Work Text:
Det hade varit en lång dag för Greveholms egna stalledräng. Högt i skyn triumferade ännu solen, men trots det kunde Staffan ha svurit på att oräkneliga skymningar flugit förbi sedan han påbörjade sitt projekt; som om årtalet hade passerat 1786 för länge sedan. Redan när han bara hade spikat färdigt den första sidan av hästens nya hage hade hans leder börjat värka, men nu när hagen var färdig var det som om han aldrig känt till annat än utmattning och tunga ögonlock.
Men tursamt nog hade hans arbete uppskattats av grevens häst. Det som huvudsaken var.
Nu när allt verkade vara i sin ordning släpade han tillbaka sig själv till stallet med tunga, hasande steg. Den nya hagen låg endast på motsatta sidan av den prydliga slottsgården, men sträckan kändes ändå längre än till och med Gustav Vasas färdväg under den klassiska flykten från danskarna.
När han väl kommit fram tog han som vanligt upp sin kvast, men då han svårligen orkade röra den fram och tillbaka insåg han att en kort paus kanske skulle passa sig. Därmed lutade han kvasten mot de gamla träväggarna och tippade ner i höstacken, där han slumrade till så snart han nuddat det stickande höet.
* * *
Kvällssolens gyllene ljus filtrerades genom granbarr och asplöv innan strålarna slutligen lade sig emot stallets oputsade fönsterrutor; ett tydligt tecken för honom därinne att vakna. Men så snart han fått upp ögonlocken fick han en skavande känsla av att något inte stämde. Med blicken genomsökte han stallets alla hörn; höstacken verkade inte sakna ett strå, hästens sadel och flugskydd hängde fortfarande på väggen, dörren stod på vid gavel och hästens box var tom…
Fasan sköljde över honom som en kall väg. Dörren stod på vid gavel och hästens box var tom. Och det fanns inga djur i sikte, bortsett från grannarnas katt från bondgården bredvid, som så obekymrat låg utsträckt med sin brandgula svanstipp klappandes mot golvets kalla stenplattor. Staffan hade visst varit så trött och virrig att han glömde stänga efter sig, och tack vare det hade grevens häst smitit ut.
I en situation som denna var kattens lugn en oerhörd lyx.
Drängen kikade ut genom dörren, ut mot den täta skogen. Idén om att hästen kunde gömma sig var som helst bland den närmast oändliga blandningen av tallar och björkar var i stunden det mest svindlande han kunde tänka sig.
Den första tanken som följde var att söka hjälp av Jean. Det hade nämligen blivit en vanesak att överlämna tänkandet till han som var duons hjärna. Staffan tordes heller inte tänka på saken något mer, och skyndade sig iväg så fort han förmådde.
Några ögonblick senare gnisslade en dörr upp inom slottet, och drängen stack försiktigt in huvudet genom glipan som blivit. Därinne i rummet, borta vid köksskåpen, stod grevens betjänt bredvid en lång och prydlig rad av nydiskade glas. Som skydd för den nästan overkligt rena disken bar han ett fläckfritt förkläde över sin vinröda ylleväst, och med en putsduk i ena handen och ett blänkande glas i den andra var han fullt fokuserad på sitt arbete. Måhända var han lite för fokuserad då ringarna under hans torra ögon var ovanligt mörka, vilket betonades när han då och då höll tillbaka gäspningar. Ändå släppte han inte sina sysslor med blicken, utan fortsatte på ett nästan mekaniskt sätt.
Staffan tvekade, men hade inget annat val än att öppna munnen. “Du, Jean?”
Betjänten slängde en blick bakom sig, och frustade spänt vid åsynen. “Men, Staffan!” väste han. “Vad har vi sagt om det där? Tillbaka till stallet med dig; du vet mycket väl hur han blir när man inte följer schemat!”
Från sitt arbetsrum hade greven nämligen en bred utsikt över slottsgårdens alla delar; risken fanns att han hade sett när drängen lämnade stallet. Att lämna sin post kom inte på fråga. Tjänarnas arbete skulle skötas snabbt och effektivt, nästan mekaniskt; det fanns inte tid för annat när det bara var de två.
“Jo, jag vet,” svarade Staffan. “Men det e ett sånt där… undertaks… undantakets…”
“Undantagsfall? Äsch!” Jean viftade tröttsamt bort honom. “Det var precis det du sa häromdagen! Och du vet vad som hände då…”
“Jamen det e ju kris!” protesterade drängen.
Med ett litet läte slank ett halvkvävt skratt ur betjänten. Precis så hade Staffan sagt under sitt senaste besök i köket, och då hade han endast frågat efter resterna av grevens ostkaka. Vilket han förstås hade fått — till grevens stora förtret. Men att ta några fler risker tänkte Jean bestämt inte göra, så denna gång valde han att spela likgiltig och fortsatte gnugga trasan mot en envis fläck på glaset.
“Det e grevens häst,” erkände Staffan till sist, och rustade sig inför kollegans reaktion. “Ja, hon… hon har sprungit bort.”
Betjänten stelnade till. Glaset slingrade sig långsamt ur hans hand; det föll mot marken och gick i kras. Det skärande ljudet förde honom genast tillbaka till nuet. Hans bleka ansikte dränerades på all sin resterande färg, som om han sett ett spöke, när han skymtade blänket av glassplitter. Han strök handen över pannan och greppade sopborsten.
“Inte nog med att det är tisdag…” Jean sopade upp glasspillret på skyffeln. “Men så är det tisdag kväll, dessutom. Tidspunkten då han alltid tar sig en kvällstur…”
Drängen såg uppgivet på när medarbetaren tömde skyffeln i kaminen. Han tyckte sig märka att Jean slängde igen luckan med en särskilt hård smäll.
“Det blir katastrof! Hur i all världen kan du ha tillåtit detta?! Får han reda på att hästen har försvunnit blir han ursinnig!”
“Jamen det vante meningen, alltså!" flämtade han till, och fortsatte alldeles förtvivlat: “Jag bara råka. Förlåt.”
Med sammanbitna käkar spände Jean blicken i honom med strängt ihopdragna ögonbryn. Han tippade upp hakan och drog in luft genom näsborrarna så pass att bröstkorgen spändes ut. Men därefter kunde han bara få ur sig en suck, och lät besegrat sina spända axlar falla.
“Nåja,” mumlade han, och lossade förklädets rosett bakom ryggen. Att Staffan skulle hamna i trubbel var trots allt det sista han ville. Jean hängde skyddsplagget över köksstolen och slätade ut vecken i bomullstyget. Sedan viftade han åt honom att fortsätta. “Ja, seså. Berätta nu, i detalj, vad som hände. Ju fortare vi får det här löst, desto bättre…”
* * *
För att Jean skulle få en så utförlig förståelse av problemet som möjligt återvände de till brottsplatsen. När han klev in genom stallets vidöppna trädörrar slogs han, trots situationen, av en lättnad i att det inte kunde skymtas några djur.
Men denna lättnad försvann med ens när något plötsligt strök sig mot hans smalben. När han tittade ner och skymtade katten vid sina fötter, pep han förskräckt och hoppade till.
“Staffan?” fick han fram, darrigt pekande mot djuret med ett magert pekfinger. “Ta genast bort… den där! Nu, om jag får be!”
“Nämen, han e väl inte nå farlig. Det e ju bara en katt,” log drängen. Utan minsta tvekan lyfte han lugnt upp katten och kliade den bakom örat. “Hej, du!”
“Inte farlig, säger du?” fnös Jean, med blicken fäst på monstret i medarbetarens famn. “Du glömmer visst de där klorna… och låt oss inte nämna huggtänderna!”
“Men, inte bits han. Han som e så snäll; man får ju till och med klappa,” försäkrade Staffan. Han höll sedan fram djuret, som då sträckte sig förvånansvärt lång som katter gör; nästan som ett hängande dragspel med dinglande tassar på köpet. “Ja, prova du.”
Jean ryggade genast tillbaka och grimaserade av vämjelse. “Nej tack! Jag… avstår gärna.” Han snörvlade, och lät plötsligt nasal på rösten. För att förtränga en nysning skyndade han sig att lägga fingret under näsan. “Nej, Staffan, nu är det nog bäst att vi gör det vi kom hit för!”
Drängen såg med förundran på kattens ofarliga morrhår. “Men, hur kan man va rädd för nåt sånthär?”
“Pfft! Rädd? Nej, det är jag då självfallet inte!” fick han ur sig till sitt försvar, som om det vore den värsta förolämpning han någonsin hört. “Det är just det att… att…”
En våldsam nysning flög ur betjänten. Sedan en till, följt av ännu en nysning. När reaktionen var över frustrade han i ren frustration över pälsallergin.
“Staffan, vi har inte tid för det här!” väste han. “Sätt fart nu.”
Stallet hade endast kommit med otäckheter, så de vände sig därmed till hästens andra möjliga befinnelseplats: skogen utanför. Men blotta åsynen av dess labyrintliknande samling av breda stammar och dyliknande mossa fick Jean att inse att en fullständig genomsökning av skogen skulle ta alltför lång tid; betydligt mer än vad de hade till hands, nu när endast en kvart kvarstod tills grevens punktligt inplanerade kvällstur. Stressen jagade dem som en osynlig dimma.
När väl Jean hade inspekterat skogen med blicken — han ville förstås inte gå över den leriga skogsmarken — började han ana det värsta. Det var uppenbart att hästen måste ha varit alldeles för långt borta. Inte heller var Staffan till någon särskild nytta, så nervöst han tittade på med katten i armarna som något slags känslomässigt stöd. Problemet var inte att Jean förväntade sig att få hjälp; problemet var det där djuret. Sättet dess knivskarpa pupiller iakttog varenda rörelse främjade knappast hans förmåga att fokusera.
Betjänten försökte ignorera känslan, det gjorde han. Men snart fick han nog av obehaget; situationen i sig var otäck nog.
“Vad ska du ha och göra med den där… ptja, den där, egentligen?” Jean återvände till sin medarbetares sida. “Ja, den är ju säkerligen inte grevens, vill jag tro.”
“Njäe då, han kommer från bondgården en bit bort.”
“Ja, den, ja. Men… det vill säga att det är en helt vanlig bondkatt?”
Staffan nickade oförstående.
Jean tog sig om pannan. “Att ha en sådan på slottets mark skulle han aldrig tillåta,” konstaterade han, och kastade en blick mot grevens arbetsrum. “Sätt genast ner den. Nu, innan han får syn på den!”
Drängen såg en aning motvilligt bort mot slottets tegelväggar och blänkande fönster. Sedan på katten han inte gärna ville släppa. “Men, tror du verkligen att han…”
“Ja, det tror jag bestämt att han— vänta, sade du bondgård?”
“Ja… bondgården borta vid kröken?”
“Säg mig, Staffan: de har möjligtvis inga hästar, tror du?”
“Jo, kanske…”
När väl drängen gett svar hade Jean redan börjat traska iväg. Så påskyndad som han var så tog det ett tag innan han insåg att medarbetaren inte följde efter. Då vände han sig om och viftade otåligt fram honom. “Kom nu, Staffan! Kvickt, hitåt!”
“Vah? Men varför då?”
“Jag förklarar på vägen dit. Kom bara!”
* * *
När väl Jean skymtade bondgården fylldes han med en gnagande ånger, och ville inget annat än att vända tillbaka. Men en titt på armbandsuret svepte genast de tankarna åt sidan. Det här var deras sista hopp. Han undrade ifall inte grannarna skulle ha någonting emot hans plan, men det var trots allt kris; ett undantagsfall, till och med.
När de hade försäkrat att kusten var klar knuffade de upp ladans rödmålade plankdörrar. Insidan var, för att uttrycka det milt, ett mardrömsställe i Jeans ögon. Till sin rynkade näsa som kliade något förskräckligt förde han tyget av sin pösiga ärm, vilket han andades igenom för att skydda sig från den fräna djurstanken. Om han bara kunde skydda resten av sig själv från ladan; från dess dunkla och rentav oprydliga inredning, där höstrån och stök verkade vara årets mode. Och låt oss inte nämna de där bräkande djuren. Han kände sig däremot välsignad över faktumet att varelserna inte sprang löst, utan satt bakom varsin box. Dessa boxar gav dem ett lugn i det att djuren var gynnsamt uppdelade; något de hade användning av, nu när letandet började.
Men inga hästar hittades.
Som desperat försökte Jean tänka ut andra idéer och lutade sig mot kanten av en viss möbel . I det tjocka molnet av tankar gick han igenom alla möjliga platser där hästar kunde finnas — men han fördes genast tillbaka till nuet när något vått och gummiliknande nuddade och blåste honom i nacken. Han pep genast till, men när han vände sig om och fick se en åsnas fuktiga mule fick han ur sig ett ännu högre tjut och viftade förskräckt med knogarna.
Men åsynen förde bara Staffan lycka. Han utropade ett glatt “Den tar vi!” innan han tog sig in i boxen. Utan någon som helst ansträngning förde han smidigt åsnan till utgången, och djurets lugn visade att den litade helt på denna främling.
När de väl fått ut djuret skyndade sig Jean att slänga ryggen mot dörren. Han hävde en lättad suck när den slogs igen, och rättade till sin felfria peruk. Sedan föll hans blick på åsnan som han såg en aning skeptiskt på.
“Men, Staffan, är du alldeles säker på att—” började han, fast innan han kunde avsluta meningen stoppade han sig själv. En titt på armbandsuret hade mycket fort fått honom på andra tankar. “Ja, låt gå, då.”
Tillbaka vid slottets stall skyndade de sig med att dra sadeln över åsnan. Sedan tog de fram hästens flugskydd, och fäste den över dess huvud så att ansiktet inte skulle väcka misstankar.
När allt var färdigt tog de ett steg bakåt för att inspektera sitt mästerverk. Men tyvärr såg den inte helt rätt ut.
“Näe…” suckade Staffan. “Du, jag vet inte.”
“Så dåligt är det väl inte…?” svarade Jean med samma påtvingade optimism han hade med sina egna målarverk. “Kanske är den aningen mörk, men det är säkert så att… ptja, att färgskiftet kan förklaras som att pälsen ändrar nyans beroende på säsong. Det bör inte vara någon fara, Staffan. Ödsla nu inte tid på att oroa dig,” försäkrade han. Men det kändes snarare som att han egentligen riktade trösten åt sig själv.
Innan mer kunde göras eller sägas hördes hårda fotsteg från utsidan. Dörren flög upp med en smäll mot väggen. Tjänarna drog efter andan när greven klev in.
Slottsherrens stränga blick vandrade mellan den så kallade hästen, Staffan, och slutligen Jeans skräckslagna anlete; hans förstenade ansiktsuttryck och uppspärrade ögon. Greven klev framåt tills att han stod obekvämt nära betjänten, där han reste hakan i vädret och såg på honom med smalnande ögon. Jean försökte luta sig bakåt så gott det gick utan att tippa baklänges.
“Och vad ska det här betyda?” frågade greven. För ett ovant öra var rösten monoton, men Jean kunde urskilja stänket av ilska. “Inte nog med att du är borta från din post, men så kommer du med dessa narraktiga skämt!”
Staffan, vid sidan av, lade märke till hur greven endast beskyllde Jean. Betjänten själv, däremot, hade förväntat sig att få bära hela skulden redan från början. Så var det alltid.
“Seså!” fortsatte slottsherren. “ Fram med henne.”
Betjäntens ben höll på att vika sig, och Staffan fick lov att stödja honom. “Åh jo,” flämtade han till, “men jag kan försäkra Greven om att… pälsen egentligen—”
“Prat!” utbrast hans far. “Ska det vara så svårt att hämta en häst från andra sidan slottsgården?”
“Va sa? Slottsgården?”
“Inkompetenta lymmel…” muttrade han, och började klampa iväg. Hans tjänare bytte förvirrade blickar innan de skyndade efter. De följde greven ända bort till den motsatta sidan av gården; till den nybyggda hagen, som slottsherren hade skymtat från sitt arbetsrum.
Där kunde varken drängen eller betjänten tro sina ögon. Där, innanför staketet, betade grevens vitfläckiga häst.
Nu, äntligen, slog det Staffan. Han hade ju släppt ut henne i hagen, där hon skulle få känna efter hur den blev. Nöjd hade hon varit också; det som huvudsaken var. I sin nyvakna förvirring hade han blivit så orolig att hans minne svikit honom, och inte hade han tänkt efter heller.
Tänkandet var ju Jeans uppgift.
“Vafalls?” fick betjänten fram. “Men, Staffan, vad i hela fridens namn…”
“Oj då,” skrattade han till. “Jo, alltså… jag bara råka, alltså.”
Plötsligt knäppte greven med fingrarna framför drängens breda näsa, till vilket Staffan överraskat hoppade till. “Fixa sadeln,” grymtade han sammanbitet; ett tydligt tecken på att tålamodet runnit ut. “Sanera den ordentligt innan du sätter på den. Hon är för fin för sådant strunt!”
Drängen gav en nickning innan han begav sig mot hästen.
“Jean?” fortsatte slottsherren, till vilket den omnämnda genast hajade till. “Hade inte du annat att göra? Eller tänkte du få i mig att glas putsar sig själva?”
“Nej då, inte alls!” stammade han. “Naturligtvis inte! Greven för ursäkta mig så mycket; det var inte alls meningen att på något sätt förolämpa Honom…”
Som svar fnös slottsherren bara till. Det drog något i hans överläpp när han lade armarna i kors, och såg bittert på när hans betjänt rusade tillbaka till köket.
Bakom honom räckte Staffan handen i vädret; en vinkning som översattes till ett innerligt tack. Men ingen hann se.
Därmed var allting som vanligt igen på slottet Greveholm.
EXTRASCEN
Drängen kikade in genom vardagsrummets krökta valv. I den öppna spisen knastrade en brasa som slängde sitt varma skimmer över salens mörker. Dess glöd blandade sig med lågan från stearinljuset som belyste Jeans kanvas; grevens tolfte porträtt.
Blotta åsynen av mannen i målningen gav upphov till en utmattad suck. Enligt Jean var porträttmålandet hans allra värsta syssla, men inget kunde göras åt saken. Det var bara att fortsätta pilla med de sista detaljerna, och försöka ignorera helheten.
Staffan dubbelkollade ifall greven sågs till i rummet. Blicken vandrade mellan de gardinklädda fönstren, de uppstoppade djuren, den persiska mattan och fåtöljen framför brasan. Den stod tom och ensam, såväl som en tillplattad kudde i sitsen. Förmodligen hade greven gått och lagt sig vid denna tid på dygnet, eller så hade han försvunnit bakom en lönnvägg som han så ofta gjorde.
Därmed var det säkert för drängen att säga: “Du, Jean?”
Utan att vända sig om slank åter en suck ur betjänten. Vare sig han ville eller inte så fanns ingen tid för småprat. “Ja, vad är det nu?”
“Du e inte arg, va?” Staffan greppade tag i dörrkarmen. “För det med hästen?”
“Oroa dig inte över det.”
“Säkert?”
“Ja, det är säkert.”
En tystnad uppstod, i vilket brasans knastrande hördes på nytt. Månskenet trängde in. Vinden susade. Målarfärgen doftade bittert av härsken linolja.
Efter ett tag slängde Jean en blick bakom sig. Staffan var förstås fortfarande kvar.
“Ja, jag är säker.” Betjänten ryckte på axlarna. “Vill du att jag ska skriva upp en lapp åt dig?”
Staffan tänkte efter, sneglade åt sidan. “Näe… det skulle nog inte gå så bra, det.”
Jean kom att minnas att hans medarbetare inte var vidare läskunnig. “Nej, det förstås.”
Därefter blev han återigen tyst och fortsatte med målningen.
“Okej,” nickade drängen, och började bege sig nu när han fått försäkring om att han inte varit till för mycket besvär. Det var trots allt det sista han ville. "Godnatt, då.”
Och betjänten, fast i sitt arbete, svarade: “Godnatt, Staffan."