Jan-Erik Wikström
Jan-Erik Wikström, född 11 september 1932 i Stora Skedvi församling i Kopparbergs län,[1] död 1 juli 2024 i Helga Trefaldighets distrikt i Uppsala,[2] var en svensk förlagsman, politiker (liberal) och ämbetsman. Han var bland annat utbildningsminister 1976–1982.
Jan-Erik Wikström | |
Tid i befattningen 8 oktober 1976–8 oktober 1982 | |
Statsminister | Thorbjörn Fälldin (1976–1978) Ola Ullsten (1978–1979) Thorbjörn Fälldin (1979–1982) |
---|---|
Född | 11 september 1932 Stora Skedvi församling i Kopparbergs län, Sverige |
Död | 1 juli 2024 (91 år) Helga Trefaldighets distrikt i Uppsala, Sverige |
Nationalitet | Sverige |
Politiskt parti | Folkpartiet |
Ministär | Fälldin I (1976–1979) Ullsten (1979–1982) Fälldin II (1979–1981) Fälldin III (1981–1982) |
Religion | Kristendom |
Maka | Grethel Wikström Inger Wikström Cecilia Wikström |
Barn | Anna Cedemar (f. 1958) Jeppe Wikström (f. 1963) Tobias Wikström (f. 1966) Johannes Wikström (f. 1997) |
Biografi
redigeraJan-Erik Wikström avlade studentexamen i Göteborg 1951 och blev filosofie kandidat vid Göteborgs universitet 1955. Han var litteraturchef på Gummessons Bokförlag 1961–1963 och förlagschef där 1963–1976.[3]
Wikström blev tidigt politiskt aktiv och var andre vice ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund 1962–1963 och förste vice ordförande 1963–1964. År 1964 valdes han in i Folkpartiets partistyrelse, och 1970–1975 var han ordförande för Folkpartiet i Stockholm. År 1970 blev han riksdagsledamot i första kammaren för Stockholms stads valkrets, och satt därefter för samma valkrets i enkammarriksdagen 1971–1973 samt 1976–1992. Han var statsråd och chef för Utbildningsdepartementet (med ansvar för högskole- och kulturfrågor) från den 8 oktober 1976 till den 8 oktober 1982 samt chef för Handelsdepartementet den 5–22 maj 1981. Han var den ende som var statsråd på samma post under alla de sex åren i fyra borgerliga regeringar.[3] År 1992–1997 var han landshövding i Uppsala län.[4]
Wikström var mycket engagerad i dels kulturfrågor, dels Mellanösternfrågor. Han var ordförande i Samfundet Sverige–Israels riksorganisation mellan 1994 och 1997.[5]
Från 1964 var Wikström också ordförande för Immanuelskyrkans församling i Stockholm, som tillhörde Svenska Missionskyrkan. Han tillhörde Frikyrkliga Studieförbundets styrelse 1957–1976, från 1970 som ordförande.[3]
Wikström var son till Börje Wikström,[3] som var pastor i Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen,[6] och småskolläraren Essy Lilja. Han var gift första gången 1955–1979 med gymnasieläraren och författaren Grethel Wikström[3] (1933–2003),[7] andra gången 1980–1988 med konsertpianisten Inger Wikström (född 1939)[3] och tredje gången 1995–2010[1][källa behövs] med prästen och politikern Cecilia Wikström (född 1965).[1] I första giftet märks sönerna bokförläggaren och fotografen Jeppe Wikström och ledarskribenten Tobias Wikström.[3]
Referenser
redigera- ^ [a b c] Sveriges befolkning 2000, USB (Sveriges Släktforskarförbund 2020).
- ^ ”Jan-Erik Wikström”. Ratsit AB. Arkiverad från originalet den 3 juli 2024. https://web.archive.org/web/20240703121615/https://www.ratsit.se/19320911-Jan_Erik_Wikstrom_Uppsala/3vjZbUb08pl25hH8HWH9CC8Ri9Hh8f0wEUlrfU2zJ2c. Läst 3 juli 2024.
- ^ [a b c d e f g] Asker, Björn, red (1996). Enkammarriksdagen 1971–1993/94. Ledamöter och valkretsar. Band 1. Stockholm: Sveriges Riksdag. sid. 118–119. ISBN 9188398145.
- ^ Moen, Ann, red (2006). Vem är det 2007. Svensk biografisk handbok. Malmö: Nationalencyklopedin. sid. 635. ISBN 91-975132-7-X.
- ^ Kättström, Örjan. ”Samfundet Sverige-Israels historia”. Samfundet Sverige–Israel. Arkiverad från originalet den 19 juni 2014. https://web.archive.org/web/20140619231710/http://www.sverigeisrael.se/index.php/om-oss/historia. Läst 19 juni 2014.
- ^ Sollbe, Barbro (2005). ”150-åriga EFS gav Gävle Sjömanskyrkan”. ArkivXet (Arkiv Gävleborg) (2): sid. 7. https://arkivgavleborg.se/wp-content/uploads/2021/11/arkivxet2_2005.pdf.
- ^ Sveriges dödbok 1901–2009, DVD-ROM, version 5.00 (Sveriges Släktforskarförbund 2010).
Externa länkar
redigera- Jan-Erik Wikström på Sveriges riksdags webbplats.