För ett släkte av fjärilar, se Argon (fjäril).

Argon är ett icke-metalliskt grundämne som har atomnummer 18 och kemiskt tecken Ar. Argon är den vanligaste ädelgasen och den finns i jordens atmosfär i en halt av cirka 0,93 %. Argon används ibland som förpackningsgas i livsmedel och har E-nummer E 938.

Argon
Nummer
18
Tecken
Ar
Grupp
18
Period
3
Block
p
Ne

Ar

Kr
KlorArgonKalium
[Ne] 3s2 3p6
18Ar

Violett i sitt plasmatillstånd
Violett i sitt plasmatillstånd
Emissionsspektrum
Emissionsspektrum
Generella egenskaper
Relativ atommassa39,948(1)[1] u
UtseendeFärglös i gasform
Fysikaliska egenskaper
Densitet vid 0 °C och 101,325 kPa1,784 g/L
– flytande, vid kokpunkten1,3954 g/cm3
AggregationstillståndGas
Smältpunkt83,81 K (−189,34 °C)
Kokpunkt87,302 K (−185,848 °C)
Trippelpunkt83,8058 K (−189,3442 °C)
68,89 kPa[2]
Kritisk punkt150,687 K (−122,463 °C)
4,863 MPa[2]
Molvolym22,56 × 10−6 /mol
Smältvärme1,18 kJ/mol
Ångbildningsvärme6,52[3] kJ/mol
Specifik värmekapacitet520 J/(kg × K)
Molär värmekapacitet20,85[4] J/(mol × K)
Ångtryck
Tr. (Pa) 1 10 100 1 k 10 k 100 k
Te. (K) 47 53 61 71 87
Atomära egenskaper
Atomradie71 pm
Kovalent radie106 pm
van der Waalsradie188 pm
Elektronaffinitet0 kJ/mol
JonisationspotentialFörsta: 1 520,6 kJ/mol
Andra: 2 665,8 kJ/mol
Tredje: 3 931 kJ/mol
Fjärde: 5 771 kJ/mol
(Lista)
Elektronkonfiguration
Elektronkonfiguration[Ne] 3s2 3p6
e per skal2, 8, 8
Kemiska egenskaper
Oxidationstillstånd0
Elektronegativitet
3,242 (Allenskalan)
Diverse
KristallstrukturKubisk ytcentrerad (fcc)
Kristallstruktur
Ljudhastighet319 m/s
Värmeledningsförmåga0,01772 W/(m × K)
MagnetismDiamagnetisk[5]
Magnetisk susceptibilitet−1,1 × 10−8[6]
Brytningsindex1,000281
Identifikation
CAS-nummer7440-37-1
Pubchem23968
RTECS-nummerCF2300000
Historia
NamnursprungFrån grekiska argos, ”på tomgång”.[7][8]
Upptäckt och första isolationLord Rayleigh och William Ramsay (1894)
Stabilaste isotoper
Huvudartikel: Argonisotoper


Nuklid NF t1/2 ST SE (MeV) SP


35Ar
{syn.} 1,775 s β 5,965 35Cl
36Ar
0,337 % Stabil
37Ar
{syn.} 35,04 d ε 0,813 37Cl
38Ar
0,063 % Stabil
39Ar
Spår 269 a β 0,565 39K
40Ar
99,6035 % Stabil
41Ar
{syn.} 109,61 min β 2,492 41K
42Ar
Spår 32,9 a β 0,6 42K


Säkerhetsinformation
Säkerhetsdatablad: Sigma-Aldrich
Globalt harmoniserat system för klassifikation och märkning av kemikalier
GHS-märkning enligt EU:s förordning 1272/2008 (CLP)
04 – Gasflaska
Gasflaska
H-fraserH280
P-fraserP403
SI-enheter och STP används om inget annat anges.

Användning

redigera
 
Ett argonfyllt glasrör lyser upp med hjälp av elektrisk ström och bildar förkortningen för argon.

Argon används ofta som skyddsgas när kväve är för reaktivt och andra ädelgaser för dyra. Argon har en stor användning i glödlampor där den skyddar volframtråden från oxidering. Gasen används också som skyddsgas vid svetsning av till exempel järn där metallen annars hade reagerat med luftens syre på grund av hettan. Flytande argon kan användas vid behandling av cancercellerna dör av den kraftiga nedkylningen. Även för att förbättra isolervärdet på fönster.

Förekomst

redigera

Argon är den vanligaste ädelgasen och jordens atmosfär består till 0,934 volymprocent av gasen.

Gas Procent i atmosfären (volym)
Kväve 78,084 %
Syre 20,946 %
Argon 0,934 %
Koldioxid 0,035 %
Övrigt ca 0,001 %

(Atmosfären består också av vattenånga, oftast mellan 1 och 4 %, som inte räknas med då mängden varierar stort, bland annat med temperatur och höjd.)

Framställning

redigera

Argon utvinns huvudsakligen från luft genom fraktionerad destillation. Argon bildas också genom sönderfall av den naturligt förekommande radioaktiva isotopen 40K.

Historia

redigera

Engelsmannen Henry Cavendish utförde på 1780-talet experiment med urladdningar i en blandning av kväve och ett överskott av syre, varvid han erhöll kväveoxider som han absorberade i en alkalilösning. Efter att ha absorberat kvarvarande syrgas med kaliumsulfid fick han kvar en liten gasmängd, vilken bestod av ädelgaser från luften. Han fastställde dock aldrig dessa gasblåsor som ett nytt ämne.[9]

När John William Strutt på 1880-talet bestämde densiteten för olika gaser upptäckte han att kväve som hade framställts ur luft hade lite högre densitet än det kväve som framställts ur ammoniak. Strutt hittade ingen förklaring på problemet men skotten sir William Ramsay gjorde en spektralanalys på luft befriad från syre och kväve och hittade då linjer som aldrig förr hade hittats i luft.

När Ramsay 1894 ledde luftkväve över glödande magnesium, som reagerar med kväve, fann han att 1/80-del av gasen inte reagerade med magnesium. Forskarna kom då överens om att det var ett nytt grundämne som upptäckts och döpte gasen till argon efter det grekiska ordet argos som betyder trög eller lat.

Då Ramsay 1898 tillsammans med Morris Travers, destillerade argonet fann han att det innehöll ytterligare tre ädelgaser - neon, krypton och xenon.[9]

Källor

redigera
  1. ^ IUPAC, Standard Atomic Weights Revised 2013.
  2. ^ [a b] Haynes, William M., red (2011). CRC Handbook of Chemistry and Physics (92nd ed.). Boca Raton (FL): CRC Press. ISBN 1439855110 .
  3. ^ Yiming Zhang, Julian R. G. Evans, Shoufeng Yang: Corrected Values for Boiling Points and Enthalpies of Vaporization of Elements in Handbooks. In: Journal of Chemical & Engineering Data. 56, 2011, S. 328–337, doi:10.1021/je1011086.
  4. ^ Shuen-Chen Hwang, Robert D. Lein, Daniel A. Morgan (2005). "Noble Gases". Kirk Othmer Encyclopedia of Chemical Technology. Wiley. pp. 343–383. doi:10.1002/0471238961.0701190508230114.a01.
  5. ^ Magnetic susceptibility of the elements and inorganic compounds Arkiverad 12 januari 2012 hämtat från the Wayback Machine., in Lide, David R., red (2005). CRC Handbook of Chemistry and Physics (86th ed.). Boca Raton (FL): CRC Press. ISBN 0-8493-0486-5 
  6. ^ Weast, Robert C. (ed. in chief): CRC Handbook of Chemistry and Physics. CRC (Chemical Rubber Publishing Company), Boca Raton 1990. Seiten E-129 bis E-145. ISBN 0-8493-0470-9. De angivna värdena har här räknats om enligt SI.
  7. ^ Royal Society of Chemistry – Visual Element Periodic Table
  8. ^ – Online Etymological Dictionary
  9. ^ [a b] Anders Lennartsson, Periodiska systemet, Studentlitteratur, 2011

Externa länkar

redigera