klå

See also: Appendix:Variations of "kla"

Swedish

Etymology

From Old Swedish klā, from Old Norse klá, from Proto-Germanic *klawjaną. Doublet of klia, klösa, klo, and klåda.

Pronunciation

• IPA^(key): /kloː/
• Rhymes: -oː

Verb

klå (present klår, preterite klådde, supine klått, imperative klå)

1. (sometimes with upp) to beat (give a beating to)

   Det är bara ett jobb. Gräset växer, fåglarna flyger, vågorna slår mot stranden och jag klår upp folk. (Mohammad Ali)

   It's just a job. Grass grows, birds fly, waves pound the sand. I beat people up.

2. (sometimes with upp, figuratively) to beat (defeat, outdo)

   Klå det om ni kan!

   Beat that if you can!

Conjugation

Conjugation of klå (weak)

	Active		Passive
Infinitive	klå		klås
Supine	klått		klåtts
Imperative	klå		—
Imper. plural1	klån		—
	Present	Past	Present	Past
Indicative	klår	klådde	klås	klåddes
Ind. plural1	klå	klådde	klås	klåddes
Subjunctive2	klå	klådde	klås	klåddes
	Participles
Present participle	klående
Past participle	klådd
1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs.

References

• klå in Svenska Akademiens ordlista (SAOL)
• klå in Svensk ordbok (SO)
• klå in Svenska Akademiens ordbok (SAOB)
• klå in Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1st ed., 1922)

Anagrams

• kål