftar att det fanns kristna, vilka dyrkade Kristus såsom en gud. Miljön där Jesus verkade är väl dokumenterad i olika källor och genom den forskning som koncentrerats till tiden för Jesu liv. Några officiella romerska dokument om Jesu död och korsfästelse har inte återfunnits, men denna typ av dokument är inte heller vanliga från denna tid.

Josefus

En 1640-årsupplaga av arbetena av Josefus, en romersk-judisk historiker från nollhundratalet som hänvisade till Jesus.

Den judiske historikern Flavius Josefus föddes i Jerusalem år 37 eller 38. I det senare av hans två stora historieverk, Judiska fornminnen som färdigställdes år 93 eller 94, finns två textstycken där Bibelns Jesus omnämns. Dessa lyder sålunda i översättning från grekiska.

”	Ungefär vid denna tid uppträdde Jesus, en vis man, om det nu är tillbörligt att kalla honom en man. För han var en som gjorde förunderliga gärningar, en lärare för människor som gärna tar emot sanningen, och han drog till sig många både judar och av grekiskt ursprung. Han var Messias. Och när Pilatus, på grund av en anklagelse från våra ledande män, dömde honom till korset, upphörde inte de som först hade älskat honom [att göra det]. Ty han visade sig för dem på den tredje dagen levande igen, [just som] de gudomliga profeterna hade förutsagt dessa och tiotusen andra underbara ting om honom. Och ända till nu har de kristnas stam, uppkallad efter honom, inte dött ut.	„
– Flavius Josefus, Judiska fornminnen 18:63–64, i översättning av prof. Bengt Holmberg).

”	Han kallade samman stora rådet, förde inför det fram en man vid namn Jakob, bror till Jesus, som kallades Kristus, samt vissa andra. Han anklagade dem för att ha överträtt lagen och utlämnade dem till att stenas.	„
– Flavius Josefus, Judiska fornminnen 20:200

Huruvida Josefus skrivit något om Jesus har under lång tid varit föremål för intensiv debatt bland forskare. Det senare textstycket där Jesus omnämns som en broder till Jakob i bok 20 av Judiska fornminnen anses av det stora flertalet forskare var skrivet av Josefus, även om vissa argumenterar för motsatsen. Det längre omnämnandet av Jesus i bok 18 av Judiska fornminnen, en passage som går under benämningen Testimonium Flavianum, har varit utsatt för betydligt större ifrågasättanden. De allra flesta positioner har sina företrädare, alltifrån att Josefus skrivit vartenda ord i Testimonium Flavianum till att han inte skrivit något alls däri. Trots att ytterst få forskare i dag hävdar att Josefus har skrivit alltsammans anser ändå flertalet att Josefus bör ha skrivit något ursprungligt om Jesus. De kanske oftast föreslagna kristna tilläggen till en ursprunglig och äkta Josefustext är i citatet ovan markerade i fetstil. Men ingen konsensus föreligger i frågan och debatten om vad Josefus kan tänkas ha skrivit om Jesus, om något alls, fortsätter med oförminskad intensitet.

Tacitus

Romersk senator och historikern Tacitus skrev om Jesu korsfästelse i Annals, en historia av det romerska riket under det första århundradet.

Tacitus var en romersk statsman och historiker. Han skrev år 115 i Annaler:

”	Nero lade skulden på en grupp som var avskydd för sina vederstyggligheter, av massan kristna (i den tidigaste handskriften ursprungligen krestna) kallad, som han också utsatte för den mest intensiva tortyr. Kristus, som namnet kom av, led det hårdaste straffet under Tiberius regering för en av våra prokuratorers hand, Pontius Pilatus, och en mycket illasinnad vidskepelse, som på detta sätt tillfälligt hejdades, bröt på nytt ut inte bara i Judeen, som var den ursprungliga källan till det onda, utan också i Rom... Följaktligen arresterades till att börja med alla som erkände sig skyldiga. Utifrån deras upplysningar dömdes sedan en väldig mängd, mindre för att ha satt eld på staden än för hat mot mänskligheten.	„
– 15.44

Tacitus högt uppsatta politiska ställning och hans skeptiska noggrannhet har gjort att han ofta antagits ha tillgång till offentliga rättegångsprotokoll som stöd för sin skrivning. Detta, som idag endast anses av en minoritet av forskarna, har emellertid ifrågasatts, bland annat eftersom Tacitus skriver "Kristus", den smorde frälsaren, och inte Jesus Josefs son, som det snarare torde ha stått i ett rättegångsprotokoll. Dessutom borde Pilatus ha angivits vara prefekt, som han var, och inte prokurator, som dylika befattningshavare kallades under Tacitus egen tid. Professorn i Nya Testamentet Robert E. Van Voorst skriver att "den mest sannolika källan till Tacitus information är Tacitus egen befattning med kristna, direkt eller indirekt".

Talmud

I Talmud finns också vissa utsagor om Jesus. Bland annat sägs att hans far vara en romersk soldat som hette Pantera, vars älskarinna hette Miriam (hebreiska för Maria), vilket indirekt kan tolkas som Jesu mor. Vidare uppges att han undervisade, att han hade fem lärjungar, att han gjorde under genom trolldom, att han var en falsk Messias, samt att alla judiska skriftlärda inte från början ansåg honom vara en kättare.

Kristna minoritetsriktningars syn på Jesus från Nasaret

Ett antal religiösa riktningar som själva beskriver sig som kristna, eller, som är fallet med de messianska grupperna, beskrivs av judar som kristna, betraktas vanligtvis inte som kristna av den kristna majoritetsriktningen. Deras syn på Jesus av Nasaret behandlas här.

Den svarta madonnan från Częstochowa, Polen.

Messianska judar

Det finns ett begränsat antal medlemmar av det judiska folket som tror på Jesus som Messias. Dessa kallar sig själva messianska judar, men betraktas vanligen av andra judar som konvertiter till kristendomen. Det finns även icke-trinitariska kristna som sökt att närma sig judendomen eller som lever helt och fullt enligt judendomen men som har kvar sin tro på Jesus/Yeshua som profet och Messias och som kallar sig själva messianska judar, messianer eller messianskt troende. Messianska judar brukar vanligtvis hålla fast vid många judiska traditioner, inklusive att fira sabbat på lördagen. Den evangelikala organisationen "Jews for Jesus" är starkt kontroversiell bland många judar, och även bland många messianska judar, som inte anser att organisationen är messiansk-judisk över huvud taget. I Sverige företräds messianskt troende av bland annat Messianska Föreningen Shalom.

Gnosticism

"Gnosticismen" är en religionshistorisk fackterm från 1800-talet, myntad i syfte att användas som samlingsterm för ett antal, inbördes olika, synkretistiska och mystiska religiösa riktningar, vars utövare inte själva kallade sin religion för gnosticism. Några av de gnostiska rörelserna hade judiska eller samaritanska rötter, men på ett tidigt stadium kom dessa rörelser att utöva ett starkt inflytande inom den kristna kyrkan och det utvecklade kristna former av gnosticism. Bland annat skrev somliga gnostiker ned sina läror i skrifter som liknade de proto-ortodoxt kristnas evangelier och brev. För att öka trovärdigheten angav de ofta någon apostel som författare (detta var ett vanligt förfarande under antiken). Deras läror var ofta hemliga och man kunde ta del av dem först efter initiation i rörelsen.

Enligt vissa gnostiska riktningar är det andliga gott och det materiella ont. Andra gnostiska riktningar har varit monistiska. Materien har kommit till genom ett syndafall eller genom en ond, alternativt god men naivt okunnig, skapargud. Människan är egentligen en gudomlig ande, som fängslats i materien, men genom rätt kunskap eller erfarenhet av insikt (grekiska: gnôsis) kan hon befrias och återvända till sitt rätta hem. De kristna versionerna av gnosticism går ofta ut på att Jesus är en gudomlig ande som kommer med hemlig och frigörande kunskap. Enligt några gnostiska riktningar korsfästes Jesus aldrig, hade inte en fysisk kropp, och dog aldrig. Istället återvände han till Gud.

Unitarism

Unitarism är en kristen rörelse som uppstod på 1500-talet. Unitarismen ser Jesus som en av Gud utvald människa, och endast människa, och inte av gudomligt ursprung. De avvisar helt läran om treenigheten (jämför antitrinitarism).

Nya kyrkan

Nya kyrkan eller swedenborgarna betraktar Jesus som Gud, men förnekar att Fadern och den helige Ande skulle vara egna hypostaser. Dessa två ses endast som två av Jesu titlar.

Liberalteologi

På 1800-talet fick neologin, den av rationalism präglade tyska protestantiska teologin en efterföljare i den liberala teologin. Liberalteologin innefattar nästan alltid en historisk-kritisk bibelsyn som dock ofta återfinns även bland dem som inte alls ansluter sig till kärnan i de liberalteologiska ståndpunkterna. Liberalteologi anses särskilt utbredd i den protestantiska kristna världen, då främst inom nyprotestantismen. Liberalteologin tar avstånd från lärorna om Jesus som Gud och om frälsningen genom Jesu död, och betonar Jesu etiska förkunnelse. En central person inom liberalteologin är Adolf von Harnack (1851–1930). Han talar om Jesu etiska förkunnelse som "Jesu enkla lära". Han menar också, utifrån sin tids bibelvetenskap, att tankarna om Jesu gudom och frälsningen inte härstammar från Jesus, utan har kommit in i kristendomen i dess senare möte med hellenismen, den grekiska kulturen. Dessa trender existerar sida vid sida med den starkt kristocentriska visionen både i en förnyad patristisk och klassisk teologi (inom vissa delar av ortodoxin och den Romersk-katolska kyrkan) och i så kallad fundamentalism.

Sista dagars heliga

Staty av Jesus i Salt Lake City, kopia av en staty av Bertel Thorvaldsen i Vor Frue Kirke i Köpenhamn.

Sista dagars heliga-rörelsen (mormonerna, inom vilken Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga har flest medlemmar) tror att människorna levt med Fadern i himlen innan jordelivet. Vid ett rådslag i himlen beslutades att jorden skulle skapas och människorna få bo där och att om man följer Faderns plan ska man bli lik honom. Eftersom människorna skulle glömma sin tidigare himmelska tillvaro skulle de komma att synda och behövde därför en frälsare. Jesus, som kallades Jehova, var villig att ta på sig detta uppdrag, att bli offrad för människornas synders förlåtelse. Liksom Fadern ville han att människorna skulle få välja att lyda Faderns bud. Satan, Lucifer, ville också bli skickad som frälsare men ville tvinga alla människor att lyda och således ta bort den fria viljan. Gud valde Jesus, som blev förordinerad till frälsare. Satan blev då arg och det blev stridigheter i himlen och Satan och hans anhängare besegrades och kastades ned, utan kroppar, och försöker förföra människorna i fördärvet.

Enligt Mormons bok, som betraktas som helig skrift av Sista dagars heliga-rörelsen, besökte Jesus efter sin återuppståndelse den amerikanska kontinenten och predikade för dess invånare.

Övriga synsätt

Jehovas vittnen betraktar honom som en himmelsk andevarelse, som Guds Son, en person skild från den allsmäktige guden Jehova.

Andra religioners syn på Jesus från Nasaret

Judendom

Inom judendomen har Jesus inte någon religiös funktion. Judar betraktar i allmänhet Jesus som en historisk person, och ser honom som en kringvandrande lärare vars anspråk saknar relevans för den judiska religionen. Judenheten tror på de löften som finns i Tanach (Gamla Testamentet) om en Messias, men avvisar att denne skulle vara Jesus. Istället väntar de ännu på Messias, som enligt judisk lära inte kommer att vara gudomlig utan mänsklig. Specifikt avvisar judendomen vidare treenighetsläran (med hänvisning till bland annat 5 Mos. 6:4), tanken att Jesu död sonade människornas synder samt läran om Jesu uppståndelse. Att Jesus skulle vara likställd Gud eller en förmedlare mellan Gud och människan ses av judar som kätteri. Denna uppfattning delas av kristna antitrinitariska grupper.

Judar kan uppskatta Jesu etiska undervisning, men inte heller detta är självklart. Särskilt gäller att det inom judisk etik finns en omfattande diskussion angående under vilka omständigheter självförsvar är acceptabelt, vilket åtminstone potentiellt är i konflikt med den radikala pacifism som Jesus kan sägas representera.

Islam

Jungfru Maria (Maryam) och Jesus (Isa). Persisk miniatyr.

Jesus ('Īsā inom islam) intar en framträdande plats inom islam och erkänns som en av de fem viktigaste profeterna. Han är omnämnd i ett flertal suror i Koranen, exempelvis i Al-Imran. Muslimerna tror på bebådelsen, jungfrufödelsen och himmelsfärden. Enligt en vidspridd uppfattning i den muslimska världen är det Jesus som skall återkomma vid tidens slut för att döma världen, återställa rättvisa och besegra al-Dajjal ("den falske messias", även känd som Antikrist).

Muslimerna avvisar dock att Jesus hade lidit, dött på korset och återuppstått. De tror heller inte att Jesus korsfästes, utan hävdar att det var någon som liknade Jesus som korsfästes i hans ställe (Koranen 30:31). Islam avvisar tanken att Jesus skulle vara Guds son och avvisar även tanken på treenigheten, till följd av en sträng form av monoteism.

Islam utgår från Koranen och inte de kristna evangelierna i sin förståelse av Jesus. Muslimer menar att evangelierna förvanskats av kyrkan och att den verkliga sanningen om Jesus uppenbarades för Muhammed på 600-talet. De kristna sägs av sin kärlek till Jesus ha upphöjt och överdrivit hans ställning över tid genom att man ansåg honom vara en del av en treenig Gud:

”	De har tagit sina rabbiner och klosterbröder till herrar och beskyddare i Guds ställe, och [detsamma har de gjort med] Kristus, Marias son, trots att de har förmanats att inte dyrka någon annan än den Ende Guden – det finns ingen gud utom Han; stor är Han i Sin härlighet, fjärran från allt vad de vill sätta vid Hans sida!	„
– Koranen 9:31

Profeten Muhammed rapporteras ha beordrat muslimerna att undvika att upprepa detta misstag i sin vördnad för honom själv och istället säga "ʾašhadu ʾanna muḥammadan rasūlu-llāh" ("jag vittnar om att Muhammed är Guds budbärare").

Ahmadiyyarörelsen

Ahmadiyyamuslimer tror att Jesus överlevde korsfästelsen och emigrerade österut för att söka efter Israels tio försvunna stammar och förmedla budskapet till dem. Han kom fram ända till Kashmir där han dog en naturlig död. De anser att profetian om Jesus återkomst endast var symbolisk, och att denna uppfylldes i och med Mirza Ghulam Ahmads (1835–1908) framträdande som den utlovade Messias och Mahdi, i Qadian i Punjab i Indien. De säger sig också hittat Jesus grav i den indiska staden Sirinagar.

Bahá'í

Enligt Bahá'í är Jesus Kristus i likhet med bahá'ís grundare Bahá’u’lláh en gudomlig budbärare – en så kallad gudsmanifestation, vilket också bland andra Zarathustra, Moses, Buddha och Muhammed anses ha varit. Bahá'í erkänner jungfrufödelsen, men tror inte på Treenigheten och tenderar att tolka Jesus mirakel symboliskt och inte bokstavligt. Vidare kan inte Gud och Jesus vara av samma väsen eftersom Guds natur ligger långt bortom människans förståelseförmåga. Jesus var däremot just det verktyg som kunde förmedla Guds kärlek och budskap för i första hand sin samtid och i det geografiska område som Gud valt (Romerska riket). Jesus speglar enligt bahá'í Guds strålglans: i spegeln finns den andliga avbilden av den andliga solen, det vill säga Gud. Bahá'íerna tror att Jesus korsfästes och hans ande (men inte hans fysiska kropp) inträdde i himlen för att återkomma, men med ett nytt namn: Herrens Härlighet. Denne Gudomlige Budbärare, som skulle ge mänskligheten instruktioner om vad som måste göras för att en andlig civilisation (ett Gudsrike) till slut ska kunna upprättas på jorden, anses av bahá'íerna vara Bahá'u'lláh.

Enhet, som är ett centralt begrepp inom Bahá'í-tron, betonar bland annat profeternas enhet och religionernas enhet. Jesus, Bahá'u'lláh och de andra stora profeterna och religionsgrundarna är visserligen olika människor, men som Guds budbärare är de av samma ande, sprungna ur en verklighet som människan inte kan förstå.

Moses, Buddha, Jesus, Muhammed, Báb och Bahá'u'lláh har samma budskap, dock anpassat genom historiens gång beroende på att mänskligheten mognar andligen och kan ta emot mer av Gud, samt beroende på att människorna, för att det ska passa deras materiella syften, har en tendens att med tiden förvanska Gudsmanifestationernas budskap. Egentligen finns därför endast Guds religion. Jesus och Bahá'u'lláh och de andra Gudsmanifestationerna är olika människor, men som återspeglingar av Guds härlighet är de samma väsen.

Enligt Bahá'í omvandlade människor på ett tidigt stadium Jesu andliga uppdrag till något materiellt. Till och med Jesu uppståndelse gjordes till något fysiskt, varvid man, enligt Bahá'í, missförstod dess verkliga innebörd. Dessutom kan inte något av den invecklade ordning, de ceremonier och ritualer som finns inom kyrkan tillskrivas Jesus.

Hinduism

De hinduiska uppfattningarna om Jesus varierar. Hare Krishna anser Jesus vara Krishnas älskade son, som kom ner till jorden för att predika Guds "medvetande". Moderna Sant Mat-rörelser beaktar Jesus som en Satguru. Ramakrishna trodde att Jesus var en inkarnation av Gud. Swami Vivekananda har prisat Jesus och hänvisat till honom som en källa till styrka och en symbol för perfektion. Paramahansa Yogananda lärde att Jesus var en reinkarnation av Elisha och en elev till Johannes Döparen, den reinkarnerade Elia.

Cao Dai

Inom den vietnamesiska religionen Cao Dai räknas Jesus som ett helgon, eller buddha, direkt kommen av sin far, Gud.

Vetenskapens syn på Jesus från Nasaret

Tidig historisk kritisk forskning

Under upplysningstiden och därefter har en historisk kritisk forskning växt fram som ofta har kritiserat kyrkomötenas diskussioner och slutsatser som spekulationer. Bland annat uppstod på 1700-talet en teologisk strömning kallad neologin (av grekiska νέος ’ny’ och λόγος ’ord’, ’kunskap’, ’lära’). Den avvisar de kristna dogmerna om Treenigheten och Kristi gudomlighet och intar en deistisk syn på tillvaron (jämför Antitrinitarism). För dessa teser argumenterade man utifrån en historisk-kritisk metod enligt sin tids bibelvetenskap. Senare har det funnits en tendens att söka efter den "historiske Jesus" bakom kyrkotraditionen (främst under 1800-talet).

Jesu existens

De allra flesta forskare menar att Jesus från Nasaret existerat som en historisk person. Som motpol till detta finns den så kallade ahistoriska hypotesen som tillsammans med Jesusmyten anser att det inte finns någon säker historisk information om Jesus och att berättelserna kring honom är myter. Anhängare av Jesusmyten (till exempel teologiprofessorn Robert Price) utesluter inte att det kan ha funnits en verklig person bakom evangeliernas Jesus, men att det saknas kunskaper om den verklige Jesus. Den vetenskapliga diskussionen om Jesu existens började redan under upplysningstiden på 1700-talet.

Utifrån uppgifter ur evangelierna om regenter och folkräkningar har man slutit sig till att Jesu födelse troligen ägde rum någon gång under tiden år 7–4 f.Kr. Vår tideräkning skapades av munken Dionysius Exiguus år 532, utgångspunkten var att Herrens År 1 skulle börja med den första veckodagen (Herrens dag, söndagen, då Jesus uppstod från de döda). Tidpunkten för korsfästelsen har inte med säkerhet kunnat fastställas, men två tänkbara datum är fredagen den 5 april 30 och fredagen den 3 april 33. Jesus talade sannolikt arameiska som modersmål, men förstod troligen även hebreiska och grekiska.

Bibelvetenskapen har som regel inte velat uttala sig om de övernaturliga inslagen i jesusberättelserna och inte heller om det som starkt avviker från vår vardagserfarenhet. Däremot kan man behandla trovärdigheten i texterna med hjälp av paleografi, textkritik, arkeologi och isagogik.

Handskriftsläget

Jämfört med all annan antik litteratur är handskriftsläget extremt gott vad beträffar Nya testamentet. På grekiska finns mer än 5 000 handskrifter bevarade. Den förmodligen tidigaste, P52, en bit papyrus som innehåller några verser från Johannes 18, är daterad så tidigt som cirka år 110-125. Andra anser att fragmentet kan vara skrivet i slutet av 100- eller början av 200-talet. Mer än 30 handskrifter är daterade från sent 100-tal till tidigt 200-tal. Av dessa täcker P45 stora delar av evangelierna och Apostlagärningarna och P46 stora delar av Paulus brev. Fyra tillförlitliga och så gott som kompletta handskrifter av NT ($\aleph$, B, A, C) finns bevarade från 300- och 400-talen.

Som en jämförelse kan nämnas att den grekiska skrift som näst efter NT har flest handskrifter bevarade är Homeros Iliaden, med 650 handskrifter, varav den äldsta är från 100-talet e.Kr., vilket är 800 år efter dess tillkomst. Vi kan också jämföra med NT samtida historiska verk, vilka som regel anses relativt tillförlitliga: Den romerske historikern Tacitus skrev sina Annales med början år 116 e.Kr. De sex första böckerna finns bevarade i en enda handskrift från omkring år 850. Böckerna 11–16 i en handskrift från 1000-talet. Böckerna 7–10 har gått förlorade. Den judiske historikern Josefus verk finns bevarade i nio grekiska handskrifter från 900–1100-talen, en latinsk översättning från 300-talet och i ryskt material från 1000- eller 1100-talet.

År 1972 upptäckte man bland Qumranfynden fragmentet 7Q5 som kan vara en del av Markus evangelium. Detta hävdades åter och studerades ytterligare i början av 1990-talet. Om detta skulle visa sig vara riktigt bör Markus dateras till före år 68, eftersom det var då dessa skrifter gömdes i Qumran, undan den romerska armén. Teorin om att fragmentet skulle innehålla en del av Markusevangeliet har främst förespråkats av den spanske jesuiten tillika teologen och forskaren O'Callaghan, samt den tyske pastorn tillika teologiprofessorn och forskaren Thiede. Deras argument har inte övertygat majoriteten av forskarvärlden om fragmentet.

Paleografi (grekiska: palaiós – gammal, grafé – skrift) är vetenskapen om vilka handstilar som förekommit i olika tidsperioder och kulturer. Detta kan användas som dateringsmetod, dock med relativt låg precision.

Skriften P52

1934 hittades handskriften P52 (Ryland-fragmentet) från Johannesevangeliet, som med paleografi placeras till Egypten och daterades till mellan år 110–160, det äldsta erkända avskriftsfragmentet ur något av evangelierna. Den påföljande debatten ledde till att Johannesevangeliet fick dateras om från att under 1800-talet och förra hälften av 1900-tal ha ansetts mycket sent (efter 150, under 1800-talet ännu senare), till att den senaste möjliga dateringen idag är 110–125 e.Kr. för den slutliga versionen.

Textkritik

Textkritik är den vetenskap som söker etablera en text som är så nära originalet som möjligt. Eftersom handskrifterna inte är identiska, gäller det att försöka avgöra hur den ursprungliga texten såg ut. Detta gör man dels genom yttre kriterier, till exempel hur gammal handskriften är; och inre kriterier, som handlar om att man kan tänka ut sätt som fel kan uppkomma på. Till exempel är det lätt att en avskrivare hoppar över en mening, för att den föregående slutar på samma sätt. Den på detta sätt vetenskapligt etablerade grekiska texten över Nya Testamentet heter Novum Testamentum.

Arkeologi

Mycket av det som berättas om den miljö Jesus levde i, har kunnat bekräftas av arkeologiska fynd. Ett exempel är Jesu domare, den romerske ståthållaren över Judeen Pontius Pilatus. Dennes namn återfinns på den så kallade Pilatus-stenen.

Isagogik

Vetenskapen om skrifters tillkomst och datering kallas isagogik (grekiska: eiságo, 'inleda'). Dateringen är viktig för trovärdigheten som stärks av en tidig datering. Paulus första brev till Korinthierna, som innehåller en redogörelse för Jesu uppståndelse (15:3–8), är troligen den äldsta skrift som mer i detalj redogör för något från Jesu liv. Den skall troligen dateras till år 55 eller 56. Det har ifrågasatts om inte verserna 15:3–8, i vilka det bland annat står att Jesus blev begravd och sedd Kefas och de tolv "i enlighet med/enligt skrifterna", är ett senare inskott. En vanlig uppfattning är att de synoptiska evangelierna (Matteus, Markus, Lukas) bör dateras till efter år 70. Då förstördes nämligen Jerusalem och dess tempel av romarna. Detta förutsades av Jesus (Matt. 24:1–2; Mark. 13:1–2; Luk. 21:5–6, 20–24). Eftersom många forskare anser en sådan förutsägelse osannolik, menar de att dessa texter måste ha kommit till i efterhand och att evangelierna följaktligen bör dateras till efter år 70. Andra forskare vänder på det och säger, att om Jerusalem och templet hade förstörts innan evangelierna skrivits, borde de ha försetts med kommentaren, att profetian också gått i uppfyllelse. Så sker vid andra tillfällen (Apg 11:27–28). Det av en minoritet förmodade Markusfragmentet från Qumran (se ovan) kan också beaktas vid dateringen.^{[källa behövs]}

Johannes evangelium har troligen en lång tillkomsthistoria och bör ha varit färdigt under 90-talet. Johannes skall enligt Irenaeus ha dött under kejsar Trajanus (98–117). Vissa anser att det på grund av handskriften P52 inte kan vara senare än år 125, vilket inte alla forskare håller med om.

De synoptiska evangelierna (Matteus, Markus och Lukas) utgör ett särskilt problem, eftersom de är så lika varandra. Det ligger nära till hands att de på något sätt är beroende av varandra. En vanlig hypotes är att Markus är äldst. Matteus och Lukas har sedan använt Markus och en annan källa Q (tyska Quelle, 'källa'); se tvåkällshypotesen. Denna källa är en ren konstruktion och någon handskrift har aldrig hittats.

Jesus och Kristus som ord

Etymologi

Etymologiskt härrör namnet Jesus från arameiska ישוע, Yeshua, med betydelsen "JHVH frälser", och motsvarar hebreiska יהושע Yehoshua, "Josua", och grekiska Ἰησοῦς, Iēsoûs. Namnet Kristus kommer av grekiska Χριστός, Christos, "den smorde", en anspelning på präst-, kunga- och profetsmörjelsen. I evangelierna benämns Jesus Kristus även Messias (den smorde), Herre, Människosonen, Frälsaren, Guds son, Ordet och lejonet av Juda stam.^{[källa behövs]}

Svenska böjningsformer

I tidigare svenskt skriftspråk behöll man ofta de latinska böjningsformerna på latinska eller latiniserade namn. Traditionellt används därför i svenska språket den grekiska genitivformen "Jesu", exempelvis "Jesu liv", eftersom Jesus är ett grekiskt (latiniserat) egennamn som slutar på "us". På samma sätt används traditionellt den latinska genitivformen Kristi av Kristus, till exempel i "Kristi brud". I översättningen NT 81 av Nya testamentet, och därmed i Bibel 2000, användes enbart dessa äldre genitivformer. Språkutvecklingen går emellertid mot att genitivformen "Jesus" blir allt vanligare i modernt språkbruk i tillfälliga genitivbildningar, till exempel "Jesus återkomst", medan den äldre formen behålles i äldre fasta begrepp såsom Kristi himmelsfärdsdag och Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Uppslagsverk som Nationalencyklopedin, liksom akademiska publikationer, använder i dagsläget olika genitivformer i olika artiklar. I psalmer och andra kristna sångtexter används generellt genitivformerna "Jesu" och "Kristi", som exempelvis i Vår Herres Jesu Kristi död och Vi är Kristi medarvingar.

I några äldre svenska psalmer används än idag vokativen (tilltalsformen) Jesu och Kriste: (Du bar ditt kors, o Jesu mild, O Kriste, oss benåda samt O Kriste, du som ljuset är). I flera psalmer har dessa former emellertid moderniserats i senare utgåvor av vissa samfunds psalmböcker (ex; I Jesu kär, var mig när och Jesu, djupa såren dina har "Jesu" ersatts av "Jesus"). I äldre bibelöversättningar användes objektsformen Jesum och Kristum: "När de fick se Jesum", "Jesum begabbade de", "till Jesum". Denna form har helt försvunnit i dagens psalmböcker.

Användande som kraftuttryck

I flera språk, däribland engelska och kanadensisk franska används Jesus och/eller Kristus regelbundet som kraftuttryck.

Omdiskuterade frågeställningar

Jesu syskon

Enligt Matteusevangeliet 13:55f och Markusevangeliet 6:3 skall Jesus ha haft fyra bröder/manliga kusiner och minst två systrar/kvinnliga kusiner. Jesu bröder bär namnen Jakob (de kristnas ledare i Jerusalem under apostlamötet år 49), Joses (Josef), Judas och Simon; systrarna namnges inte. Detta kan tyckas motsäga jungfru Marias eviga oskuld; en central lärosats inom romersk katolicism, östortodox kristendom, orientaliskt ortodoxa kyrkor och i Koranen; en uppfattning som också accepterades av Luther, med flera tidiga reformatorer, men senare har övergivits av de flesta protestantiska rörelser. Flera ökenfäder tolkade "bröder" och "systrar" som möjliga kusiner eller mer avlägsna släktingar till Jesus, vilket är en spridd uppfattning inom katolska kyrkan. De grekiska orden adelfoi och adelfai, kan förutom manliga respektive kvinnliga syskon, betyda manliga respektive kvinnliga kusiner. En annan tolkning gör gällande att det rör sig om Marias man Josefs barn från ett tidigare äktenskap. Inom protestantiska kyrkor anses vanligen den naturliga slutsatsen vara att Jesu bröder var barn till Maria och Josef, födda efter Jesus. Tertullianus, eventuellt Hegesippos och Helvidius, företrädde detta synsätt.

Jesu påstådda brev till Abgar V

Enligt Eusebios av Caesarea, (263–339), skrev Jesus ett svarsbrev till den arameiske härskaren Abgar den femte av Edessa, vilken bett honom om ett besök i syfte att få sin sjukdom botad. Jesus lät i sitt brev hälsa att han skulle skicka en av sina lärjungar, för att bota Abgar, när Jesus uppstigit till Fadern. Brevet till Abgar anses numera av forskare allmänt vara förfalskat, och avfärdades redan av påven Gelasius I.

Svepduken i Turin

Svepduken förvaras i Turin i Italien men förevisades från början i en liten kyrka byggd för ändamålet vid Lirey i norra Frankrike. Det är en linneduk om 4,5 × 1,2 m med bilden av ett korsfäst manslik som sedan 1357 påståtts vara Jesu liksvepning. Redan vid den ursprungliga förevisningen krävde stiftets biskop att duken skulle tas undan eftersom han menade att den var en förfalskning. Påven Clemens VII deklarerade 1389 att den var en målad "representation". Mätningar med C14-metoden 1988 har visat att duken daterar sig från tiden 1260–1390. Duken är dock fortfarande omdiskuterad eftersom duken blev utsatt för och räddad från en brand omkring 1300-talets mitt, och vissa forskare menar att detta kan förändra dateringen. Vissa kristna vill se den som ett konkret stöd för den bibliska berättelsen om Jesu död.

Se även

Religion Antal troende (i Sverige) Religionsstiftare Teologi Mytologiska gestalter

Jesu historicitet

• Jesu historicitet
• Ahistoriska hypotesen
• Jesusmyten

Jesus i Nya Testamentet

• Jesu liv enligt Nya testamentet
• Jesu undervisning enligt Nya testamentet
• Jesus går på vattnet
• Jesus frestas
• Jesu smörjelse
• Jesu liknelser
• Jesusord
• Messiasprofetior och Jesus
• Messias
• Människosonen
• Kristi förklaring
• Jesu uppståndelse

Relaterade ämnen

• Kristendom
• Kristologi
• Kristi återkomst
• Agnus Dei/Guds lamm
• Törnekrona
• Kristi himmelsfärd
• Inkarnationen
• Treenighetsläran
• Herrens ängel
• Jungfru Maria
• Isa
• Arameiska
• Teologi
• Treenighetsläran
• Kritik mot Treenighetsläran

Referenser

Tryckta källor

• Aland, B., med flera, ”Codices Graeci et Latini in hac Editione Adhibiti”. Novum Testamentum Graece, ed: Aland. B., med flera (Nestle–Aland). 27:e upplagan. Stuttgart: Deutsche Bibelgesellschaft 1993.
• Barnett, Paul, Is the New Testament History? London: Hodder & Stoughton 1986.
• Benedikt XVI, Jesus från Nasaret. 1. Från dopet i Jordan till Kristi förklaring. Skellefteå: Artos & Norma bokförlag 2007. ISBN 978-91-7580-343-2
• Blomberg, Craig L., ”The Historical Reliability of the New Testament”. Reasonable Faith: Christian Truth and Apologetics. Ed. William Lane Craig. Wheaton, Illinois: Crossway Books 1994. ISBN 0-89107-764-2
• Copan, Paul, ”True For You, But Not For Me”: Deflating the Slogans that Leave Christians Speechless. Minneapolis, Minnesota: Bethany House Publishers 1998.
• Decrees of the Ecumenical Councils. Tanner, Norman P. (ed.). London: Sheed & Ward, and Washington DC: Georgetown University Press.
• Dwyer, John C., Church History: Twenty Centuries of Catholic Christianity. New York: Paulist Press 1998. ISBN 0-8091-3830-1
• Eusebios av Caesarea, Kyrkohistoria. 3 uppl. Skellefteå: Artos & Norma bokförlag 2007. ISBN 91-7580-353-4
• Gebremedhin, Ezra, Arvet från kyrkofäderna : den kristna läroutvecklingen under den patristiska perioden. Skellefteå: Artos 1992. ISBN 91-7580-073-X
• Guthrie, Donald, New Testament Introduction. 4th ed. Downers Grove, Illinois: Inter-Varsity Press 1990. ISBN 0-8308-1402-7
• Hartman, Lars, ”Nytestamentlig isagogik”, En bok om Nya Testamentet. Red. Birger Gerhardsson, s. 11–132. Malmö: Liber 1989. ISBN 91-40-61019-5
• Hägglund, Bengt, Teologins historia: en dogmhistorisk översikt. 5 uppl. Göteborg: Församlingsförlaget 2003. ISBN 91-7271-028-4
• Kelly, John Norman Davidson, Early Christian doctrines. 5th ed. London: Continuum 2003. ISBN 0-8264-5252-3
• Metzger, Bruce M. The Canon of the New Testament: Its Origin, Development, and Significance. Oxford: Clarendon 1987. ISBN 0-19-826180-2
• Strobel, Lee, Fallet Jesus: fakta och indicier: en reporters personliga granskning. Örebro: Libris 2006. ISBN 91-7195-878-9
• The New Jerome Biblical Commentary. Edited by Raymond E. Brown, Joseph A. Fitzmyer & Roland E. Murphy. Upper Saddle River, N.J.: Prentice Hall 1999. ISBN 0-13-859836-3
• Michael Allen Williams, Rethinking "Gnosticism". Princeton 1999. ISBN 0-691-00542-7
• Yamauchi, Edwin, ”Josephus and the Scriptures”, Fides et Historia 13, 1980.

Vidare läsning

• Gibran, Khalil (2020): Människosonen : människors intryck av Jesus, Nova Förlag. ISBN 9789163988632
• Harrison, Dick (2021): Jesus, Historiska Media. ISBN 9789177896005
• Rasmussen, Tarald och Thomassen, Einar (2007): Kristendomen: en historisk introduktion, Artos & Norma bokförlag. ISBN 91-7580-336-4

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Jesus.
  Bilder & media
• Wikiquote har citat av eller om Jesus.

  Citat
• The Sayings of Jesus Christ
• Jesus i Libris