Sparvhökar (Accipiter) är ett släkte av rovfåglar inom familjen hökar.[1] Det omfattade tidigare ett stort antal hökarter på alla kontinenter utom Antarktis, då under det svenska namnet egentliga hökar. Efter genetiska studier har Accipiter delats upp på sex släkten. Accipiter i begränsad mening omfattar sex till nio små hökarter med utbredning i Europa och norra Asien, Amerika och Afrika.
| Sparvhökar | |
 Sparvhök (Accipiter nisus) | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Hökfåglar Accipitriformes |
| Familj | Hökar Accipitridae |
| Underfamilj | Accipitrinae |
| Släkte | Sparvhökar Accipiter |
| Vetenskapligt namn | |
| § Accipiter | |
| Auktor | Brisson, 1760 |
Utseende
redigeraFåglarna inom släktet är slanka med korta rundade vingar och långa stjärtar vilket är en förutsättning för deras manöverduglighet i luften. De har långa ben och långa klor som de använder för att döda sina byten och en vass, krökt näbb som de använder för att slita loss köttstycken. Honorna är oftast större än hanarna.
Ekologi
redigeraDeras jaktteknik är oftast att fånga bytet genom en överraskningsattack från en dold plats och endast kortare jakt. Huvudsakligen består deras föda av mindre fåglar och däggdjur. Ett typiskt flyktmönster (jizzen) är en serie vingslag följt av en kortare glidflykt. Merparten av arterna återfinns i skog- och buskbiotoper.
Systematik
redigeraTidigare omfattade släktet Accipiter en lång rad arter på alla världens kontinenter utom Antarktis. Genetiska studier har dock visat att två artpar som traditionellt placeras i familjen endast är avlägset släkt: dels de mycket små amerikanska arterna halsbandshök och pygméhök', dels de syd- och sydöstasiatiska tofshökarna (orienttofshök och sulawesitofshök. Dessa bryts därför ut till egna släkten, Microspizias respektive Lophospiza. Även i mer begränsad mening är dock Accipiter så som det traditionellt är konstituerat parafyletiskt, där kärrhökarna i Circus är inbäddade, men också släktena Erythrotriorchis och Megatriorchis (exempelvis står duvhöken närmare kärrhökarna än sparvhöken).[2][3][4][5][6][7] För att kärrhökarna ska kunna behållas i ett eget släkte har därför Accipiter delats upp i ytterligare släkten.[8][1] Det medför att de i Europa tre förekommande hökarterna sparvhök, duvhök och balkanhök förs till tre olika släkten. Notera att Birdlife Sverige fortfarande behåller den traditionella släktesindelningen.
Arter inom släktet
redigeraI begränsad mening omfattar Accipiter följande sex till nio arter.:[1]
- Gråbukig hök (Accipiter poliogaster)
- Ovambosparvhök (Accipiter ovampensis)
- Madagaskarsparvhök (Accipiter madagascariensis)
- Sparvhök (Accipiter nisus)
- Rostbröstad sparvhök (Accipiter rufiventris)
- Amerikansk sparvhök (Accipiter striatus)
- Inkasparvhök (Accipiter ventralis) – inkluderas ofta i striatus
- Rostbyxad sparvhök (Accipiter erythronemius) – inkluderas ofta i striatus
- Vitbröstad sparvhök (Accipiter chionogaster) – inkluderas ofta i striatus
Arter tidigare placerade i släktet
redigeraFöljande arter har lyfts ut ur Accipiter och förts till andra släkten:
- Släkte Microspizias
- Pygméhök (M. superciliosus)
- Halsbandshök (M. collaris)
- Släkte Lophospiza
- Orienttofshök (L. trivirgatus)
- Sulawesitofshök (L. griseiceps)
- Släkte Aerospiza
- Rödsidig hök (A. castanilius)
- Bantuhök (A. tachiro)
- Rödbröstad hök (A. toussenelii) – inkluderas ofta i tachiro
- Släkte Tachyspiza
- Shikra (Tachyspiza badia)
- Nikobarhök (Tachyspiza butleri)
- Balkanhök (Tachyspiza brevipes)
- Kinesisk hök (Tachyspiza soloensis)
- Skalbaggshök (Tachyspiza francesiae)
- Fläckstjärtad hök (Tachyspiza trinotata)
- Gråhök (Tachyspiza novaehollandiae)
- Proteushök (Tachyspiza hiogaster)
- Brunhök (Tachyspiza fasciata)
- Svartmantlad hök (Tachyspiza melanochlamys)
- Skathök (Tachyspiza albogularis)
- Nyakaledonienhök (Tachyspiza haplochroa)
- Fijihök (Tachyspiza rufitorques)
- Halmaherahök (Tachyspiza henicogramma)
- Blågrå hök (Tachyspiza luteoschistacea)
- Härmhök (Tachyspiza imitator)
- Gråhuvad hök (Tachyspiza poliocephala)
- Prinshök (Tachyspiza princeps)
- Brokhök (Tachyspiza erythropus)
- Dvärghök (Tachyspiza minulla)
- Tajgahök (Tachyspiza gularis)
- Besra (Tachyspiza virgata)
- Småhök (Tachyspiza nanus)
- Moluckhök (Tachyspiza erythrauchen)
- Kraghök (Tachyspiza cirrocephala)
- Bismarckhök (Tachyspiza brachyura)
- Rosabröstad hök (Tachyspiza rhodogaster)
- Släkte duvhökar (Astur)
- Trastduvhök (Astur cooperii)
- Kubaduvhök (Astur gundlachi)
- Tvåfärgad duvhök (Astur bicolor)
- Chileduvhök (Astur chilensis)
- Svart duvhök (Astur melanoleucus)
- Madagaskarduvhök (Astur henstii)
- Duvhök (Astur gentilis)
- Amerikansk duvhök (Astur atricapillus)
- Papuaduvhök (Astur meyerianus)
Referenser
redigeraNoter
redigera- ^ [a b c] Gill F, D Donsker & P Rasmussen (Eds). 2024. IOC World Bird List (v14.2). doi : 10.14344/IOC.ML.14.2.
- ^ Kocum, A. (2006), “Phylogenie der Accipitriformes (Greifvögel) anhand verschiedener nuklearer und mitochondrialer DNA-Sequenzen”, Dissertation, Ernst-Moritz-Arndt-Universität Greifswald.
- ^ Griffiths, C.S., G.F. Barrowclough, J.G. Groth and L.A. Mertz (2007), Phylogeny, diversity, and classification of the Accipitridae based on DNA sequences of the RAG-1 exon, J. Avian Biol. 38, 587-602.
- ^ Lerner, H.R.L., M.C. Llaver, and D.P. Mindell (2008), Molecular Phylogenetics of the Buteonine Birds of Prey (Accipitridae), Auk 304, 304-315.
- ^ Breman, F.C., K. Jordaens, G. Sonet, Z.T. Nagy, J. Van Houdt och M. Louette (2013). DNA barcoding and evolutionary relationships in Accipiter Brisson, 1760 (Aves, Falconiformes: Accipitridae) with a focus on African and Eurasian representatives, J. Ornithol. 154, 265-287.
- ^ Lerner HRL & DP Mindell. 2005. Phylogeny of eagles, Old World vultures and other Accipitridae based on nuclear and mitochondrial DNA. Molecular Phylogenetics and Evolution 37: 327–346.
- ^ Mindell DP, JFuchs, and JA Johnson. 2018. Phylogeny, taxonomy, and geographic diversity of diurnal raptors: Falconiformes, Accipitriformes, and Cathartiformes. S. 3–32 i JH Sarasola, JM Grande, and JJ Negro (editors), Birds of prey: biology and conservation in the XXI century. Springer.
- ^ Catanach TA, MR Halley & S Pirro. 2024. Enigmas no longer: using ultraconserved elements to place several unusual hawk taxa and address the non-monophyly of the genus Accipiter (Accipitriformes: Accipitridae), Biological Journal of the Linnean Society
Källor
redigera- Larsson, Lars (2001) Birds of the World, CD-rom