Wikipedia

Arsenal FC

fotbollsklubb i London, England
Den här artikeln handlar om engelska Arsenal FC:s herrlag. För Arsenals damlag, se Arsenal WFC. För den ukrainska klubben "Arsenal", se FK Arsenal Kiev.

Arsenal FC är en fotbollsklubb i stadsdelen Islington i norra London, men ursprungligen grundad i stadsdelen Woolwich i sydöstra London 1886. Klubbens femstjärniga hemmaarena heter Emirates Stadium (men kallas i folkmun för Ashburton Grove) och är belägen intill den gamla arenan, Arsenal Stadium, mer känd som Highbury (vars läktare byggts om till bostadshus där fasaden har bevarats och planen är en park).

Arsenal FC
Fotbollsklubb
Arsenal FC:s logotyp vid Emirates Stadium 2007.
Grundinformation
Grundad1886 (138 år sedan)
Fullständigt namnArsenal Football Club
Tidigare namnDial Square FC (1886)[1]
Royal Arsenal FC (1886–1893)
Woolwich Arsenal FC (1893–1914)
The Arsenal FC (1914–1919)
SmeknamnThe Gunners
SeriePremier League
OrtStorbritannien London, England, Storbritannien
HemmaarenaEmirates Stadium
(kapacitet: 59 867[2])
Nyckelpersoner
ÄgareArsenal Holdings plc
USA Stan Kroenke (100%)
OrdförandeVakant
TränareSpanien Mikel Arteta
Ass. tränare
England Steve Round
Nederländerna Albert Stuivenberg
Spanien Carlos Cuesta
Frankrike Nicolas Jover
Spanien Miguel Molina [3]
LagkaptenNorge Martin Ødegaard[4]
Ass. lagkaptenBrasilienGabriel Jesus [5]
Matchställ
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Hemmaställ
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Bortaställ
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Tredjeställ
Meriter
Engelska ligamästare13 (1931, 1933, 1934, 1935, 1938, 1948, 1953, 1971, 1989, 1991, 1998, 2002, 2004)
FA-cupen14 (1930, 1936. 1950, 1971, 1979, 1993, 1998, 2002, 2003, 2005, 2014, 2015, 2017, 2020)
Ligacupen2 (1987, 1993)
Community Shield17 (1930, 1931, 1933, 1934, 1938, 1948, 1953, 1991 (delad), 1998, 1999, 2002, 2004, 2014, 2015, 2017, 2020, 2023)
Cupvinnarcupen1 (1994)
Mässcupen1 (1970)
Övrigt
Webbplatsarsenal.com

Resultatmässigt är Arsenal Londons mest framgångsrika fotbollsklubb med Tottenham Hotspur och Chelsea som främsta rivaler. Den senaste storhetsperioden har skapats under den franska tränaren Arsène Wenger. Arsenal är även en av de rikaste och mest supporterstöttade fotbollsklubbarna i världen.[6][7] Forbes rankade klubben som den tionde rikaste 2024 till ett värde av 2,6 miljarder dollar.[8]

Historia

redigera

Från begynnelsen till krigstiderna (1886–1939)

redigera
 
Arsenals symbol 1888–1925, med tre kanoner, vilket man tagit från Woolwich vapen.
 
Arsenals spelartrupp 1888.

Klubben grundades 1886 av arbetare vid den kungliga vapenarsenalen i Woolwich i sydöstra London. Klubben, som från början hette Dial Square FC, spelade sin första match den 11 december 1886 då Eastern Wanderers besegrades med 6–0.[1] Namnet Dial Square var dock inte populärt bland klubbens medlemmar, och vid ett möte på juldagen 1886 ändrades namnet till Royal Arsenal FC. Vid detta möte bestämdes även var klubben skulle spela sina hemmamatcher och vilken färg matchtröjorna skulle ha. Den förre Nottingham Forest-spelaren Fred Beardsley skrev till sin gamla klubb för att be om hjälp. Nottingham Forest skickade då en uppsättning röda tröjor och en boll. Som hemmaarena valdes Plumstead Common, där klubben kom att spela fram till 1888 då man flyttade till Manor Ground i Plumstead. Därefter flyttade klubben till närbelägna Invicta Ground 1890 innan man återvände till Manor Ground tre år senare.

1891 blev klubben professionell och två år senare bytte man namn till Woolwich Arsenal FC. 1893 blev klubben medlem i The Football League och kom att tillbringa elva säsonger i Second Division, innan laget 1904 gick upp i First Division. Den första sejouren i högsta divisionen kom att präglas av ekonomiska svårigheter. Det faktum att Arsenal höll till i otillgängliga Plumstead gjorde att publiken inte hittade till arenan, och därmed förlorade klubben mycket pengar. Klubben var nära att gå i konkurs innan den 1910 köptes av affärsmannen Sir Henry Norris. För att öka klubbens inkomster försökte Norris slå ihop Woolwich Arsenal med Fulham, men han fick inte tillstånd till detta av ligan. 1913 valde därför Norris att flytta klubben till London Borough of Islington i norra London, och året efter ändrades klubbens namn till The Arsenal FC.

1919, samma år som klubben tog bort ordet "The" i klubbnamnet och fick sitt nuvarande namn Arsenal FC, bestämdes att First Division skulle utökas från 20 till 22 klubbar. Sista säsongen innan första världskriget hade Arsenal slutat på femte plats i Second Division, medan grannklubben Tottenham Hotspur hade slutat på 20:e plats i First Division. Efter kontroverser med omröstning och påstådd mutning kom Arsenal upp till First Division på bekostnad av Tottenham, vilket lett till en ständig och hetsig rivalitet mellan de båda klubbarna. Arsenal har alltsedan 1919 spelat i förstadivisionen, och är därmed den klubb i England som spelat flest säsonger i rad i högsta ligan.

 
Arsenal Stadiums östra läktare, byggd 1936.

1925 fick Herbert Chapman jobbet som manager i Arsenal, vilket var inledningen på Arsenals första storhetstid. 1927 gick Arsenal för första gången till final i FA-cupen, men förlorade med 1–0 mot Cardiff City (för övrigt hittills den enda gången som ett walesiskt lag vunnit FA-cupen). 1930 vann Arsenal sin första stora titel efter seger med 2–0 i FA-cupfinalen mot Huddersfield Town. Säsongen 1930/31 blev Arsenal ligamästare för första gången efter att ha gjort 127 mål på 42 matcher, med Jack Lambert som bästa målskytt med 38 mål. Säsongen efter kom laget på andra plats i ligan och förlorade dessutom FA-cupfinalen mot Newcastle United. Sedan följde tre ligasegrar i rad åren 1933–1935. Vid denna tid hade Arsenal sju engelska landslagsspelare; Frank Moss, George Male, Eddie Hapgood, Wilf Copping, Ray Bowden, Ted Drake och Cliff Bastin.

I januari 1934 drabbades Herbert Chapman av lunginflammation och avled kort därefter. Han ersattes av George Allison, som skulle komma att stanna hos klubben i 13 år. Säsongen 1934/35 vann Ted Drake skytteligan med sina 42 mål efter att bland annat ha gjort fyra mål mot Birmingham, Chelsea, Wolverhampton och Middlesbrough plus tre hattrick. Den 9 mars 1935 kom det 73 295 åskådare till matchen mot Sunderland, vilket står sig som publikrekord på Highbury. Den 14 december samma år satte Ted Drake ett rekord som även det står sig än idag för målskyttar i engelska högstadivisionen: i bortamatchen mot Aston Villa gjorde han alla sju målen för Arsenal i en match som slutade 7–1.

1936 vann Arsenal FA-cupen för andra gången efter vinst mot Sheffield United med 1–0 (målet av Ted Drake). Säsongen 1937/38 vann Arsenal ligan för femte gången på åtta år, men detta skulle visa sig bli storhetstidens sista stora seger. 1939 satte andra världskriget nämligen stopp för ligaspelet i England. Nio spelare från Arsenal miste livet: Henry Cook, Bobby Daniel, William Dean, Hugh Glass, Leslie Lack, William Parr, Sidney Pugh, Herbie Roberts och Cyril Tooze.

1945–1986

redigera

Efter kriget började fotbollen i England komma igång igen på allvar. I FA-cupen 1945/46 blev Arsenal utslaget redan i tredje omgången, och då ligaspelet återupptogs säsongen 1946/47 slutade Arsenal på trettonde plats. George Allison avgick som manager och ersattes av Tom Whittaker. Året därefter vann Arsenal ligan för sjätte gången, med Ronnie Rooke som främste målskytt (33 mål). 1953 vann Arsenal ligan återigen ligan sedan laget slutat på lika många poäng som Preston North End – och ligan avgjorts genom att jämföra de båda lagens målkvot (antalet gjorda mål dividerat med antalet insläppta mål), vilket blev till Arsenals fördel med endast 99 tusendelars marginal. Mellan de båda ligasegrarna lyckades Arsenal 1950 vinna FA-cupen efter en 2–0-seger i finalen mot Liverpool.

 
Bertie Mee (1972).

Hösten 1956 avled managern Tom Whittaker och Jack Crayston, som hade spelat i klubben under 1930-talet, blev manager för de närmsta två åren. Därefter tog den före detta målvakten George Swindin över, men inte heller han kunde föra laget till några titlar. 1962 anställdes den legendariske Wolverhamptonspelaren Billy Wright som manager, men spelmässigt fortsatte lagets motgångar under 1960-talet. 1966 slutade laget på 14:e plats – den lägsta placeringen sedan 1930. Publiken minskade också; den 5 maj 1966 noterades den lägsta publiksiffran på Highbury (4 544 åskådare) då Arsenal mötte Leeds. Efter den säsongen fick Billy Wright sparken och ersattes av fysioterapeuten Bertie Mee – som förde Arsenal till final i Ligacupen både 1968 och 1969. De förlorade dock mot Leeds United respektive Swindon Town. Arsenals juniorlag hade vunnit FA Youth Cup 1966, och av spelarna i det laget kom bland andra Charlie George, Ray Kennedy och John Radford att etablera sig i A-laget under de kommande åren. Säsongen 1969/70 vann Arsenal Mässcupen (föregångaren till Uefacupen) efter finalseger mot belgiska Anderlecht (förlust 1–3 borta och vinst 3–0 hemma).

Säsongen 1970/71 vann Arsenal en så kallad "dubbel", sedan laget efter en mindre lyckad säsongsinledning lyfte sig och till slut kunde vinna sin åttonde ligatitel. Arsenal ställdes mot Liverpool i FA-cupfinalen, där Arsenal efter en mållös match under ordinarie speltid kunde vinna efter förlängning. I december 1971 värvades den förre världsmästaren Alan Ball från Everton för 220 000 pund. 1972 gick Arsenal till final i FA-cupen, men förlorade denna gång mot Leeds United, och året därpå kom Arsenal tvåa i ligan efter Liverpool. Efter två misslyckade säsonger med en sextondeplats 1974/75 och en sjuttondeplats 1975/76, avgick managern Bertie Mee och ersattes av Terry Neill. 1976 värvades Newcastles skyttekung Malcolm Macdonald för den udda övergångssumman 333 333 pund och 33 pence. Macdonald vann under sin första säsong i Arsenal skytteligan på 25 mål, men en skada hösten 1978 kom att innebära slutet på hans karriär. Efter säsongen 1976/77 lämnade George Armstrong Arsenal som klubbens meste spelare genom tiderna med sina 621 matcher.

Nya unga spelare som Liam Brady, Frank Stapleton och David O'Leary kom fram under dessa år och laget gick till FA-cupfinal tre år i rad (1978, 1979 och 1980). 1978 års final förlorades överraskningen Ipswich, men 1979 besegrade Arsenal Manchester United med 3–2 (sedan det i tredje omgången krävts fyra omspelsmatcher för att få Sheffield Wednesday på fall). Vintern 1978/79 var ovanligt kall, och omspelsmatcherna (som spelades på neutral plan) förlades till Filbert Street i Leicester, som var en av få arenor med spelduglig plan. I ligan slutade Arsenal på sjunde plats.

Säsongen 1979/80 förlorade Arsenal FA-cupfinalen mot West Ham United, gick till kvartsfinal i Ligacupen samt till final i Cupvinnarcupen. Dessutom tillkom de 42 matcherna i ligan, vilket innebar att Arsenal denna säsong fick spela 70 matcher på nio månader – utan att vinna någon titel. I andra omgången av Ligacupen besegrades Leeds United med 7–0 och i Cupvinnarcupens kvartsfinal slogs IFK Göteborg med 5–1. FA-cupsemifinalen mot Liverpool slutade 0–0, och det skulle krävas tre omspelsmatcher innan Arsenal stod som segrare. Detta var tidernas längsta semifinal i FA-cupen. Efter denna säsong såldes Arsenals storspelare Liam Brady till Juventus. Terry Neill fick sparken som manager i december 1983 efter några floppsäsonger, och två år senare avgick hans efterträdare Don Howe som i sin tur ersattes av George Graham 1986.

Åren med George Graham (1986–1995)

redigera
 
George Graham (1970)

George Graham blev manager för Arsenal i maj 1986, och hans första säsong som manager började med en fjärdeplats i ligan 1986/87, efter att ha legat etta från november till februari. Klubben vann för första gången Ligacupen, efter seger med 2–1 i finalen mot Liverpool den 5 april 1987, efter två mål av den skotske forwarden Charlie Nicholas.[9]

Graham gav flera unga spelare chansen att etablera sig i startelvan under senare delen av 1980-talet; bland andra David Rocastle, Paul Merson och Tony Adams (som blev lagkapten). Graham hade även en förmåga att hitta några mindre kostsamma nyförvärv, som ytterbacken Nigel Winterburn, som köptes från Wimbledon i maj 1987. Året därpå tillkom försvararna Lee Dixon och Steve Bould, som båda två köptes från Stoke City, som tillsammans med Adams kom att bilda stommen i en fyrbackslinje som skulle bli framgångsrik. Graham förde också en mycket strängare disciplin än sina föregångare, både i omklädningsrummet och på planen, vilket medförde en strikt disciplinerad defensiv.

Grahams andra säsong 1987/88, slutade Arsenal på en sjätteplats i ligan. Efter tio segrar i rad ledde Arsenal ligan i november, men tappade den efter åtta matcher i rad utan en vinst. Däremot gick Arsenal åter till Ligacupfinal den 24 april 1988 på Wembley, men förlorade något överraskande mot Luton Town med 3-2, efter att Arsenal tappat sin 2-1 ledning och Winterburn missat en straffspark.[10]

Ligaguld på övertid 1989

1988/89 var Arsenal med i kampen om guldet, då de från annandag jul 1988 ledde ligan fram till att de tappat den efter en 2-1 förlust mot Derby County på Highbury den 13 maj 1989. Säsongens sista hemmamatch mot Wimbledon slutade 2-2, och ligan skulle avgöras den 26 maj 1989, då Arsenal och Liverpool möttes på Anfield Road i säsongens sista match. Liverpool var i storform, och hade inte förlorat en match sedan nyårsdagen 1989. Liverpool ledde ligan med tre poäng före Arsenal, som behövde vinna med två måls marginal för att bli mästare. Efter 90 minuter ledde Arsenal med 1–0, efter ett nickmål av säsongens skyttekung Alan Smith i början av andra halvlek. När bara sekunder återstod av matchen fick Michael Thomas ett friläge och kunde sätta bollen i nät bakom Bruce Grobbelaar, vilket gav upphov till en av ligans mest dramatiska upplösningar någonsin.[11]

Arsenal fick som ligamästare inte delta i Europacupen, på grund av Heyselkatastrofen och det fortfarande gällande förbudet för engelska klubbar att medverka i de europeiska cuperna. Arsenal slutade säsongen 1989/90 på fjärde plats, och samma spelare som blev mästare 1989, hade tappat formen våren 1990. Alan Smith, Tony Adams och David Rocastle var alla aktuella att komma med i Bobby Robsons Englands-trupp till VM 1990, men blev samtliga exkluderade.[12]

Ligaguld 1991

På sommaren 1990 valde Graham att förstärka truppen med svensken Anders Limpar och målvakten David Seaman. Det blev succé direkt och Arsenal kunde vinna sitt tionde ligaguld 1990/91. Under bortamatchen mot Manchester United, den 20 oktober 1990 på Old Trafford, inträffade ett bråk mellan flera av spelarna, och Arsenal fråntogs två poäng. Lagkaptenen Tony Adams åkte även fast för rattfylla i december 1990 och fick sitta i fängelse i två månader. Trots detta förlorade Arsenal bara en ligamatch under hela säsongen (bortamatchen mot Chelsea, den 2 februari 1991). Arsenal släppte bara in 18 mål på 38 ligamatcher och Alan Smith vann skytteligan med 22 mål. Limpar gjorde elva mål i ligan, och i den sista ligamatchen för säsongen vann Arsenal hemma mot Coventry med 6–1 efter ett hattrick av Limpar.[13]

I september 1991 betalade Arsenal 2,5 miljoner pund (nytt klubbrekord) för Ian Wright, som skulle komma att tillbringa sju år i klubben och bli dess bäste målgörare någonsin innan Thierry Henry slog hans rekord. Arsenal fick för första gången på 20 år delta i Europacupen, men blev utslagna i den andra omgången av SL Benfica, där Sven-Göran Eriksson var tränare, och Jonas Thern och Stefan Schwarz spelade. I Arsenals inledande match i FA-cupen den 4 januari 1992 blev de utslagna av Division 4-laget Wrexham, vilket var en av de största skrällarna i FA-cupens historia. Arsenal slutade på en fjärde plats i ligan 1991/92, efter att ha hittat storformen lagom till våren och spelade 14 matcher i rad utan förlust.

Dubbla cup-guld

I den nystartade Premier Leauge 1992/93 kom ett ojämnt Arsenal bara på tionde plats, men vann istället både FA-cupen och Ligacupen – i båda finalerna mot Sheffield Wednesday, där Roland Nilsson spelade. Under ärevarvet efter segern i Ligacupfinalen på Wembley den 18 april 1993, lyfte Tony Adams upp nordirländske matchhjälten Steve Morrow på sina axlar, men Adams tappade honom och Morrow fick föras till sjukhus med bruten arm. I FA-cupfinalen krävdes det omspel, sedan första matchen slutat 1–1, och Arsenal vann omspelet med 2–1 den 20 maj 1993, efter ett segermål i förlängningen av mittbacksreserven Andy Linighan.

Vinnare av Cupvinnarcupen

I Premier League 1993/94 slutade Arsenal på en fjärdeplats. Limpar hade tappat sin plats i startelvan, fick inget nytt kontrakt och såldes till Everton i mars 1994.[14] Arsenal deltog i den europeiska Cupvinnarcupen, och tog sig till finalen den 4 maj 1994 på Parken i Köpenhamn mot italienska Parma. Det italienska laget skapade flera farliga målchanser med offensiva stjärnor som Tomas Brolin, Zola och Asprilla, men med Grahams defensiva taktik och starka försvar, lyckades Arsenal att vinna finalen med 1-0 efter ett segermål av Alan Smith.[15]

På sommaren 1994 köptes den svenska mittfältaren Stefan Schwarz till Arsenal, men det blev en turbulent säsong för laget i Premier League som slutade på en tolfte plats. Målproduktionen var rejält försvagad och Arsenal hade blivit alldeles för beroende av Ian Wrights målform. Paul Merson erkände också på vintern 1994 i en presskonferens att han hade drogproblem och var borta tre månader från matchspel. Den 21 februari 1995 fick Graham sparken efter att det uppdagats att han hade tagit emot £425 000 pund i mutor från den norske agenten Rune Hauge i samband med värvningarna av Pål Lydersen och John Jensen. Graham lämnade Arsenal som en av klubbens mest framgångsrika tränare någonsin. Den tillfällige lösningen som manager, Stewart Houston, fungerade dock bra i europaspelet. Arsenal lyckades återigen att ta sig till final i Cupvinnarcupen men förlorade denna gång mot spanska Real Zaragoza sedan David Seaman i förlängningen släppt in en lobb från över 40 meter. [16]

Den 20 juni 1995 värvades den nederländska storstjärnan Dennis Bergkamp från Inter, och säsongen 1995/96 hade Bruce Rioch ansvaret som manager. Arsenal blev femma i Premier League och nådde även semifinal i Ligacupen, men blev utslagna av Aston Villa. Men efter meningsskiljaktigheter med Arsenals ordförande David Dein, och även missnöje i spelartruppen, och dispyter med Ian Wright, fick Rioch slutligen sparken i augusti 1996, efter bara en säsong. Det visade sig att David Dein redan visste vem som skulle bli Arsenals kommande manager.[17][18]

Tiden med Arsène Wenger (1996–2018)

redigera
 
Arsène Wenger.

I slutet av september 1996 anlände den franske tränaren Arsène Wenger till Arsenal från Japan där han hade tränat Nagoya Grampus Eight. Det första han gjorde var att köpa den unge franske mittfältaren Patrick Vieira, som fick anlända till Arsenal innan den nya managerns kontrakt officiellt börjat att gälla.

Wengers första match som Arsenals manager var den 15 oktober 1996 på Ewood Park mot Blackburn, som Arsenal besegrade med 2-0, efter två mål av Ian Wright. Säsongen slutade med en tredjeplats i Premier League 1996/97.

Dubbeln 1998

Sommaren 1997 förstärktes truppen med mittfältarna Emmanuel Petit och Marc Overmars, och säsongen 1997/98 vann Arsenal sitt elfte ligaguld och vann "dubbeln" för andra gången i historien. Arsenal var 12 poäng efter regerande mästarna Manchester United i slutet av februari. Den 3 maj 1998 gick Arsenal in i matchen mot Everton efter en nio matcher lång segersvit i ligan. En seger över Everton skulle ge dem titeln med två matcher kvar på säsongen, vilket säkerställde att Arsène Wenger skulle bli den första utländska tränaren att vinna det engelska mästerskapet, under sin första hela säsong som ansvarig. Arsenal besegrade Everton med 4-0, och vann ligan med en poäng före Manchester United. Det var första gången Arsenal tog titeln på Highbury sedan 1953. Förutom att lägga ihop en tio-matchers segersvit var Arsenal obesegrade i ligan sedan den 13 december 1997.

I FA-cupfinalen den 16 maj 1998 besegrades Newcastle med 2–0 efter mål av Overmars och Nicolas Anelka, och säkrade Arsenals andra "Dubbel" genom tiderna. I VM-finalen den 12 juli 1998 stod två Arsenal-spelare för Frankrikes tredje mål, då Petit gjorde mål efter en assist från Vieira.[19] [20]

Hösten 1998 köptes Fredrik Ljungberg från Halmstads BK till Arsenal, och gjorde mål i debuten mot Manchester United den 20 september 1998, när han lobbade över Peter Schmeichel. Arsenal blev tvåa i Premier League 1998/99 endast en poäng efter Manchester United, och det blev bara gruppspel för Arsenal i Uefa Champions League.

Den 3 augusti 1999 köpte klubben den 22-åriga franska yttermittfältaren Thierry Henry från Juventus. Wenger såg Henry som forward, och låg bakom att Henry blev Arsenals bästa målskytt genom tiderna med totalt 228 mål.

Arsenal slutade återigen på en andraplats i Premier League 1999/2000, men med hela 18 poäng efter Manchester United. Arsenal slutade trea i sin Uefa Champions League-grupp, där London-klubben spelade två matcher mot AIK. Arsenal avancerade vidare till Uefacupen där de nådde final på Parken mot Galatasaray den 17 maj 2000. Matchen slutade mållöst och avgjordes på straffsparkar, där det turkiska laget blev segrare efter att Davor Šuker och Vieira missat sina straffsparkar.

För tredje året i rad slutade Arsenal på en andraplats i Premier League 2000/01, denna gång tio poäng efter mästarna Manchester United. Valencia slog ut Arsenal i kvartsfinalen i Uefa Champions League 2000/01, och Arsenal nådde även FA-cupfinal den 12 maj 2001 mot Liverpool på Millennium Stadium. Ljungberg gjorde Arsenals ledningsmål, men Michael Owen avgjorde finalen med sina två mål.

Arsenals tekniske mittfältare David 'Rocky' Rocastle avled den 31 mars 2001 av non-Hodgkin-lymfom, endast 33 år gammal, samma dag som derbymötet med Tottenham. Rocastle spelade 277 matcher och gjorde 34 mål för Arsenal och var en stor favorit bland både supportrar och spelare.[21]

Försvarsstjärnan Sol Campbell skrev på för Arsenal i juli 2001 och lämnade rivalerna Tottenham Hotspur.[22]

Dubbeln 2002

Arsenal avslutade Manchester Uniteds serie av tre ligatitlar i rad genom att vinna sitt tolfte ligaguld säsongen 2001/02, och vann även "dubbeln" för tredje gången i klubbens historia. Arsenal vann ligan sju poäng före tvåan Liverpool, utan att ha förlorat en enda ligamatch på bortaplan, och lyckades med den unika bedriften att göra mål i varje ligamatch. Arsenal slog Chelsea med 2-0 i FA-cupfinalen på Millennium Stadium den 4 maj 2002 med mål från Ray Parlour och Fredrik Ljungberg, och begav sig till Old Trafford fyra dagar senare och säkrade ligatiteln efter ett segermål av Syvain Wiltord.[23] I Uefa Champions League blev det två gruppspel, men Arsenal gick inte vidare till kvartsfinal och efter säsongen avslutade Tony Adams sin karriär, efter 19 säsonger i Arsenals A-lag.[24]

Säsongen 2002/03 slutade Arsenal i tvåa i ligan med fem poäng bakom Manchester United. I september 2002 gjorde Wenger ett uttalande i media om att Arsenal kunde gå obesegrade i ligan genom en hel säsong. Det skulle dröja ett år, då han fick rätt.[25] Den 19 oktober 2002 vann Everton över Arsenal med 2-1, då den 16-årige Wayne Rooney avgjorde matchen.[26] Då hade Arsenal inte förlorat i ligan sedan den 18 december 2001 mot Newcastle. Arsenal ledde ligan fram till den 16 april 2003 när de spelade 2-2 mot Manchester United på Highbury. Arsenal missade även kvartsfinalen i Champions League när Arsenal förlorade mot Valencia i det andra gruppspelet.[27] Den 17 maj 2003 vann Arsenal FA-cupen för nionde gången efter finalseger med 1–0 mot Southampton, efter mål av Robert Pires, och målvakten David Seaman gjorde en avgörande räddning i hans sista match för Arsenal.[28]

"The Invincibles" 2004

Målvakten Jens Lehmann ersatte Seaman i juli 2003. Säsongen 2003/04 blev Arsenal den första klubb sedan Preston North End 1889 som gått obesegrade genom engelska ligan. Arsenal vann 26 matcher och spelade oavgjort 12 gånger på de 38 ligamatcherna, och slutade elva poäng före tvåan Chelsea. Thierry Henry blev förste Arsenalspelare sedan Ronnie Rooke 1948 att göra 30 mål i ligan, vilket räckte till seger i Premier Leagues skytteliga. Arsenal blev utslagna av Chelsea i kvartsfinalen i Champions League då Wayne Bridge gjorde det avgörande målet i slutminuterna, och Arsenal nådde semifinal i både Ligacupen och FA-cupen.

Säsongen 2004/05 slutade Arsenal tvåa i ligan, 11 poäng efter Chelsea. Sviten på 49 ligamatcher i rad utan förlust, vilket är ett rekord i engelsk ligafotboll, sprack den 24 oktober 2004 när Manchester United vann med 2–0. I Champions League slogs Arsenal ut i åttondelsfinalen mot Bayern München. I slutet av säsongen besegrades Everton med 7–0 i en ligamatch. Thierry Henry vann med sina 25 gjorda mål skytteligan för tredje gången. Arsenal gick till final i FA-cupen, där Manchester United besegrades på straffsparkar efter en mållös match. Patrick Vieira avgjorde straffdramat med hans sista mål för Arsenal innan han lämnade för Juventus i juli 2005.[29]

Under sista spelåret på Highbury, säsongen 2005/06, lyckades Arsenal knipa fjärdeplatsen i den sista omgången i en match mot Wigan Athletic, där Henry gjorde ett hattrick, vilket innebar en kvalplats till nästa säsongs Champions League. I Champions League höll målvakten Jens Lehmann nollan sju gånger (och Arsenal satte Champions League-rekord genom att hålla nollan i 820 minuter – över nio matcher – i rad), och Arsenal nådde sin första Champions League-final den 17 maj 2006, som dock förlorades med 1–2 mot Barcelona. Thierry Henry blev skyttekung i Premier League för tredje året i rad, och under säsongen passerade han Ian Wright som Arsenals bäste målskytt genom tiderna. Efter elva säsonger på Highbury valde holländaren Dennis Bergkamp att avsluta karriären. Även Robert Pires lämnade Arsenal för att fortsätta karriären i Villarreal.[30]

Säsongen 2006/07 präglades av skador och tillvänjningsproblem till den nya hemmaarenan Emirates Stadium, där endast fem av de tio första hemmamatcherna slutade med seger. Arsenal lyckades på nytt sluta på fjärde plats i ligan, nådde åttondelsfinal i Champions League och final i Ligacupen. Efter åtta säsonger och 226 mål för Arsenal valde kaptenen Thierry Henry att lämna klubben för Barcelona.

Säsongen 2007/08 var ytterligare en säsong utan titlar för Arsenal, men med en skadedrabbad trupp (som inkluderade Robin van Persie och Eduardo da Silva) var laget länge med i toppstriden och slutade på tredje plats i Premier League. I Champions League nådde Arsenal kvartsfinal, som förlorades mot Liverpool.

Säsongen 2008/09 inleddes med stora poängtapp i ligan, men Arsenal lyckades ändå nå den åtråvärda fjärdeplatsen (som ger Champions League-spel nästkommande säsong). I både Champions League och FA-cupen nådde Arsenal semifinal, men slogs ut mot Chelsea respektive Manchester United.

Säsongen 2009/10 nådde Arsenal en tredjeplats i ligan och kvartsfinal i Champions League, där de förlorade mot Barcelona.

 
Arsenal mot ärkerivalen Tottenham i det som brukar kallas "North London derby", i november 2010.

Säsongen 2010/11 blev Arsenal fyra i ligan. Barcelona slog återigen ut Arsenal från Champions League, trots den dittills första hemmavinsten mot Barcelona (2–1). Arsenal gick även till final i Ligacupen men förlorade där mot Birmingham. Jack Wilshere blev utsedd till årets unga spelare i Premier League.

Säsongen 2011/2012 startade i turbulens och tre tongivande spelare lämnade klubben: Francesc Fabregas, Samir Nasri och Gaël Clichy. Wenger gick ifrån sin filosofi om att värva talanger och förstärkte istället med fyra etablerade spelare – André Santos, Per Mertesacker, Mikel Arteta och Gervinho. På grund av de stora förändringarna i laguppställningen öppnade Arsenal säsongen med bland annat storförlusten 2–8 mot Manchester United, och efter tre omgångar hade Arsenal 1 poäng och 2–10 i målskillnad. Under säsongens gång kunde dock laget lyfta sig och slutade till sist trea i ligan. Champions League slutade redan i åttondelsfinalen mot Milan. Robin van Persie vann med sina 30 mål Premier Leagues skytteliga. På grund av skador i truppen gjorde Thierry Henry en tvåmånads-comeback i klubben när han kom på lån från New York Red Bulls.

Säsongen 2012/13 var Arsenal den sista engelska klubben kvar i Champions League efter Manchester Uniteds förlust mot Real Madrid. Efter det blev Wenger uppringd av radiokanalen Talksport och i en intervju förklarade Wenger att Arsenal förtjänade Premier League-titeln eftersom Manchester United hade skämt ut hela landet genom sitt uppträdande efter förlusten. Wenger blev efter detta uttalande för första gången någonsin hyllad av den berömda journalisten Piers Morgan på det sociala nätverket Twitter. Först efter sista omgången stod det klart att Arsenal tagit fjärdeplatsen i ligan och därmed säkrat kvalplatsen till Champions League framför ärkerivalen Tottenham.

Inför säsongen 2013/14 blev Mesut Özil Arsenals dyraste värvning genom tiderna med 440 miljoner SEK från Real Madrid. Den 21 september firade klubben 100 år sedan flytten till Islington, genom att ha jubileumströjor på sig under hemmamatchen mot Stoke som vanns med 3–1. Arsenal toppade ligan längst av alla lag, men tappade sin form frampå vårkanten och gick miste om toppstriden för att till slut hamna på fjärde plats. I Champions League gick Arsenal vidare till åttondelsfinal och förlorade, liksom året innan, mot Bayern München. Den 17 maj 2014 blev Arsenal FA-cupmästare efter vinst mot Hull i finalen med 3–2 efter förlängning, vilket gjorde slut på nio års titeltorka.

Säsongen 2014/15 inledde Arsenal med att vinna mot regerande ligamästarna Manchester City med 3–0 i Community Shield-mötet den 10 augusti 2014. I Champions League tog sig Arsenal vidare från gruppspelet som tvåa efter Dortmund, men förlorade i åttondelsfinalen dubbelmötet mot Monaco på färre gjorda bortamål. Arsenal slutade på tredje plats i ligan och blev därmed på nytt direktkvalificerade för Champions League. I FA-cupfinalen vann Arsenal över Aston Villa med 4–0 och försvarade därmed sin titel och blev mesta mästarna med 12 titlar i cupen.

Inför säsongen 2015/16 värvades målvakten Petr Čech från lokalrivalen Chelsea. I Community Shield-mötet den 2 augusti 2015 slog Arsenal regerande ligamästarna Chelsea med 1–0. I åttondelsfinalen i Champions League förlorade laget mot FC Barcelona. Arsenal lyckas ta andraplatsen i ligan före lokalrivalen Tottenham.

Säsongen 2016/17 åkte Arsenal ut i åttondelsfinalen i Champions League efter förluster mot Bayern München med 1–5 både borta och hemma. I ligan slutade Arsenal femma och missade därmed Champions League för första gången på 20 år, och fick under säsongen 2017/18 istället spela i Uefa Europa League. I säsongens sista match lyckades dock Arsenal vinna FA-cupfinalen över redan klara ligamästarna Chelsea och återtog med sina 13 titlar cup-rekordet, samtidigt som tränaren Wenger ökade sin skörd till 7 titlar.

Säsongen 2017/18 började med att Arsenal vann Community Shield för tredje gången på fyra år, efter straffar mot Chelsea. Spelartruppen började förnyas: i juni släpptes Yaya Sanogo till Toulouse och Chris Willock till Benfica. I juli såldes målvakten Wojciech Szczęsny till Juventus och i mitten av augusti såldes backen Gabriel till Sevilla. Senare i augusti såldes Jon Toral till Hull City, liksom trotjänarna Kieran Gibbs (2007–2017) till West Bromwich och Alex Oxlade-Chamberlain (2011–2017) till Liverpool. In kom vänsterbacken Sead Kolašinac på fri övergång från Schalke 04 och anfallaren Alexandre Lacazette från Lyon, för uppskattningsvis 50 miljoner euro – klubbens dittills dyraste värvning någonsin.

En annan typ av värvning var att Arsenal anställde Borussia Dortmunds hyllade chefsscout Sven Mislintat, som i januari gjorde sina första värvningar: Pierre-Emerick Aubameyang köptes in från Dortmund och Henrikh Mkhitaryan (som även han har ett förflutet i Dortmund) kom från Manchester United i utbyte mot Alexis Sánchez. Under "januarifönstret" såldes även Francis Coquelin till Sevilla, Theo Walcott till Everton och Olivier Giroud till Chelsea, medan Mathieu Debuchy fick en fri övergång till Saint-Étienne.

Den 20 april 2018 meddelade Arsene Wenger att han efter nästan 22 år som lagets manager slutar efter denna säsong. Efter en svag säsong i ligan och FA-cupen, förlust mot Manchester City i ligacupfinalen, och slutligen förlust mot Atlético Madrid i Europa League-semifinalen, stod det klart att Wengers karriär inte fick krönas med någon ny titel. Wenger avslutande sin tid med Arsenal med en vinst mot Huddersfield den 13 maj 2018.

Mellanspel av Unai Emery (2018–2019) och Fredrik Ljungberg (2019)

redigera
 
Unai Emery.

Efter spekulationer om att någon tidigare spelare skulle ta över som ny tränare för Arsenal meddelades 23 maj 2018 att den 46-årige spanske tränaren Unai Emery – som bland annat lett Sevilla till tre titlar i Europa League åren 2014–2016 och franska PSG till ligaguld 2017/2018 – tar över som chefscoach efter Arsene Wenger.[31]

Inför säsongen 2018/2019 fortsatte förnyelsen av spelartruppen. Per Mertesacker avslutade sin spelarkarriär för att ingå i akademilagets tränarstab. Långtidsskadade Santi Cazorla fick fri övergång till moderklubben Villareal. Trotjänaren Jack Wilshere och Lucas Perez värvades till West Ham, och tidigare akademispelarna Jeff Reine-Adelaide och Chuba Akpom släpptes till franska Angers respektive grekiska Salonika, medan Joel Campbell släpptes till Serie A-klubben Frosinone. Dessutom lånades Calum Chambers ut till nyuppflyttade Premier League-laget Fulham och Reiss till tyska Hoffenheim. Kort efter sommarens fotbolls-VM hämtades den uruguayanske mittfältaren Lucas Torreira från Sampdoria, och de rutinerade försvararna Stephan Lichtsteiner från Juventus och Sokratis Papastathopulos från Dortmund. Målvaktssidan förstärktes av Bernd Leno från Bayer Leverkusen. Unge mittfältaren Matteo Guendouzi köptes från Lorient.

Den 18 september 2018 meddelade den mångårige verkställande direktören Ivan Gazidis att han lämnar Arsenal för en liknande post i AC Milan, där han börjar den 31 oktober 2018.

Säsongen slutade med att Arsenal blev femma i ligan, en poäng efter fyran Tottenham, som tidigare slagit Arsenal i kvartsfinalen i Ligacupen med 0–2. Manchester United slog ut Arsenal i fjärde rundan av FA-cupen med 1–3. I säsongens sista tävlingsmatch förlorade Arsenal finalen i Europa League med 1–4 mot den andra Londonrivalen, Chelsea. Pierre-Emerick Aubameyang vann skytteligan i Premier League på 22 mål och delade därmed utmärkelsen Golden Boot med två Liverpool-spelare på samma antal: Sadio Mané och Mohamed Salah.

Huvudartikel: Arsenal FC 2019/2020

Inför säsongen 2019/2020 lämnade flera spelare klubben, däribland målvakten Peter Čech som avslutade sin karriär. Arsenal gjorde också sin genom tiderna dyraste värvning när man lade upp 80 miljoner euro, cirka 850 miljoner kronor, för anfallaren Nicolas Pépé från Lille OSC. Efter en säsongsinledning med sju matcher i rad utan seger – den sämsta sviten sedan 1992 – fick tränaren Unai Emery sparken den 29 november, och ungdomstränaren Fredrik Ljungberg gavs tillfälligt ansvaret som tränare i väntan på en mer permanent lösning.[32]

Ny tränare 2020: Mikel Arteta

redigera
 
Mikel Arteta, 2012.

Den 20 december 2019 tillträdde den tidigare Arsenal-spelaren Mikel Arteta, som de senaste åren verkat som assisterande till Pep Guardiola i Manchester City, som huvudtränare.[33]

Corona-pandemin våren och sommaren 2020

redigera

Den 12 mars 2020 meddelade Arsenal att Mikel Arteta hade testats positivt för Covid-19 och att hela A-truppen måste isoleras. Dagen därpå beslutade FA att Premier League, English Football League, FA Women's Super League och FA Women's Championship ställs in, i första hand till 4 april. Redan den 19 mars förlängdes uppehållet till 30 april 2020. Besluten gällde även FA-cupen, landskamper och ungdomsmatcher.[34][35]

Den 27 mars 2020 friskförklarades Mikel Arteta,[36] men ligan återupptogs först den 17 juni 2020 och slutfördes 26 juli.[37]

Åter till fotboll

redigera

Arsenal avslutade säsongen 2019/20 på åttonde plats i ligan. I säsongens sista match lyckades dock Arsenal vinna FA-cupfinalen över Chelsea och återtog med sina 14 titlar rekordet i antal titlar i cupen. Mikel Arteta är den ende som vunnit FA-cupen för Arsenal både som spelare (2014 och 2015) och tränare (2020).

Huvudartikel: Arsenal FC 2020/2021

Säsongen 2020/21 inledde Arsenal med att vinna mot regerande ligamästarna Liverpool efter 1–1 (5–4 på straffar) Community Shield-mötet den 29 augusti 2020. Höstsäsongen började lovande med tre segrar på de fyra första matcherna, men efter sju förluster på de följande tio matcherna var laget nära nedflyttningsstrecket, och Ligacupen tog slut mot Manchester City. Ett slags vändpunkt kom med 3–1 hemma mot Chelsea 26 december, där skador på äldre spelare gav yngre spelare som Kieran Tierney, Bukayo Saka och Emile Smith Rowe chansen att visa upp sig, och det gjorde de med besked. Respass från FA-cupen mot Southampton[38] men sju raka ligamatcher utan förlust gav nytt hopp.

Januaris transferfönster blev händelserikt. Reservmålvakten Matt Macey skrev på för skotska Hibernian, Sokratis avslutade sitt kontrakt och gick till Olympiakos, och detsamma gjorde Mezut Özil, som landade i Fenerbache, liksom Shkodran Mustafi, som gick till Schalke 04, dit också Sead Kolasinac lånades ut. Ut lånades även William Saliba, till franska OCG Nice. In lånades istället målvakten Mat Ryan från Brighton och norske Martin Ødegaard från Real Madrid. Mittfältaren Tomas Partey värvades från Atlético Madrid.

Superligan som inte blev av

redigera

Den 18 april 2021 meddelade företrädare för tolv europeiska storklubbar att de planerat en ny europeisk "superliga" i fotboll som skulle ersätta det nuvarande europaspelet för 15 permanenta medlemmar – däribland Arsenal – och fem inkvalade lag. Förslaget om en sluten liga väckte omedelbar kritik från Uefa, Fifa, många klubbar, spelare och fans, bland annat Arsenal Sweden, som i ett officiellt uttalande tog avstånd från hela idén[39]. Redan tisdagen den 20 april hoppade de sex engelska lagen – Arsenal, Chelsea, Liverpool, Tottenham och de båda Manchester-klubbarna – av utbrytningsförsöket, och de kommande dagarna lämnade även fler klubbar projektet.[40][41]

Arsenal avslutade säsongen på åttonde plats för andra året i rad, och missade därför Europaspel för första gången på 26 år.[42] Under sommaren säkrades permanenta övergångar för Martin Ødegaard, målvakten Aaron Ramsdale, mittfältaren Albert Sambi Lokonga, högerbacken Takehiro Tomiyasu och vänsterbacken Nuno Tavares. Reiss Nelson lånades ut till Feyenoord och Hector Bellerin till Real Betis.

Säsongen 2021/2022 började med tre raka förluster och totalt 0–9 i målskillnad, mot nykomlingarna Brentford, mot Chelsea och Manchester City.[43] Därefter följde åtta matcher utan förlust, men Arsenal fick mot slutet av säsongen se sig slagna av ärkerivalen Tottenham i kampen om en plats i Champions League.[44] Efter interna konflikter släpptes anfallsstjärnan Pierre-Emerick Aubameyang "gratis" till Barcelona.[45] Arsenal slutade femma i ligan, kvalificerade till Europa League.

Inför säsongen 2022/2023 släppte Arsenal även anfallaren Alexandre Lacazette[46], mittbacken Calum Chambers och mittfältaren Matteo Guendouzi[47]. Vänsterbacken Nuno Tavares lånades ut till Marseille, mittfältaren Ainsley Maitland-Niles till Southampton, och anfallaren Folarin Balogun till Reims. Istället värvades Manchester City-spelarna Gabriel Jesus[48] och Oleksandr Zintjenko[49] samt Benfica-mittfältaren Fábio Vieira[50]. Dessutom tog man in 19-åriga löftet Marguinhos från Sao Paolo[51] och målvakten Matt Turner från MLS-klubben New England Revolution.[52] Arsenal kom att inleda ligaspelet med nio segrar på de första tio matcherna, och var inför uppehållet för fotbolls-VM i Qatar hela fem poäng före Manchester City på andra plats. Trots att Arsenal behöll ledningen i ligan större delen av våren drog Manchester City slutligen det längsta strået och vann ligan för tredje året i rad. Arsenal kunde dock med sin andraplats säkra spel i Champions League, för första gången sedan säsongen 2016/2017.

Säsongen 2023/2024 inleddes med Community Shield-matchen mellan Arsenal och Manchester City, som Arsenal vann med 4–1 efter straffläggning.[53] Ommöbleringen av spelartruppen fortsatte: Trotjänare som Ainsley Maitland-Niles, Rob Holding och Kieran Tierney släpptes til Lyon, Crystal Palace respektive Real Sociedad (lån). Jättelöftet Folarin Balogun såldes till Monaco. Även Pablo Marí, Aston Trusty och Matt Turner fick lämna, och Albert Sambi Lokonga, Marquinhos och Nuno Tavares lånades ut. Nyförvärven var fyra: mittfältarna Kai Havertz från Chelsea och Declan Rice från West Ham, backen Jurriën Timber från Ajax – som långtidsskadade sig redan i säsongens första match, mot Nottingham Forest[54] – samt målvakten David Raya på lån från Brentford. Annars började säsongen bra, med 24 poäng efter de tio första matcherna innan den första förlusten, borta mot Newcastle 4 november. I FA-cupen och Ligacupen blev det snabbt respass, men det gick bättre i Champions League, där Arsenal vann sin grupp och åttondelsfinalen mot Porto, innan Bayern München blev för svårt i kvartsfinalen. Tre förluster i december var nära att grusa titelambitionerna, men åtta segrar senare var det tämligen jämnt mellan Arsenal, Liverpool och Manchester City – innan de sistnämnda tog hem ligan på 91 poäng, före Arsenal på 89.[55]

Efter en sommar när både EM-slutspel och Olympiska spel förkortat många spelares inleddes säsongen 2024/2025 med ommöbleringar i laget. Cedric och Mohamed Elneny fick fri lejd att gå vidare, och akademispelarna Eddie Nketiah och Emile Smith Rowe såldes till Londonkonkurrenterna Crystal Palace respektive Fulham, som också fick låna in Reiss Nelson. Ut på lån gick även Fábio Vieira (till Porto), Nuno Tavares (till Lazio), Albert Sambi Lokonga (till Sevilla) och målvakten Karl Hein (till Real Valladolid). På målvaktssidan lämnade även Rúnar Alex Rúnarsson, Arthur Okonkwo och Aaron Ramsdale, medan inlånade David Raya fullbordade övergången från Brentford. In kom också Riccardo Calafiori (från Bologna), Mikel Merino (från Real Sociedad), Neto (från Bournemouth), och Raheem Sterling (från Chelsea).

Emirates Stadium

redigera
Se även: Emirates Stadium
 
Emirates Stadium.

Under 2003 började klubben byggandet av en ny arena på Ashburton Grove, alldeles intill Highbury. Arenan var färdigbyggd i juli 2006 och har en kapacitet på 60 432 åskådare. I bygget ingick en ordentlig upprustning av kringområdena, bland annat skulle 1 800 nya jobbtillfällen skapas och 2 000 nya bostäder byggas.

Projektet gick på cirka 357 miljoner pund (vilket är ungefär 4,6 miljarder SEK) och finansierades delvis av det Förenade Arabemiraten-baserade flygbolaget Emirates. Den nya arenan har döpts efter detta bolag (det officiella namnet är Emirates Stadium, men många supportrar kallar arenan Ashburton Grove). Sedan första säsongen på den nya arenan, säsongen 2006/07, har Arsenal spelat med texten "Fly Emirates" på tröjorna.

Före detta stadion

redigera
Startdatum Slutdatum Namn Publik kapacitet Geografisk läge Rivet eller ej Källa
1913 2006 Arsenal Stadium, i folkmun kallad Highbury 38 500 åskådare sittande med stå platser var rekordet 73 295 åskådare Islington i norra London Rivet
1888, 1893 1890,1913 Manor Ground 33,000 Plumstead, Södra London Rivet
1890 1893 Invicta Ground 12,000 Plumstead, Södra London Rivet
1886 1888 Plumstead Common (park området) i södra London ? Plumstead, Södra London finns kvar

Arsenal-klockan

redigera

Det var en av de många nya saker i Highbury som inleddes av den stora innovatören Herbert Chapman, och South Stand blev snart känd som The Clock End.

När klubben flyttade till Emirates Stadium, bytte den ursprungliga klockan också hem och sitter för närvarande högt upp på utsidan av stadion, på lämpligt sätt inför Clock End Bridge som en symbolisk påminnelse om Arsenals tid på Highbury.

Och på lördagen den 21 augusti 2010, kort före Arsenals Premier League-hemmaseger över Blackpool, välkomnade klubben officiellt en annan större version av den berömda Arsenal Clock till Emirates Stadium på insidan.

Supporterstöd

redigera
Huvudartikel: Gooners

Supportrar till Londonlaget Arsenal kallas ofta Gooners, en härledning från The Gunners, vilket är ett smeknamn på själva klubben. Kvinnliga fans kallas "Goonerette".

Motto

redigera
 
Motto

Victoria concordia crescit är latin och betyder "Seger växer ur harmoni".

Uttrycket, som myntades 1948 i ett programblad, blev året därpå också en del i klubbens märke. När dagens klubbmärke började användas år 2002 togs mottot bort. Motivet var att det inte gick att varumärkesskydda ett motto och därmed inte heller klubbmärket, men mottot lever fortfarande kvar i klubben.

Maskot

redigera
 
Gunnersaurus.

Gunnersaurus har varit klubbens maskot sedan augusti 1993. Debuten skedde 14 augusti 1993, när Arsenal mötte Coventry City. I oktober 2020 meddelade klubben att maskoten inte kommer delta på hemmamatcherna så länge det inte tillåts publik under Coronapandemin. Den 10 november 2020 publicerade karaktärens Twitter-konto ett foto från Emirates Stadium, där han meddelade sin återkomst.[56]

Matchställ

redigera

Arsenals matchställ har under många år bestått av röda tröjor med vita ärmar samt vita byxor. Den röda färgen kommer från Nottingham Forest. Två av klubbens grundare, Fred Beardsley och Morris Bates, hade tidigare spelat i Forest och flyttade till Woolwich för att arbeta. De skrev till sin gamla klubb och bad om hjälp med att skaffa ett matchställ. Forest skickade en uppsättning röda tröjor som hade en mörkare färg än vad klubben har haft i modern tid. Tröjorna bars tillsammans med antingen vita eller mörkröda byxor.

1933 införde Herbert Chapman den tröja som har blivit förknippad med Arsenal: en ljusare röd med vita ärmar. Under en kort period på 1960-talet hade laget en helröd tröja, som dock inte var populär – redan efter ett år togs de vita ärmarna tillbaka.

Färgen på strumporna har varierat något under årens lopp; fram till Herbert Chapmans dagar var de mörkblå. Chapman lade till vita ränder på de mörkblå strumporna, för att spelarna lättare skulle se en medspelare medan han kontrollerade bollen. 1969 började laget använda röda strumpor. Mellan 1994 och 1996 hade laget rödvitrandiga strumpor och sedan dess har laget haft antingen röda eller vita strumpor.

Även Arsenals reservställ har varierat. Ofta har reservstället bestått av gula tröjor och blå byxor, men har även haft andra färger. I FA-cupfinalen mot Liverpool 1950 spelade laget i orange tröjor och vita byxor. Mellan 1982 och 1984 hade laget gröna tröjor med mörkblå ärmar och mörkblå byxor. Under 1990-talet och 2000-talet bars vissa säsonger blå reservställ. Säsongen 2009/10 återkom det sedvanliga röd-vita matchstället hemma, men ett nytt bortaställ i form av en blårandig tröja med klubbemblemet på det sedvanliga stället till vänster.

Under några få speciella säsonger har Arsenals ställ haft en viss historisk anknytning. Sista säsongen på Highbury, 2005/06, spelade laget i en vinröd tröja – samma färg som tröjorna hade under klubbens första tid. Säsongen 2011/12 spelade Arsenal i en sedvanlig röd tröja med vita ärmar, men med en krans runt emblemet för att fira klubbens 125-årsjubileum.

Spelartruppen

redigera
Senast uppdaterad: 31 augusti 2024.[57]

Målvakter
Nummer Land Spelare Födelsedatum Kom ifrån
22   David Raya 15 september 1995 (29 år)   Brentford (-23)
32   Neto 19 juli 1989 (35 år)   Bournemouth (-24)

Försvarare
Nummer Land Spelare Födelsedatum Kom ifrån
2   William Saliba 24 mars 2001 (23 år)   Saint-Étienne (-19)
3   Kieran Tierney 5 juni 1997 (27 år)   Celtic (-19)
4   Ben White 8 oktober 1997 (27 år)   Brighton & Hove Albion (-21)
6   Gabriel 19 december 1997 (27 år)   Lille (-20)
12   Jurriën Timber 17 juni 2001 (23 år)   Ajax (-23)
15   Jakub Kiwior 15 februari 2000 (24 år)   Spezia (-23)
17   Oleksandr Zinchenko 15 december 1996 (28 år)   Manchester City (-22)
18   Takehiro Tomiyasu 5 november 1998 (26 år)   Bologna (-21)
33   Riccardo Calafiori 19 maj 2002 (22 år)   Bologna (-24)

Mittfältare
Nummer Land Spelare Födelsedatum Kom ifrån
5   Thomas Partey 13 juni 1993 (31 år)   Atlético Madrid (-20)
8   Martin Ødegaard   17 december 1998 (26 år)   Real Madrid (-21)
20   Jorginho 12 augusti 1991 (32 år)   Chelsea (-23)
23   Mikel Merino 22 juni 1996 (28 år)   Real Sociedad (-24)
29   Kai Havertz 11 juni 1999 (25 år)   Chelsea (-23)
41   Declan Rice 14 januari 1999 (25 år)   West Ham United (-23)

Anfallare
Nummer Land Spelare Födelsedatum Kom ifrån
7   Bukayo Saka 5 september 2001 (23 år)   Arsenal FC
9   Gabriel Jesus 4 mars 1997 (27 år)   Manchester City (-22)
10   Raheem Sterling 8 december 1994 (30 år)   Chelsea (-24)
11   Gabriel Martinelli 18 juni 2001 (23 år)   Ituano (-19)
19   Leandro Trossard 4 december 1994 (30 år)   Brighton & Hove Albion (-23)

Utlånade spelare

redigera
Nr Land Pos Namn
21    MF Fábio Vieira (i   Porto till 30 juni 2025)
24    A Reiss Nelson (i   Fulham till 31 maj 2025)
27    A Marquinhos (i   Fluminense till 31 december 2024)
Nr Land Pos Namn
31    MV Karl Hein (i   Real Valladolid till 30 juni 2025)
–    F Nuno Tavares (i   Lazio till 30 juni 2025)
–    MF Albert Sambi Lokonga (i   Sevilla till 30 juni 2025)

Nyförvärv/förluster säsongen 2024/25

redigera
Senast uppdaterad: 2 september 2024.

In:

Ut:

Noterbara spelare

redigera
För en lista över alla som har spelat över 100 matcher för Arsenal, se Lista över spelare i Arsenal FC.

Akademilag

redigera
Senast uppdaterad: 31 augusti 2024.
Nr Land Pos Namn
37    A Nathan Butler-Oyedeji (-03)
40    A Khayon Edwards (-03)
44    MF Jimi Gower (-04)
49    MF Myles Lewis-Skelly (-06)
50    F Zane Monlouis (-03)
53    MF Ethan Nwaneri (-07)
56    MF Salah-Eddine Oulad M'Hand (-03)
59    F Elián Quesada (-05)
61    MF Josh Robinson (-04)
63    MF Michal Rosiak (-05)
70    MF Bless Akolbire (-07)
Nr Land Pos Namn
71    A Jakai Bascoe-Fisher (-06)
72    MF Dan Casey (-06)
73    A Reece Clairmont (-06)
75    MF Louie Copley (-06)
76    F Ayden Heaven (-06)
77    F Cam'ron Ismail (-06)
78    F Max Kuczynski (-06)
79    A Daniel Oyetunde (-06)
80    MF Zac Shuaib (-07)
81    F Will Sweet (-06)

Utlånade akademispelare

redigera
Senast uppdaterad: 31 augusti 2024.
Nr Land Pos Namn
-    A Charles Sagoe Jr (i   Shrewsbury Town till 31 maj 2025)
Nr Land Pos Namn}
-    MF Jack Henry-Francis (i   Sligo Rovers till 30 november 2024)

Svenska spelare

redigera

Utländska spelare genom tiderna

redigera

Uppdaterad den 11 september 2024

Listkriterier:
  • Listan inkluderar alla icke-brittiska spelare (som ej kommer från England, Nordirland, Skottland, Wales eller Irland) som representerat klubben.
    Listan inkluderar enbart spelare som representerat klubbens seniorlag i tävlingsmatcher.

[69][70][71]

Afrika
Asien
Europa

Nordamerika
Oceanien
Syd- och Latinamerika

Tränare genom åren

redigera

Källa: Arseweb.com [72]

Namn Aktiva år Antal titlar Liga-mästare FA-cupen Liga-cupen FA Community Shield Europeiska titlar
Sam Hollis 1894–1897 0 0 0 0 0 0
Tom Mitchell 1897–1898 0 0 0 0 0 0
George Elcoat 1898–1899 0 0 0 0 0 0
Harry Bradshaw 1899–1904 0 0 0 0 0 0
Phil Kelso 1904–1908 0 0 0 0 0 0
George Morrell 1908–1915 0 0 0 0 0 0
Leslie Knighton 1919–1925 0 0 0 0 0 0
Herbert Chapman 1925–1934 8 3 1 0 4 0
George Allison 1934–1947 4 2 1 0 1 0
Tom Whittaker 1947–1956 5 2 1 0 2 0
Jack Crayston 1956–1958 0 0 0 0 0 0
George Swindin 1958–1962 0 0 0 0 0 0
Billy Wright 1962–1966 0 0 0 0 0 0
Bertie Mee 1966–1976 3 1 1 0 0 1
Terry Neill 1976–1983 1 0 1 0 0 0
Don Howe 1984–1986 0 0 0 0 0 0
George Graham 1986–1995 7 2 1 2 1 1
Bruce Rioch 1995–1996 0 0 0 0 0 0
Arsène Wenger 1996–2018 16 3 7 0 6 0
Unai Emery 2018–2019 0 0 0 0 0 0
Fredrik Ljungberg (interim) 2019–2019 0 0 0 0 0 0
Mikel Arteta 2019– 2 0 1 0 1 0
  • NFA Community Shield kallades t.o.m. 2001 för FA Charity Shield.

Klubbrekord och statistik

redigera

Tabellplaceringar

redigera
 
Diagram över Arsenals tabellplaceringar sedan klubben beviljades medlemskap i The Football League år 1893.


FA-cupen

redigera
FA Cupen placeringar under 2000-talet
Plats 99/00 00/01 01/02 02/03 03/04 04/05 05/06 06/07 07/08 08/09 09/10 10/11 11/12 12/13 13/14 14/15 15/16 16/17 17/18 18/19 19/20 20/21 21/22 22/23 23/24
Vinnare              
Finalförlust  
Semifinal    
Kvartsfinal    
4:e omgången        
3:e omgången                  

Arsenal i Europacupspel

redigera
Senast uppdaterad: 1 juni 2019.
Säsong Uefa Champions League

1955–, (1992– i nuvarande form)

Uefa Europa League

1971–, (2009– i nuvarande form)

Europeiska cupvinnarcupen

1960–1999

UEFA Super Cup

1972-, (1999– i nuvarande form)

Mässcupen

1955–1971

19/20 16-delsfinal
18/19 Finalförlust
17/18 Semifinal
16/17 Åttondelsfinal
15/16 Åttondelsfinal
14/15 Åttondelsfinal
13/14 Åttondelsfinal
12/13 Åttondelsfinal
11/12 Åttondelsfinal
10/11 Åttondelsfinal
09/10 Kvartsfinal
08/09 Semifinal
07/08 Kvartsfinal
06/07 Åttondelsfinal
05/06 Finalförlust
04/05 Kvartsfinal
03/04 Kvartsfinal
02/03 Åttondelsfinal
01/02 Åttondelsfinal
00/01 Kvartsfinal
99/00 Gruppspel Finalförlust
98/99 Gruppspel
97/98 Första omgången
96/97 Första omgången
94/95 Finalförlust
93/94 Mästare Finalförlust
91/92 Åttondelsfinal
82/83 Första omgången
81/82 32-delsfinal
79/80 Finalförlust
78/79 16-delsfinal
71/72 Kvartsfinal
70/71 Kvartsfinal
69/70 Mästare
63/64 Andra omgången

Rekord [72][73]

redigera
  • Flest liga-titlar som tränare: Arsene Wenger och Herbert Chapman, 3 st.
  • Flest FA-cuptitlar som tränare: Arsene Wenger, 7 st.
  • Mesta gjorda mål av en spelare under ett kalenderår: Robin van Persie har gjort 35 mål (2011).
  • Mesta gjorda mål av en spelare i en match: Ted Drake, 7 st. (seger mot Aston Villa 7–1 borta på Villa Park 14 december 1935).
  • Flest finaler i FA-cupen: 20 st.
  • Flest titlar i FA-cupen: 13 st.
  • Flest matcher: David O'Leary, 722.
  • Flest matcher av en målvakt: David Seaman, 564.
  • Snabbast mål: Theo Walcott efter 19 sek. mot QPR i Premier League borta på Loftus Road 4 maj 2013.
  • Flest gjorda mål: Thierry Henry, 228 (åren 1998–2012).
  • Yngste spelare: Francesc Fàbregas, 16 år och 177 dagar (mot Rotherham United i Ligacupen den 28 oktober 2003).
  • Äldste spelare: Jock Rutherford, 41 år och 159 dagar (mot Manchester City i division 1 den 20 mars 1926).
  • Största seger: 12–0 mot Loughborough Town den 12 mars 1900.
  • Största förlust: 0–8 mot Loughborough Town den 28 januari 1899.
  • Högsta publiksiffra: 73 707 i Champions league-mötet med RC Lens 25 november 1998, på Wembley Stadium.
  • Högsta publiksiffra på Emirates: 60 161 i 2–2-matchen mot Manchester United 3 november 2007.
  • Högsta publiksiffra på Highbury: 73 295 mot Sunderland den 9 mars 1935.
  • Lägsta publiksiffra på Highbury: 4 554 mot Leeds United den 5 maj 1966.
  • Flest matcher i rad utan förlust i Premier League: 49 matcher, från maj 2003 till oktober 2004.
  • Flest matcher utan förlust under en säsong i ligan: 38 st säsongen 2003/2004 (hela säsongen).
  • Flest Champions League-matcher i rad utan släppa in något mål: 10 matcher säsongen 2005/2006 då Arsenal höll nollan i 995 minuter till och med finalens 76:e minut, då Samuel Eto'o kvitterade för Barcelona. Den totala tiden fördelas på två målvakter; Jens Lehmann (648 minuter) och Manuel Almunia (347 min.).
  • När Arsène Wenger efter 22 år som tränare slutade efter säsongen 2017/2018 hade han lett laget under 1 235 matcher – ett rekord för Arsenal och i engelska ligan slaget bara av Alex Fergusons 1 500 matcher för Manchester United.

Årliga individuella utmärkelser i Premier League

redigera
Namn Premier League Golden Boot Premier League Golden Glove Premier League Manager of the Season Premier League Player of the Season
  Thierry Henry 4 – 2001/02, 2003/04, 2004/05, 2005/06 2 – 2003/04, 2005/06
  Robin van Persie 1 – 2011/12
  Pierre-Emerick Aubameyang 1 – 2018/19 (delad)
  Wojciech Szczęsny 1 – 2013/14 (delad)
  Petr Čech 1 – 2015/16
  Arsène Wenger 3 – 1997/98, 2001/02, 2003/04
  Patrick Vieira 1 – 2000/01
  Fredrik Ljungberg 1 – 2001/02
  David Raya 1 – 2023/24

Hat trick för Arsenal-spelare i Premier League [73]

redigera
 
Thierry Henry Har gjort 8 hat tricks för Arsenal.Flest i Arsenal historia.
Senast uppdaterad: 28 Oktober 2023.
Namn Hat trick Aktiv i klubben Senaste hat trick Övrigt
  Thierry Henry 8 7 maj 2006 Wigan 4 mål mot Leeds säsongen 2003/04
  Ian Wright 5 13 september 1997 Bolton
  Robin van Persie 5 4 februari 2012 Blackburn Rover
  Nicolas Anelka 3 1 november 2008 Chelsea
  Emmanuel Adebayor 3 13 september 2008 Blackburn Rover
  Theo Walcott 3 24 maj 2015 West Bromwich Albion
  Kevin Campbell 2 27 december 1993 Swindon
  Alexis Sanchez 2 3 december 2016 West Ham
  Olivier Giroud 2 15 maj 2016 Aston Villa
  Dennis Bergkamp 1 27 August 1997 Leicester City
  Marc Overmars 1 21 november 1999 Middlesbrough
  Nwankwo Kanu 1 23 oktober 1999 Chelsea
  Ray Parlour 1 10 december 2000 Newcastle
  Sylvain Wiltord 1 3 mars 2001 West Ham
  Fredrik Ljungberg 1 11 maj 2003 Sunderland
  Robert Pirès 1 7 maj 2003 Southampton Pires och Pennant gjorde hat trick i samma match
  Jermaine Pennant 1 7 maj 2003 Southampton Pires och Pennant gjorde hat trick i samma match
  Andrei Arshavin 1 21 april 2009 Liverpool Gjorde fyra mål i samma match.
  Santi Cazorla 1 17 december 2012 Reading
  Aaron Ramsey 1 3 februari 2018 Everton
  Pierre-Emerick Aubameyang 1 Mot Leeds 14 februari 2021
  Eddie Nketiah 1 Mot Sheffield United 28 oktober 2023

Hat trick för Arsenal-spelare i Uefa Champions League [73]

redigera
Senast uppdaterad: 24 januari 2021.
Namn Hat trick Aktiv i klubben År och motståndare
  Alan Smith 1 Mot FK Austria 1991
  Thierry Henry 1 Mot Roma 2002
  Nicklas Bendtner 1 Mot Porto 2010
  Danny Welbeck 1 Mot Galatasaray 2014
  Olivier Giroud 1 Mot Olympiakos 2015
  Mesut Özil 1 Mot Ludogorets Razgrad 2016
  Lucas Pérez 1 Mot Basel 2016

Hat trick för Arsenal-spelare i Uefa Europa League [73]

redigera
Senast uppdaterad: 10 februari 2022.
Namn Hat trick Aktiv i klubben År och motståndare
  Ray Parlour 1 Mot Werder Bremen 2000
  Pierre-Emerick Aubameyang 1 Mot Valencia 2019

Längsta svit av segrar i ligan

redigera
år Segrar i rad Övrigt
2002 14 skedde över två säsonger
1998 10
1987 10
2015 9
2004 9
1971 9
2000 8

Spelare som har gjort 100 eller fler mål för klubben [73]

redigera
Senast uppdaterad: 18 januari 2018.
Spelare Mål Aktiva år i klubben
  Thierry Henry 228 1999–2007, 2012
  Ian Wright 185 1991–1998
  Cliff Bastin 178 1929–1946
  John Radford 149 1962–1976
  Jimmy Brain 139 1923–1931
  Ted Drake 139 1934–1945
  Doug Lishman 137 1948–1956
  Robin van Persie 128 2004–2012
  Joe Hulme 125 1926–1938
  David Jack 124 1928–1934
  Dennis Bergkamp 121 1995–2006
  Reg Lewis 118 1935–1953
  Alan Martin Smith 115 1987–1995
  Jack Lambert 109 1926–1933
  Frank Stapleton 108 1972–1981
  Theo Walcott 108 2006–2018
  David Herd 107 1954–1961
  Olivier Giroud 105 2012–2018
  Joe Baker 100 1962–1966

Fotnot: 1991/92 gjorde Ian Wright fem mål för Crystal Palace och 24 för Arsenal.

Spelare som har gjort flest matcher för klubben

redigera
Spelare Matcher Aktiva år i klubben (A-laget)
  David O'Leary 722 1975–1993
  Tony Adams 669 1984–2002
  George Armstrong 621 1961–1977
  Lee Dixon 619 1988–2002
  Nigel Winterburn 584 1987–2000
  David Seaman 564 1990–2003
  Pat Rice 528 1964–1980
  Peter Storey 501 1965–1977
  John Radford 481 1964–1977
  Peter Simpson 477 1964–1977

Arsenal Holdings plc

redigera
 
För att fira trotjänaren Ken Friars 60-årsjubileum i klubben uppfördes 2011 en staty i norra delen av Emirates Stadium. Friar började arbeta för klubben som 12-åring, var åren 1983–2000 dess vd, och har därefter arbetat som klubbens sekreterare fram till 1 september 2020 då han blev pensionär.

Arsenals moderbolag, Arsenal Holdings plc, verkar som ett onoterat aktiebolag, vars ägandeförhållanden skiljer sig från många andra fotbollsklubbar. Det totala antalet aktier är endast 62 219, och de handlas inte på någon offentlig aktiebörs. I maj 2017 värderades en aktie till 18 000 pund, vilket ger ett samlat börsvärde på drygt 1,1 miljarder pund. Marknadsvärdet bedöms dock vara betydligt högre, cirka 1,4 miljarder pund.[74]

Ägare

redigera
  • I augusti 2018 köpte huvudägaren Stanley Kroenke upp alla aktier i klubben och är sedan dess ensam ägare till klubben.[75]

Styrelse [75]

redigera
  • President på livstid – Ken Friar (tidigare vd 1983–2020)
  • Ordförande –
  • Direktör – Philip Harris, Lord Harris of Peckham (från 2005)
  • Direktör – Stanley Kroenke (från 2011)
  • Direktör – Josh Kroenke (från 2013)
  • Direktör – Tim Lewis (affärsjurist, från 2020) [76]
  • Verkställande direktör – Vinai Venkatesham (från 2018)
  • Teknisk direktör (Technical Director) – Edu (från 2019)

Referenser

redigera

Noter

redigera
  1. ^ [a b] Kelly, Andy (21 april 2013). ”Arsenal’s First Game – The Facts Finally Revealed”. AISA Arsenal History Society. Arkiverad från originalet den 26 april 2013. https://web.archive.org/web/20130426033737/http://www.blog.woolwicharsenal.co.uk/archives/6280. Läst 7 juni 2016. 
  2. ^ ”Premier League Handbook 2017–18”. Premier League. 11 augusti 2017. https://pulse-static-files.s3.amazonaws.com/premierleague/document/2017/09/27/bfb4b8a2-55c4-45c4-a5f0-c2abbd6a6f4b/PL_Handbook_2017-18_FINAL.pdf. Läst 19 juni 2018. 
  3. ^ https://www.arsenal.com/news/coaching-and-backroom-team
  4. ^ https://www.arsenal.se/nyheter/2022/07/70299-odegaard-utsedd-till-lagkapten
  5. ^ https://www.arsenal.se/nyheter/2019/09/40913-har-ar-ovriga-i-kaptensgruppen
  6. ^ O'Connor, Ashling (13 oktober 2011). ”Liverpool lag in fight for global fan supremacy as TV row grows”. The Times. http://www.thetimes.co.uk/tto/sport/football/premierleague/article3192868.ece. Läst 25 juni 2014. 
  7. ^ ”Football Money League”. deloitte.com. Deloitte. januari 2014. Arkiverad från originalet den 20 december 2013. https://web.archive.org/web/20131220013031/http://www.deloitte.com/view/en_GB/uk/industries/sportsbusinessgroup/sports/football/deloitte-football-money-league/. Läst 25 juni 2014. 
  8. ^ Mike Ozanian (23 maj 2024). ”The World’s Most Valuable Soccer Teams 2024” (på engelska). Forbes. https://www.forbes.com/sites/mikeozanian/2024/05/23/the-worlds-most-valuable-soccer-teams-2024/. Läst 3 juli 2024. 
  9. ^ Arsenal Official Handbook 1987-88.
  10. ^ Arsenal Official Handbook 1988-89
  11. ^ ”En förvandling i mästarklass”. https://www.aftonbladet.se/a/6n6dx3. Läst 5 december 2024. 
  12. ^ ”englandfootballonline.”. http://www.englandfootballonline.com/CmpWC/CmpWC1990Squad.html. Läst 9 december 2024. 
  13. ^ ”it-s-an-honour-the-1990/91-campaign”. https://www.arsenal.com/news/features/20150923/it-s-an-honour-the-1990/91-campaign. Läst 5 december 2024. 
  14. ^ ”transfermarkt/anders-limpar/transfers/”. https://www.transfermarkt.com/anders-limpar/transfers/spieler/101098/transfer_id/793830. Läst 5 december 2024. 
  15. ^ Soar, Phil (2024-12-05). The Official Illustrated History of Arsenal 
  16. ^ ”greatest-goal-i-ever-saw-nayim-halfway-line-1995”. https://www.fourfourtwo.com/features/greatest-goal-i-ever-saw-nayim-halfway-line-1995. Läst 5 december 2024. 
  17. ^ ”what-bruce-rioch-did-arsenal-looking-back-20-years-his-arrival”. https://www.fourfourtwo.com/features/what-bruce-rioch-did-arsenal-looking-back-20-years-his-arrival. Läst 7 december 2024. 
  18. ^ Soar, Phil (2024-12-07). Official Illustrated History of Arsenal 
  19. ^ ”league-title-1998”. https://www.arsenal.com/news/features/20160406/league-title-1998. Läst 16 december 2024. 
  20. ^ ”Arsenal-World-Cup-kings-”. https://www.dailymail.co.uk/sport/worldcup2014/article-2691324/Arsenal-World-Cup-kings-Gunners-boast-winners-English-team-Germany-beat-Argentina-Brazil.html. Läst 16 december 2024. 
  21. ^ ”arsenal/historic/players/david-rocastle”. https://www.arsenal.com/historic/players/david-rocastle. Läst 6 december 2024. 
  22. ^ ”news.bbc.”. http://news.bbc.co.uk/sport2/hi/football/teams/a/arsenal/1420259.stm. Läst 16 december 2024. 
  23. ^ ”arsenal/history/ggm-06-wiltord-goal-clinches-the-double”. https://www.arsenal.com/history/ggm-06-wiltord-goal-clinches-the-double. Läst 10 december 2024. 
  24. ^ Soar, Phil (2024-12-06). The Official Illustrated History of Arsenal 
  25. ^ ”arsene-wenger-claims-arsenal-can-go-season-unbeaten-is-mocked/”. https://dailycannon.com/2019/09/otd-arsene-wenger-claims-arsenal-can-go-season-unbeaten-is-mocked/. Läst 13 december 2024. 
  26. ^ ”on-this-day-in-2002-a-16yearold-wayne-rooney-scored-that-goal-for-everton-v-arsenal/”. https://www.givemesport.com/1514559-on-this-day-in-2002-a-16yearold-wayne-rooney-scored-that-goal-for-everton-v-arsenal/. Läst 13 december 2024. 
  27. ^ ”bbc”. http://news.bbc.co.uk/sport2/hi/football/champions_league/2858229.stm. Läst 13 december 2024. 
  28. ^ Soar, Phil (2024-12-13). The Official Illustrated History of Arsenal 
  29. ^ ”patrick-vieira-till-juventus”. https://www.svt.se/sport/artikel/patrick-vieira-till-juventus. Läst 16 december 2024. 
  30. ^ ”news.bbc”. http://news.bbc.co.uk/sport2/hi/football/teams/a/arsenal/5015814.stm. Läst 16 december 2024. 
  31. ^ ”Welcome Unai” (på engelska). Arsenal.com. 23 maj 2018. https://www.arsenal.com/news/welcome-unai. Läst 23 maj 2018. 
  32. ^ Aron Forsberg. ”Officiellt: Emery får sparken – Ljungberg tar över Arsenal”. Fotbollskanalen. https://www.fotbollskanalen.se/england/officiellt-emery-far-sparken---ljungberg-tar-over-arsenal/. Läst 29 november 2019. 
  33. ^ [ ”Mikel Arteta joining as our new head coach”] (på engelska). Arsenal FC. 20 december 2019. . Läst 2 januari 2020. 
  34. ^ https://www.arsenal.se/nyheter/2020/03/49068-ingen-premier-league-fotboll-fore-30-april
  35. ^ https://www.arsenal.se/nyheter/2020/03/49061-ingen-premier-league-fotboll-till-4-april
  36. ^ https://www.expressen.se/sport/fotboll/premier-league/arteta-frisk-fran-corona-vadjar-stanna-hemma/
  37. ^ https://www.arsenal.se/nyheter/2020/05/49145-pl-drar-igang-igen-den-17-6
  38. ^ Nick Ames (23 januari 2021). ”Gabriel deflection helps Southampton dump Arsenal out of FA Cup” (på engelska). The Guardian. https://www.theguardian.com/football/2021/jan/23/southampton-arsenal-fa-cup-match-report. Läst 3 mars 2021. 
  39. ^ ”Officiellt uttalande från Arsenal Sweden”. Arsenal Sweden. 20 april 2021. https://www.arsenal.se/nyheter/2021/04/67713-officiellt-uttalande-fran-arsenal-sweden. Läst 20 april 2021. 
  40. ^ Robin Salomonsson (21 april 2021). ”Europeisk superliga omvärderas – efter engelska klubbarnas avhopp”. Dagens Nyheter. https://www.dn.se/sport/uppgifter-chelsea-drar-sig-ur-superligan/. Läst 21 april 2021. 
  41. ^ George Flood (21 april 2021). ”European Super League exodus continues as Inter and Atletico pull out” (på engelska). Evening Standard. https://www.standard.co.uk/sport/football/european-super-league-exodus-inter-milan-atletico-madrid-leave-b930882.html. Läst 3 juli 2024. 
  42. ^ ”Arsenal fails to qualify for Europe for 1st time in 25 years” (på engelska). The Indian Express (AP). 24 maj 2021. https://indianexpress.com/article/sports/football/english-premier-league/arsenal-fails-to-qualify-for-europe-for-1st-time-in-25-years-7327569/. Läst 1 augusti 2022. 
  43. ^ Simon Stone (28 augusti 2021). ”Manchester City 5-0 Arsenal: Gunners suffer third league defeat in a row” (på engelska). BBC Sport. https://www.bbc.com/sport/football/58289653. Läst 1 augusti 2022. 
  44. ^ ”Tottenham Hotspur–Arsenal 3–0” (på engelska). Premier League. 12 maj 2022. https://www.premierleague.com/match/66559. Läst 1 augusti 2022. 
  45. ^ ”Pierre-Emerick Aubameyang has left the club by mutual agreement”. 1 februari 2022. https://www.arsenal.com/news/pierre-emerick-aubameyang-leaves-arsenal. Läst 7 februari 2022. 
  46. ^ ”Officiellt: Lacazette lämnar Arsenal”. Arsenal Sweden. 3 juni 2022. https://www.arsenal.se/nyheter/2022/06/70045-officiellt-lacazette-lamnar-arsenal. Läst 7 juni 2022. 
  47. ^ ”Guendouzi klar för Marseille”. Arsenal Sweden. 1 juli 2022. https://www.arsenal.se/nyheter/2022/07/70144-guendouzi-klar-for-marseille. Läst 1 juli 2022. 
  48. ^ ”‘Very excited’: Arsenal confirm Gabriel Jesus signing from Manchester City” (på engelska). The Guardian. 4 juli 2022. https://www.theguardian.com/football/2022/jul/04/arsenal-confirm-gabriel-jesus-signing-from-manchester-city. Läst 4 juli 2022. 
  49. ^ ”Zinchenko presenterad”. Arsenal Sweden. 22 juli 2022. https://www.arsenal.se/nyheter/2022/07/70255-zinchenko-presenterad. Läst 23 juli 2022. 
  50. ^ ”Officiellt: Vieira klar för Arsenal”. Arsenal Sweden. 21 juni 2022. https://www.arsenal.se/nyheter/2022/06/70125-officiellt-vieira-klar-for-arsenal. Läst 21 juni 2022. 
  51. ^ ”Marquinhos klar för Arsenal”. Arsenal Sweden. 13 juni 2022. https://www.arsenal.se/nyheter/2022/06/70055-marquinhos-klar-for-arsenal. Läst 14 juni 2022. 
  52. ^ ”Arsenals nye keeper presenterad”. Arsenal Sweden. 27 juni 2022. https://www.arsenal.se/nyheter/2022/06/70134-arsenals-nye-keeper-presenterad. Läst 27 juni 2022. 
  53. ^ ”Live: Arsenal v Man City”. Arsenal Sweden. 6 augusti 2023. https://www.arsenal.se/nyheter/2023/08/71374-live-arsenal-v-man-city. Läst 31 augusti 2023. 
  54. ^ ”Jurrien Timber: Arsenal defender suffers ACL injury and will have surgery”. BBC Sport. 16 augusti 2023. https://www.bbc.com/sport/football/66524799. Läst 30 maj 2024. 
  55. ^ Jonathon Rogers (20 maj 2024). ”The records we broke and milestones hit in 23/24”. Arsenal F.C. https://www.arsenal.com/news/records-we-broke-and-milestones-hit-2324. Läst 30 maj 2024. 
  56. ^ https://www.mirror.co.uk/sport/football/news/arsenal-gunnersaurus-returns-mesut-ozil-22989399?fbclid=IwAR251YL6-4DNC5Ri6JToLG5P-Lrz0NrQVeSEUvdfeFMulK5pPYiviuHj0xQ
  57. ^ ”First team players”. https://www.arsenal.com/men/players. Läst 9 augusti 2023. 
  58. ^ ”Officiellt: Arsenal köper loss David Raya”. fotbolltransfers.com. 4 juli 2024. https://fotbolltransfers.com/nyheter/officiellt-arsenal-koper-loss-david-raya/188151. Läst 4 juli 2024. 
  59. ^ ”Riccardo Calafiori presenterad”. fArsenal Sweden. 29 juli 2024. https://www.arsenal.se/nyheter/2024/07/72373-riccardo-calafiori-presenterad. Läst 29 juli 2024. 
  60. ^ ”Merino klar: "Gör truppen mycket starkare"”. fArsenal Sweden. 27 augusti 2024. https://www.arsenal.se/nyheter/2024/08/72471-merino-klar-gor-truppen-mycket-starkare. Läst 28 augusti 2024. 
  61. ^ ”Neto klar och presenterad”. fArsenal Sweden. 30 augusti 2024. https://www.arsenal.se/nyheter/2024/08/72489-neto-klar-och-presenterad. Läst 2 september 2024. 
  62. ^ ”Arsenal lånar in Sterling från Chelsea”. fArsenal Sweden. 31 augusti 2024. https://www.arsenal.se/nyheter/2024/08/72492-arsenal-lanar-in-sterling-fran-chelsead. Läst 2 september 2024. 
  63. ^ ”Runarsson lämnar Arsenal - på väg till FCK”. Arsenal Sweden. 1 februari 2024. https://www.arsenal.se/nyheter/2024/02/71913-runarsson-lamnar-arsenal-pa-vag-till-fck. Läst 4 februari 2024. 
  64. ^ ”Arsenal 22yo 3-year deal with new club confirmed”. Daily Cannon. 24 juni 2024. https://dailycannon.com/2024/06/okonkwo-joins-wrexham/. Läst 24 juni 2024. 
  65. ^ ”Officiellt: Smith Rowe till Fulham”. Arsenal Sweden. 2 augusti 2024. https://www.arsenal.se/nyheter/2024/08/72372-officiellt-smith-rowe-till-fulham/. Läst 22 augusti 2024. 
  66. ^ ”Eddie Nketiah klar för Crystal Palace”. Arsenal Sweden. 30 augusti 2024. https://www.arsenal.se/nyheter/2024/08/72490-eddie-nketiah-klar-for-crystal-palace. Läst 2 september 2024. 
  67. ^ ”Ramsdale klar för Southampton”. Arsenal Sweden. 30 augusti 2024. https://www.arsenal.se/nyheter/2024/08/72484-ramsdale-klar-for-southampton. Läst 2 september 2024. 
  68. ^ https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/6zjz1r/avslojar-arsenal-varvar-mffs-anfallare
  69. ^ ”Arsenal Player Database”. http://www.arsenal.com/history/arsenal-player-database. Läst 17 mars 2016. 
  70. ^ ”Behind the Numbers: Global Gunners”. 21 september 2011. http://www.arsenal.com/news/news-archive/behind-the-numbers-. Läst 17 mars 2016. 
  71. ^ ”Arsenal FC - Squad´s performance data”. http://www.transfermarkt.co.uk/arsenal-fc/leistungsdaten/verein/11/plus/0?reldata=&2012. Läst 17 mars 2016. 
  72. ^ [a b] ”Honours by Manager” (på engelska). Arseweb.com. Arkiverad från originalet den 26 februari 2019. https://web.archive.org/web/20190226173215/http://www.arseweb.com/history/honours.html. Läst 26 februari 2019. 
  73. ^ [a b c d e] ”History: Goalscorers” (på engelska). Arsenal.com. The Arsenal Football Club plc. 1 juni 2017. http://www.arsenal.com/history/club-records/goalscoring-records. Läst 26 februari 2019. 
  74. ^ ”Arsenal Holdings plc - Growth Market” (på engelska). NEX Exchange. 6 juni 2017. Arkiverad från originalet den 26 maj 2017. https://web.archive.org/web/20170526080650/http://www.nexexchange.com/member?securityid=10092. Läst 8 juni 2017. 
  75. ^ [a b] ”The Arsenal Board” (på engelska). Arsenal.com. The Arsenal Football Club plc. 5 oktober 2018. https://www.arsenal.com/the-club/corporate-info/the-arsenal-board. Läst 26 februari 2019. 
  76. ^ https://www.arsenal.com/news/tim-lewis-appointed-arsenal-boards

Externa länkar

redigera
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Arsenal_FC&oldid=56576062”