- Langt mot nord under Karlsvognen
- sakte stiger Samelandet:
- Vidde seg bak vidde strekker,
- sjø ved sjø hvor øyet rekker.
- Lier, åser, snaue rabber
- hever seg mot himmelbrynet.
- Elver bruser, skoger suser,
- stålgrå, steile fjell-nes skyter
- mot det ville hav seg ut.
- Vintertid med storm og kulde,
- snefokk uten mål og måte.
- Sameslekten dog av hjertet
- henger med sitt hjem og yrke.
- For en vandrer månen skinner,
- nordlys flimrer, stjerner tindrer.
- Reingrynt høres mellom krattet,
- sus og brus fra sjø og slette,
- pulkestøy langs vintervei.
- Og når sommersolen gyller
- fjell og skoger, hav og strender,
- fiskere i gullglans gynger,
- gynger stilt på hav og innsjø.
- Gyllent glinser svømmefugler
- og som sølv de store elver.
- Staker glimter, årer glitrer,
- Folket under sang det farer
- gjennom stiller, stryk og foss.
- Samelandets ætt og stamme
- utholdt har og tålt så mange
- herjingstokter, bannskaps-handler,
- frekke falske skattefuter.
- Hill deg, seige samestamme!
- Hill deg, fredens rot og flamme!
- Aldri er der kamper kjempet,
- aldri broder-blod har runnet
- i den stille sameslekt.
- Våre fedre før har seiret
- over dem som urett øvet.
- La oss også motstå, brødre,
- dem som vil oss underkue!
- Solens sønners seige avkom!
- Aldri skal du overvinnes
- om ditt gyldne språk du vokter,
- husker dine fedres tale:
- Sameland for samene!
|
- Nordvart genom Karlavagnen
- ser du Samelandet skymta:
- Fjäll bak fjäll i fjärran blåna,
- sjöar sträcka sig vid sjöar,
- bergens branter, fjällens toppar
- höja sig mot själva himlen,
- bäckar brusa, skogar susa,
- tvärbrant stupa stålgrå uddar
- strävande mot stormigt hav.
- Frosten härjar här om vintern,
- yrsnön vräks av vilda vindar,
- ändock älskar sameätten
- denna jord av allt sitt hjärta:
- Månens ljus en färdman fägnar,
- flygga norrskensflammor fladdra,
- klövkäpp, rengrymt hörs bland snåren,
- ut på insjön, över slätten,
- slamrar släden vägen fram.
- Och när sommarns sol förgyller
- skogen, havet, havets stränder,
- guldomglänsta fiskefartyg
- vaggas utav vågor,
- gullhamn får var vattenfågel,
- strömmarna som silver glittra,
- åror blänka, stakar blixtra,
- under sång ses männen styra
- utför eda, fors och fall.
- Lapplands släkte, sameätten,
- obräckt har sen mäktat utstå
- mördartjuder, slemma köpmän,
- sluga skattekrävarskaror.
- Hell, var hälsat, sega släkte!
- Hell dig fridens rot och fäste!
- Krigisk fejd har aldrig flammat,
- aldrig spilldes brödrablodet
- ibland Lapplands lugna ätt.
- Våra fäder övervunno
- vrånga våldsmän fordomtima,
- bröder låt oss likaledes strida
- segt emot förtrycket!
- Solens söner starka släkte!
- Dig kan ingen ovän kuva,
- blott ditt väna språk du vårdar,
- minnes forntidsfädrens maning:
- Sameland åt samerna!
|
- Kaukaa alta seitsentähden
- Lapin kulma kuumottavi
- aava Turjan tunturisto
- järvi järven tuolla puolen,
- valtahiset harjat, huiput
- kohoo kohti ilman kantta,
- joet joikaa, korvet kaikaa,
- niemet pystyt, rautarinnat,
- työntyy tyrskymerta päin.
- Tuimat tääl' on talven
- viimat, tuulet, tuiskut määrättömät,
- Saamen suku sieluin, mielin
- silti rakastavi maitaan;
- kulkijalle kuudan hohtaa,
- roihuavat pohjanpalot,
- poro pärskyy koivikossa,
- melu täyttää järvet,
- jängät pulkankolke talvitiet.
- Taas kun kesäpäivän kehrä
- kultaa metsät, meret, rannat,
- kalamiehet meren, järven
- kultakimalteessa keinuu,
- kultasotkat soutaa, soiluu
- hopeoina Lapin virrat,
- välkkyy airo, vilkkuu sauvoin,
- miehet laskee lauleskellen
- kosket, könkäät, suvannot.
- Sortumatta Saamen heimo
- kestänyt on vainolaisten
- tapporetket, kirokaupat,
- viekkaat väärän veron viejät.
- Terve, sitkeä sa heimo,
- Terve, rakas rauhan juuri,
- veljesriidan raastamaton,
- veljesveren vuotamaton
- Saamen heimo hiljainen!
- Saivat esi-isät ammoin
- voiton väärintekijöistä.
- Veljet, mekin torjukaamme
- sitkeästi sortajamme!
- Suku vankka Päivän poikain,
- ei sua voita vainolainen,
- kultakieltäs jos vain vaalit,
- taattojen jos neuvot muistat
- Saamien on Saamen maa!
|
