Callisto
Callisto är den åttonde av Jupiters kända månar och den näst största, endast något mindre än Merkurius men bara en tredjedel av dess massa. Den upptäcktes av Galileo Galilei och Simon Marius den 7 januari 1610 och är den yttersta av de galileiska månarna.[1]
| Callisto (måne) | |
 | |
| Upptäckt[1] | |
|---|---|
| Upptäckare | Galileo Galilei |
| Upptäcktsdatum | 7 januari 1610 |
| Beteckningar | |
| Alternativnamn | Jupiter IV |
| Uppkallad efter | Kallisto |
| Omloppsbana[2] | |
| Halv storaxel | 1 882 700 km |
| Excentricitet | 0,0074 |
| Siderisk omloppstid | 16,69 dagar |
| Medelomloppshastighet | 29 531,6 km/h[3] |
| Medelanomali | 181,408° |
| Inklination | 0,192° |
| Longitud för uppstigande nod | 298,848° |
| Medelrörelse | 21,5710728°/dag |
| Måne till | Jupiter |
| Propra banelement | |
| Periheliumprecession | 205,75 år |
| Precession för uppstigande nod | 338,82 år |
| Fysikaliska data | |
| Medelradie | 2410,3±1,5 km[4] |
| Ekvatorradie | 2410,3 km[3] |
| Omkrets | 15 144,4 km[3] |
| Area | 73 004 909,27 km²[3] |
| Volym | 58 654 577 603 km³[3] |
| Massa | 1,0759 × 1023 kg[3] |
| Medeldensitet | 1,834±0,004 g/cm³[4] |
| Ytgravitation (ekvatorn) | 1,236 m/s²[3] |
| Flykthastighet | 2441 m/s[3] |
| GM | 7179,289±0,013 km³/s²[4] |
| Albedo | 0,17±0,02[4] |
| Skenbar magnitud | 5,65±0,10[4] |
| Atmosfär[3] | |
| Sammansättning | koldioxid |
Till skillnad från Ganymedes verkar Callisto ha ganska lite inre struktur. Callisto studerades i detalj av rymdsonden Galileo mellan åren 1995 och 2003. Mätningar som sonden gjorde visade att de inre delarna av månen har en ökande halt sten mot kärnan. Callisto består av ungefär 40 % is och 60 % sten och järn. Titan och Triton är antagligen liknande.
Callistos yta är helt täckt av kratrar. Ytan är väldigt gammal, precis som högländerna på månen och Mars. Callisto har den äldsta och mest bekratrade ytan av alla kroppar som hittills observerats i solsystemet. Den har inte genomgått mycket mer förändring än ett och annat nedslag under 4 miljarder år.
De största kratrarna omges av en serie koncentriska ringar som ser ut som enorma sprickor men som har jämnats ut av eoner av långsam rörelse av isen. Den största av dessa kratrar är Valhalla. Med sina 4000 kilometer i diameter är Valhalla ett dramatiskt exempel på en multiringkrater, resultatet av ett massivt nedslag. Den näst största är Asgard. Andra exempel i solsystemet är Mare Orientale på månen och Caloris Basin på Merkurius.
Liksom Ganymedes har Callistos forntida kratrar kollapsat, de höga ringbergen och de centrala sänkorna vanliga hos kratrarna på månen och Merkurius saknas. Detaljerade bilder från rymdsonden Galileo visar att små kratrar, åtminstone på vissa ställen, för det mesta har utplånats. Detta tyder på nyliga processer även om det bara är en gissning.
Gipul Catena är en lång serie av nedslagskratrar uppradade på en rak linje. Detta orsakades antagligen av ett objekt som splittrades när den passerade nära Jupiter och sedan slog ner på Callisto.
Till skillnad från Ganymedes, med sina komplexa terränger, finns det knappast något som tyder på tektonisk aktivitet på Callisto. Rymdsonden Galileo har inte upptäckt några bevis för ett magnetfält.
Källor
redigera- ^ [a b] ”Callisto: In Depth” (på engelska). NASA. https://solarsystem.nasa.gov/planets/callisto/indepth. Läst 17 augusti 2016.
- ^ Jet Propulsion Laboratory. ”Planetary Satellite Mean Orbital Parameters” (på engelska). Solar System Dynamics. NASA. https://ssd.jpl.nasa.gov/?sat_elem. Läst 17 augusti 2016.
- ^ [a b c d e f g h i] ”Callisto: By the Numbers” (på engelska). NASA. https://solarsystem.nasa.gov/planets/callisto/facts. Läst 17 augusti 2016.
- ^ [a b c d e] Jet Propulsion Laboratory. ”Planetary Satellite Physical Parameters” (på engelska). Solar System Dynamics. NASA. https://ssd.jpl.nasa.gov/?sat_phys_par. Läst 17 augusti 2016.
Externa länkar
redigera
Wikimedia Commons har media som rör Callisto.