Carl Johan Åberg
Carl Johan Åberg, född 19 oktober 1930, död 7 mars 2010 i Nacka,[1] var en svensk nationalekonom, docent, ämbetsman och politiker (s).
Åberg var anställd vid Finansdepartementet 1967–1976, disputerade 1971,[2] var ekonom i socialdemokratiska riksdagsgruppen 1977–1980, chefredaktör för Aftonbladet 1980–1982, statssekreterare på Utrikesdepartementet (handelsavdelningen) 1982–1989, landshövding i Västmanlands län 1989–1990 och VD för 1:a-3:e AP-fonderna 1991–-1996. Han utsågs av Sveriges regering till ordförande för Handelshögskolan i Stockholms direktion, Handelshögskolan i Stockholms högsta verkställande organ, 1991–2002.
Åberg skrev flera böcker, bland andra Ett svårskött pastorat: Hur förnya svensk politik? (1997)[3] och Berättelser från 1900-talet (2006).[4] Han invaldes 1988 som ledamot av Ingenjörsvetenskapsakademien. Åberg är begravd på Boo kyrkogård.[5]
Utmärkelser
redigera- Ekonomie hedersdoktor vid Handelshögskolan i Stockholm (ekon.dr h.c.) 2001
Se även
redigeraReferenser
redigeraNoter
redigera- ^ Dödsannons i Dagens Nyheter 21 mars 2010
- ^ Åberg, Carl Johan (1971). Plan och prognos: en studie i de svenska långtidsutredningarnas metodik : summary: Plan and forecasts.. Stockholm. Libris 21127
- ^ Åberg, Carl Johan (1997). Ett svårskött pastorat: hur förnya svensk politik? (1. uppl.). Stockholm: SNS (Studieförb. Näringsliv och samhälle). Libris 7609801. ISBN 91-7150-690-X
- ^ Åberg, Carl Johan (2006). Berättelser från 1900-talet. Stockholm: Atlantis. Libris 10025761. ISBN 91-7353-108-1 (inb.)
- ^ Carl-Johan Åberg på Gravar.se
Tryckta källor
redigera- Eliaesson, Jonas, et al (1984). Handelshögskolan i Stockholm, Stockholm School of Economics, 1909-1984. Stockholm: Handelshögskolan i Stockholm.
- Rehnberg, Jonas (2009). Stockholm School of Economics, The first 100 years. Stockholm: Informationsförlaget. ISBN 978-91-7736-579-2
- Svenskt Biografisk Lexikon , del XXII : Königsmarck - Lilja, under redaktion av Erik Grill och Birgitta Lager - Kromnow. Stockholm 1977 - 1979. Norstedts tryckeri Stockholm 1979.
- Nationalencyklopedin