Harsyra
Harsyra (Oxalis acetosella), i Bohuslän också kallad surklöver, är en flerårig växt inom släktet oxalisar och familjen harsyreväxter. Andra äldre namnformer är harväppling, gökmat, värhane, göksyra, kukukål, qvällsöf, töstgräs.[1] Bladen är ätbara och har en syrlig smak, vilket beror på den höga halten oxalsyra. För mycket oxalsyra kan vara skadligt, så den ska inte ätas i stora mängder.[2]
| Harsyra | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Växter Plantae |
| Division | Fröväxter Spermatophyta |
| Underdivision | Gömfröväxter Angiospermae |
| Klass | Trikolpater Eudicotyledonae |
| Ordning | Harsyreordningen Oxalidales |
| Familj | Harsyreväxter Oxalidaceae |
| Släkte | Oxalisar Oxalis |
| Art | Harsyra O. acetosella |
| Vetenskapligt namn | |
| § Oxalis acetosella | |
| Auktor | Linné |
Utseende och fortplantning
redigeraHarsyra blir fem till tio cm hög och växer med smala, krypande, fjälliga och greniga jordstammar. Dess blad och blommor utgår direkt från jordstammen. Bladen är glest håriga och har ofta en rödaktig undersida. I maj-juni[3] förökar sig plantan sexuellt med hjälp av oftast bara en ensam blomma, som bär ett par stödblad mitt på det långa skaftet. Denna blommas kronblad blir åtta till tolv millimeter långa och är till färgen vanligtvis vita med lila ådror, men exemplar med rosa eller rödlila kronblad förekommer också. Frökapseln blir cirka tre millimeter och är grönvit. Sommartid bär den självbefruktande kleistogama blommor, som alltså aldrig slår ut.
Utbredning
redigeraHarsyra är vanlig i Norden och återfinns vanligen på frisk till fuktig, skuggig, näringsrik mark, såsom granskog, lövskog, hagmarker, skogsbryn, alkärr och raviner. Dess utbredning i Norden sträcker sig till södra och mellersta Finland, södra och mellersta Sverige, hela Norge, Danmark, Färöarna samt ett litet område på östra Island.[4]
-
Harsyrans blomma -
Blad av harsyra bland mossa -
Ett blommande bestånd av harsyra
.jpg)
Källor
redigera- ^ J.W.Palmstruch, Svensk botanik, första bandet, andra upplagan, Stockholm 1815. Tillgänglig på Archive.org
- ^ Wigander, Millan (1976). Farliga växter. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag. sid. 82. ISBN 91-20-04445-3
- ^ Marjorie Blamey, Richard Fitter, Fältflora, Norstedts Förlag AB, Stockholm 1997
- ^ Mossberg, Bo; Stenberg Lennart (2003). Den nya nordiska floran. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Libris 9064850. ISBN 91-46-17584-9 (inb.)
Externa länkar
redigera- Harsyra i Den virtuella floran
- Harsyra i Carl Lindman, Bilder ur Nordens flora (andra upplagan, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1917–1926)
Wikimedia Commons har media som rör harsyra.