Gianfranco Fini
Gianfranco Fini, född 3 januari 1952 i Bologna, är en italiensk politiker (Frihetens folk, Il Popolo della Libertà) och före detta utrikesminister i Silvio Berlusconis tredje koalitionsregering (2004–2006) och vice premiärminister i Berlusconis andra koalitionsregering (2001–2006). Sedan den 30 april 2008 är Fini talman i deputeradekammaren, det italienska parlamentets underhus.
| Gianfranco Fini | |
 Gianfranco Fini, 2016. | |
| Född | Gianfranco Fini 3 januari 1952[1][2] (72 år) Bologna |
|---|---|
| Medborgare i | Italien |
| Utbildad vid | La Sapienza  |
| Sysselsättning | Politiker, diplomat, journalist[3] |
| Befattning | |
| Ledamot av Italiens deputeradekammare Italiens nionde mandatperiod (1983–1987)[4] Ledamot av Italiens deputeradekammare Italiens tionde mandatperiod (1987–1992)[4] Europaparlamentariker tredje Europaparlamentet, Italien (1989–1992)[5] Ledamot av Italiens deputeradekammare Italiens elfte mandatperiod (1992–1994)[4] Ledamot av Italiens deputeradekammare Italiens tolfte mandatperiod (1994–1996)[4] Europaparlamentariker fjärde Europaparlamentet, Italien (1994–1999)[5] Ledamot av Italiens deputeradekammare Italiens trettonde mandatperiod (1996–2001)[4] Europaparlamentariker femte Europaparlamentet, Italien (1999–2001)[5] Ledamot av Italiens deputeradekammare Italiens fjortonde mandatperiod (2001–2006)[4] Italiens vice statsminister regeringen Berlusconi II (2001–2005) Italiens utrikesminister regeringen Berlusconi II (2004–2005) Italiens utrikesminister regeringen Berlusconi III (2005–2006) Italiens vice statsminister regeringen Berlusconi III (2005–2006) Ledamot av Italiens deputeradekammare Italiens femtonde mandatperiod (2006–2008)[4] Ledamot av Italiens deputeradekammare Italiens sextonde mandatperiod (2008–2013)[6] | |
| Politiskt parti | |
| Framtid och frihet för Italien Nationella alliansen Movimento Sociale Italiano | |
| Utmärkelser | |
| Tre Stjärnors orden Piusorden Österrikiska republikens förtjänstorden Sankt Mikaels och Sankt Georgsorden | |
| Redigera Wikidata | |
Fini var tidigare partiledare för Nationella alliansen (Alleanza Nazionale, AN) 1993–2008, ett parti som när Fini tog över som partiledare hette Movimento Sociale Italiano och var postfascistiskt. Under Finis ledning bytte man namn och antog i samband med detta ett dokument som förklarade att man "nu skulle bygga det största liberala masspartiet i Italiens historia". Fini har vid flera tillfällen försökt distansera sig från partiets tidigare idéarv. När han i november 2003 stämplade fascism som absolut ondska lämnade bland andra Alessandra Mussolini, barnbarn till diktatorn Benito Mussolini, partiet. Fini sägs ha förändrat nyfascismen "från svartskjortor till oxfordskjortor".[7] AN gick 2008 samman med Forza Italia och ett antal mindre partier och bildade Il Popolo della Libertà, som för närvarande (2011) är regeringsparti i Italien och leds av Silvio Berlusconi.
Fini har hamnat i blåsväder vid flera tillfällen, bland annat då han i samband med 70-årsdagen av Mussolinis marsch mot Rom 1922 fotograferades med armen utsträckt i klassisk fascisthälsning. Han förklarade sedan bort det med att han bara "hälsade på en vän".[7]
Fini kandiderade 1993 till borgmästare i Rom, men förlorade mot Francesco Rutelli.[7]
Referenser
redigera- ^ Brockhaus Enzyklopädie, Brockhaus Enzyklopädie-ID: fini-gianfranco, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ Munzinger Personen, Munzinger person-ID: 00000018575, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ läs online, storia.camera.it , läst: 24 maj 2022.[källa från Wikidata]
- ^ [a b c d e f g] Italiens deputeradekammare-ID: 23480, läst: 29 januari 2022.[källa från Wikidata]
- ^ [a b c] Europaparlamentets ledamöter, Europaparlamentariker-ID: 1007.[källa från Wikidata]
- ^ Italiens deputeradekammare-ID: 23480.[källa från Wikidata]
- ^ [a b c] Hellner, Anders "Den italienska revolutionen" i Världspolitikens dagsfrågor nr 7 1994, Utrikespolitiska Institutet