Chapter Text
På påskafton kom morgonposten till Hogwarts med nyheter som fick hela skolan i uppror. Remus hade beställt Daily Prophet åt sig i början av det skolåret för att kunna följa utvecklingen i konflikten mer ingående och stirrade bestört på rubriken på första sidan som löd: "Minchum förklarar krig mot Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn!"
Under rubriken fanns en stor bild på trolldomsministern Harold Minchum, som stod rakryggad framför Magiska brödraskapets fontän i atriet på Trolldomsministeriet. Han såg självsäker ut hållande ena handen på midjan och utstrålande handlingskraft och orubblighet.
”Öppna tidningen så att vi kan läsa artikeln”, bad James som märkt rubriken.
”Visst.”
Remus öppnade snabbt andra sidan på tidningen där det stod att läsa:
Trots att det är påskhelg och trolldomsministern borde vara hemma för att fira högtiden med sin familj, höll han presskonferens för att utlysa ministeriets krigsförklaring mot den organisation, som kallar sig dödsätare och som lett mörkrets uppror i landet i flera år.
”Det är inte längre uppror det handlar om. Det är öppen krigföring mot trollkarlssamhället, och vi måste svara med att försvara vårt sätt att leva med alla medel som finns till hands”, säger ministern med en allvarlig uppsyn. ”Ministeriet har därmed beslutat att förklara krig och införa krigslagstiftning, som ger utökade befogenheter till våra styrkor, som är där ute och strider varje dag för att sätta stopp för dödsätarnas framfart. Aurorerna och vår speciella insatsstyrka är de främsta experter vi har att sätta mot dödsätare. De kommer från och med idag att ha speciallicens till att använda de oförlåtliga förbannelserna mot fienden. Vi ger inte längre nåd för någon, som hotar vårt sätt att leva och som vill förgöra vårt samhälle.
”Mr Crouch som leder Avdelningen för upprätthållande av magisk lag och ordning kommer att sätta alla sina resurser till att vinna kriget så snabbt och effektivt som möjligt och har lovat att sätta hårt mot hårt. Ingen som ställer sig på Ni-vet-vems sida kommer att komma undan. Vi ska jaga fatt de alla och döda varenda en som inte ger sig.”
Artikeln fortsatte vidare för att förklara ministeriets nya krigslagar, men James skummade bara snabbt igenom texten och lyfte sedan blicken mot Sirius.
”Det är det här McGonagall talade med Dumbledore i torsdags om.”
”Japp. Jag har väntat på det här. Man kan ju inte ge aurorerna tillstånd att bryta mot lagen utan att införa krigslagstiftning”, sa Sirius bistert. ”Det krävs en krigsförklaring om man tänker ge dem tillstånd att använda de oförlåtliga förbannelserna. De är ju inte oförlåtliga för ingenting.”
”Nej, det är de inte och jag förstår inte varför aurorerna plötsligt ska använda sig av dem. Som Dumbledore sa så behöver man verkligen mena skada innan man kan kasta de förbannelserna på folk.”
”Precis. Jag tänker i alla fall hålla mig till bombarda när vi tar oss ut i kriget”, sa Sirius mörkt. ”Då slipper jag tänka på smutsiga svartkonster.”
”Tänker du verkligen ge dig ut i krig för att döda dödsätare?” sa Pettis blekt.
”Det är klart jag ska! Vad trodde du att vi ska göra när vi blir medlemmar i Fenixorden? Sitta och leka med dockor, eller?”
”Ja, det står ju i artikeln att även allmänheten har rätt att döda dödsätare nu när vi är krig”, sa Remus. ”Det kommer inte att kallas mord så länge det är krig.”
”Nej, det är klart”, sa Pettis konfunderat. ”Men vad är det för samtal mellan McGonagall och Dumbledore ni pratar om? Jag har inte hört nåt.”
”Det var i torsdags när du var på straffkommendering. Jag hörde dem prata om det här som det står i artikeln om”, sa Sirius nonchalant.
I samma stund dök professor McGonagall upp i salen och skyndade sig fram till lärarbordet. Hon ställde sig framför det för att tala till skolan.
”Titta, hon är redan tillbaka”, viskade Sirius.
”Jag ser det”, sa James.
”Får jag be om er uppmärksamhet en stund”, ropade McGonagall, vilket fick hela salen att tystna. ”Med tanke på krigsförklaringen så kommer dagens Hogsmeadeutflykt att ställas in! Ingen får lämna skolans område längre, inte för något! Det kommer att gälla både nu på lovet och hela sommarterminen! Det är otryggt för er att vistas utanför skolan och jag hoppas att ni alla förstår allvaret i situationen!”
Hon vände sin blick mot Sirius när hon sa det sista, men fortsatte sedan: ”Med tanke på situationen föreslår jag att ni alla tar er tillbaka till era elevhem och gör era läxor istället. Skolans säkerhet kommer att höjas under dagen som en säkerhetsåtgärd och det kommer hädanefter vara tillåtet att gå ut till skolans marker endast på dagtid när det är ljust ute. I praktiken betyder det att det är förbjudet att vistas utanför slottet efter klockan sex på kvällarna och alla ska vara inne i sina elevhem senast klockan åtta. Jag kommer att förvänta mig att prefekterna ser till att alla eleverna tar sig in då.”
”Tror ni att lärarna förväntar sig problem av krigsförklaringen?” viskade Remus.
”Det låter som det”, sa Sirius.
McGonagall hade slutat sitt tal och styrde sina steg fram till deras bord. Hon såg på Lily och James och sa: ”Jag tror att prefekterna bör påbörja patrullering tidigare på kvällarna med de här nya reglerna.”
”Hur blir det då med quidditchträningen, professor?” sa James bekymrat. ”Vi brukar ofta ha dem till halv åtta på kvällarna.”
”Jag är medveten om det och ger dispens till klockan sju för quidditchträningar. Det betyder att du behöver se till att ditt lag är inne i slottet redan klockan sju, Potter.”
”Så vi måste sluta innan sju.”
”Exakt.”
James suckade. ”Jag talar om det för de andra kaptenerna då.”
”Tack. Säg till dem att de har ansvaret för att varje medlem i deras lag är inne klockan sju.”
”Absolut.”
”Ska vi börja patrullera klockan sex, professor?” sa Lily.
”Nej, det räcker mellan sju och nio. Biblioteket ska stänga halv åtta och efter det bör eleverna skickas till sina elevhem. Fast håll ögonen öppna redan efter middagen så att ingen försvinner ut efter den.”
”Okej. Jag ska korrigera schemat för prefekterna”, lovade Lily.
***
Svårigheterna som Hogwarts förberedde för lät inte vänta på sig. Dödsätarna tog inte krigsförklaringen med ro utan svarade med att anfalla flera platser i landet så svårt den följande veckan att det blev kaos i landet. Mugglare som firade påsken i sina hem blev mördade i skaror så att det talades om mordvåg och kriminella gäng i mugglarnyheter, medan det i trollkarlsvärlden gjordes flera uppmärksammade mord och mordförsök, som fick folk i panik.
Den största hysterin orsakades av en grupp inferi, som dödade en känd trollkarl i Godric’s Hollow på andra påskdagen, vilket resulterade i att man började tala om Voldemorts zombie-armé. Plötsligt strömmade det in rapporter om inferius-attacker från alla håll i landet när folk trodde sig se dem på sina gator och bakgårdar, och Daily Prophet var fylld med artiklar om dem. Det blev sådan hysteri om det att dödsätarattackerna kom i skymundan tills de anföll Diagongränden och brände ner flera butiker där dödande både butiksägare och folk som varit ute för att handla. I Hogsmeade blev en högt uppsatt tjänsteman i ministeriet dödad med sin familj. Även ministern Harold Minchum blev anfallen, men han lyckades komma undan och sökte vård på Sankt Mungos sjukhus för sina skador.
Allt som allt blev det snabbt tydligt för alla som var förståndiga nog att tänka klart att Voldemort menade allvar och att ministeriet hade en svår nöt att knäcka om de planerade att vinna kriget som de förklarat. Daily Prophet skrev visserligen artiklar om lyckade räder mot dödsätare och om hur flera av dem blivit omhändertagna eller dödade, men läste man mellan raderna började man undra om det verkligen var dödsätare som tillfångatagits.
Ministeriet och Daily Prophet kallade nämligen alla Voldemorts anhängare för dödsätare, men de som var mer insatta i saken visste att endast den närmaste gruppen kring Voldemort var riktiga dödsätare. Det var de som var ledarna för den armé av mörkrets varelser han samlat omkring sig, och de flesta av dem hade inte ens dödsätarnas klädnad eller mask på sig.
Det var en rökridå att kalla alla för dödsätare så att man kunde visa att man hade framgång i kriget och fick folk att känna sig tryggare i sina hem. Sirius hörde McGonagall tala med professor Flitwick en dag i början av april om hur löjlig den senaste rapporten i Daily Prophet var när det stod att läsa att ett dussin dödsätare dödats i Bath.
”De var lika mycket dödsätare som du och jag”, sa McGonagall med en fnysning. ”Det var det där grabbgänget som Zabini hade i Slytherin för några år sen och som alla lämnade skolan efter sina dåliga GET-examen, om du minns.”
”Jo, jag minns dem. De var bland de sämsta eleverna vi haft i skolan på länge”, sa Flitwick. ”Vi får ju varje år elever som inte klarar av skolan ordentligt, men Zabinis gäng var bland de värsta. Det var bara Zabini själv som klarade sina studier och lyckades ta FUTT-examen i tre ämnen.”
”Exakt och jag är säker på att han är den enda av dem som kan ha varit en dödsätare på riktigt.”
”Och den enda som kom undan”, tillade Flitwick.
”Ja, det gjorde han. Det är därför jag undrar vad Daily Prophet håller på med när de skriver att ministeriet dödat ett dussin dödsätare i Bath.”
”Jag vet. Det är skamligt. Jag hörde att tre av de dödade var troll och inte ens trollkarlar.”
”Du har rätt. Monsterögat Moody sa det till mig.”
”Ja, då är det sant”, sa Flitwick med en suck.
Sirius hörde inte mer än så av samtalet då han hade bråttom till nästa lektion, men det fick honom att tänka mer kritiskt om allt de läst i tidningarna de gångna veckorna. Han hade lust att hoppa av skolan och ge sig ut i kriget redan nu, men fick inte av professor Dumbledore, som envisades med att han tog sin examen först. Han stoppade honom en dag på en korridor i skolan och frågade om erbjudandet om att gå med i Fenixorden till sommaren ännu stod kvar.
”Jag är mer bestämd än nånsin i saken och vill absolut gå med i kriget mot Voldemort”, sa han.
”Du ska få göra det. Jag lovar”, log Dumbledore, ”men först efter att du gjort dina skrivningar i juni.”
”Ja, sir”, lovade han och var sedan tvungen att hålla det löftet.
***
I maj vann James sin sista match i quidditch och genom det quidditchturneringen för tredje året i rad. Han lyckades därmed med hattricket som McGonagall talat med honom om och fick en trofé för det till skolans troférum. Den helgen festade de i Gryffindortornet mer än någonsin, men sedan hade femmorna och sjuorna så fullt upp med sina examen att de knappt ens hade tid att läsa nyheterna om kriget längre.
Allt annat försvann från deras huvuden och de gick överallt reciterande magikens lagar, mumlande trollformler och recept till trolldrycker och kollande i sina böcker om de mindes saker rätt. Även James och Sirius blev bitna av studiemanin som tagit över deras klass och satt med näsan i sina skolböcker dagarna i ända.
När deras examensskrivningar sedan började, kände de båda lättnad. Det skulle äntligen ta slut bara de fick skriva klart de alla. Remus tog samma examen som de och med sex ämnen tog det dem en dryg vecka att bli klara, medan Lily hade en sjunde skrivning dagen efter. Pettis blev förstås klar först med sina tre ämnen, men gick längst talande om skrivningarna, ängslig över att ha misslyckats och att inte få godkänt. Hans minne var så dåligt att han inte brukade lyckas i skrivningar och hoppades att hans praktiska prov hjälpte honom så att han fick godkänt i sina tre ämnen. Ty även om han inte var duktig i skrivande, hade han tränat förvandlingskonst och försvar mot svartkonster så många år att han hade klarat den praktiska delen i deras examen utmärkt.
”Jag fick inte till en förkroppsligad patronus, men jag fick i alla fall till lite vitt ånga från min trollstav”, sa han. ”Tror ni att det räcker?”
”Du kan glömma högsta betyg, eftersom du i överlag inte får till en patronus ordentligt, men du kunde väl det mesta andra, eller hur”, sa Remus.
”Jo, det mesta, fast jag var lite för nervös för att lyckas med allt.”
”Hur kommer det sig att du inte har lärt dig göra en patronus, Pettis?” sa Lily förvånat. ”Vi tränade ju på det redan på femman.”
”Jag vet, men jag tycker att det är en av de svåraste förtrollningarna i försvar mot svartkonster.”
”Vi har försökt lära Pettis det, men det är omöjligt”, sa Sirius. ”Han kan inte få till det.”
”Nå, jag är säker på att han får godkänd i sin examen ändå”, sa Lily. ”Han kan tillräckligt om försvar mot svartkonster för det, även om han är sämst i vår klass.”
”Jag är väl inte sämst i klassen!” sa Pettis indignerat.
”Jo, du är sämst i vår FUTT-klass”, sa James. ”Du är såklart bättre än de som inte kom in i FUTT-klassen i ämnet, men det har inte varit lätt för dig ändå.”
”Kanske det, men jag är säker på att jag får godkänt ändå”, sa han trotsigt.
”Det hoppas vi”, sa Remus vänligt.