Chapter Text
Efter att jag vaknade, gick till rummet för gäster och öppnade dörrarna. Cleveland hade en vit natt tröja sig och hon låg utspretad åt alla håll. Yorktown däremot låg på ryggen med huvudet åt ena sidan.
Belfast hade en nattdräkt som var dekorerad med det Kungliga Lejonet. (I spelet så är lejonet deras symbol.)
Javelin däremot låg och kramade sin kudde, i en rosa pyjamas och snusade med ett stort brett leende. ’Tydligen så drömmer hon.’
Taldaron, hade en limegrön pyjamas och andades långsamt.
Jag tog en närmare titt på hans rustning. Två bepansrade kängor var designade för att täcka hans knäskålar. Ett par byxor skyddade hans knän och midja. Den övre delen av rustningen bestod av hårt pansar med mjuk insida och hans handskar var formade så att de skulle se ut som klor. Istället för en hatt så hade en han en cirkulär mindre krona på hans huvud.
Hans eleganta långsvärd satt införd i sitt fäste, med två drakar omvridna varandra och möter varandra precis där svärdet dras ut.
Jag tittade sedan mot hans väska och inuti fanns det böcker, men när jag tittade i en av de så var varje sida täckt av en text jag inte har sett förut. När jag hörde honom bakom så trodde jag att han vaknade men när jag tittade så hade han vänt sig.
Jag lade tillbaks väskan och smög närmare. Hans nattskjorta var lagom stor att jag kunde lyfta upp lite. Men när jag kollade så höll jag andan.
’Hans rygg är täckt av ärr. Vad har han gått igenom?’ När han rörde sig så backade jag undan när han vred sig tillbaka och gäspade.
Hans ögonlock fladdrade lite, men sen somnade han om.
Jag smög tillbaks och stängde dörren men precis när jag gjorde det….
”Vad gör du, Nagato?” Utan att jag visste om det så var Mutsu bakom mig.
Jag hoppade, skrek till och landade på min bakdel. Tyvärr var det tillräckligt högt att de väcktes.
”Ugh, måste det vara så högt varje morgon?”
”Mmm. Jag som trodde Enterprise var svårväckt. Sovit gott Belfast?”
”Jo, om än lite obekvämt. Är du vaken Javelin?”
”Ja, men jag var lite ovan med det hårda golvet.”
Taldaron var uppe och hade klätt på sig. ”Mästare. Är det något som är på tok?”
”Jag kommer faktist ihåg hur jag bodde på gården. Det var…. Otrevligt.”
Nagato och Mutsu var tysta. ’Vad hände med honom egentligen? Jag kanske skulle ha låtit honom ha en annan madrass’.
”Jag väntar utanför så ni kan klä på er i lugn och ro.”
Vi backade undan, samt som dörrarna drogs isär och han steg ut. Han sträckte på sig samt som han gäspade och kliade sitt huvud. Svärdet hängde på bältet vid hans midja och han höll det med vänsterhanden.
Tydligen så var det obekvämt om det hängde löst. Shoukaku hade sitt vid midjan men använde det sällan….
”God morgon, Taldaron-san. Sovit gott?”
Han tittade och märkte mig och min syster. ”Det var ett tag sedan jag fick sova ordentligt, men det var vad jag behövde. Jag tänkte ta mig en promenad för att få igång mina benmuskler.”
”Jag tänkte att vi kunde ha frukost först. Det serveras i mitt vardagsrum så ni är välkomna. Förresten, det är nånting jag har velat fråga dig en sak.”
”Jaså, vad är det?”
”Jag har valt ut en färg på yukata som jag skulle kunna ge dig som en gåva, men butiksbiträdet skulle vilja mäta din höjd och längd. Vi kan göra det efter frukost om du vill.”
”Jag skulle inte ha något emot det, men det är lite besvärligt för att få av min rustning.” Han vred på sig för att understryka det han sa. ”Som du ser, det finns en hel del bitar så att rustningen inte kommer av.”
Belfast, som var påklädd, kom ut. ”Det är därför jag följde med, Mästare. Du behöver inte tänka på den saken.”
Javelin, Yorktown och Cleveland kom också. ”Så försök inte och tänka på de små detaljerna, Taldaron. Dessutom, det är bara de flesta på basen som har sett dina muskler.”
”Men om du vill erbjuda mig en yukata som gåva, så ställer jag upp.”
”Så enastående. Om du är snäll och följer med mig.” Jag, Mutsu och Kawakaze tog med de till där vi hade frukost.
Takao, som hade också tagit sig frukost, hälsade. ”Ohayo gozaimasu. Har du sovit gott, Taldaron-dono?”
”Ja, det var en helt ny erfarenhet för mig.”
Shoukaku och Zuikaku anslöt sig också till oss, men när Shoukaku såg att Belfast och Yorktown hade satt sig på hans vardera sida av honom. ”Du kan vara tacksam för stunden, men jag har mer möjligheter förstår du?” Hon blinkade lite flörtigt med honom. Han bara suckade och njöt av sin frukost.
Efter frukosten så begav vi oss till affären som hade yukata och kimono. Ägaren var helt nervös men såg att Taldaron var intresserad av alla sorters färger och stilar.
När det var dags för mätningen, så tog Belfast och Yorktown tag med att få av rustningen. Javelin och Cleveland tog handskarna medans Taldaron lät Zuikaku hålla svärdet.
Jag rodnade när jag såg hans överkropp. ’Tala om muskler. Han måste ha tränat ordentligt….’
Ägarens assistent tog noggranna mätningar särskilt runt axlarna och ryggen medans han stod helt stilla.
När assistenten var färdig så råkade hon titta längre på hans rygg, men han märkte det eftersom han vred på huvudet.
Medans han fick sin rustning på sig igen, så höll ägaren upp yukata i olika färger. Efter noggrann tänkande så valde han en mörkblå med yin-yang symbolen på ryggen samt liljor längs hans armar och ett band runtom hans midja.
Men medans jag pratade med ägaren, så fick jag ett samtal. ’Akagi. Vad vill hon nu?’
När jag gick ut för att prata så var Kawakaze i närheten. ”Akagi, vad gäller saken?”
”Nagato-sama, det är lite orättvist att Shoukaku och Zuikaku kan få vara i närheten av Taldaron medans han är ämnad att vara min.”
Jag andades långsamt. Jag hade hoppats på att få ha ett möte med honom för att diskutera den ovissa framtiden för Sakura Imperiet. ”Om du är så snäll och avstår att ringa mig….” Men innan jag sade något annat, så signalerade Taldaron till mig att låta henne delta. ”Ett ögonblick.” Jag gick närmare till Taldaron. ”Vad är det? Är det något du vill säga till henne?”
”Nej, men om du tillåter henne och hennes syster att delta, så kan jag berätta för de vad jag fick göra i Akademin.”
Jag var osäker, men ändrade mig.
Senare, i mötesrummet. Jag satt på mina knän medans Taldaron satt i närheten av mig. Mittemot satt Akagi och Kaga samt Souryuu och hennes syster Hiryuu.
”Jag hade för mig att du skulle vara ensam, Akagi.” Sade jag, med små pupiller. Taldaron tog notis av det och grep tag om sitt svärd hårdare.
”Snälla Nagato-sama. När det gäller Taldaron-sama, så kan jag aldrig ta risken. Dessutom, Souryuu och hennes syster frågade mig om de också kunde delta.” Taldaron harklade sig.
”Det är en sak du bör förstå Akagi. Men jag hade en kompis som skulle ha blivit kommendör än jag. Fast vet ni vad han planerade på att göra?” Jag såg hur Akagi och de andra tre tittade förvånat mellan varandra.
”Han planerade på att starta ett nytt krig, fast bara mellan Sakura Imperiet och Eagle Union. Så jag avslöjade allting för rektorn och min morfar och han blev avstängd. I ett halvår. Du kanske inte vet om det Akagi, men vi måste samarbeta för att besegra Sirenerna. Om vi inte kan, då går ditt kära Sakura ändå upp i flammor och då finns det ingenting att kämpa för. Mitt syfte när jag kom hit, är att få Nagato att gå med Azur Lane och göra det du misslyckades att göra.”
Jag satt stilla. ’Så det är därför han är här. För att låta oss gå med frivilligt.’
Akagi, hennes syster och de två andra darrade. ”Det ser ut som att jag inte kan övertyga dig. Men jag är nog skyldig dig en stor tacksamhet. Om det är ditt önskemål, så ska jag inte vara i vägen.” Akagi, Kaga och de två andra böjde sig i respekt till honom och gav sen av.
”Låter du oss gå med dig? För att kämpa vad som är rätt?” Jag tittade upp mot honom i förvåning.
Han lade sin ena hand på min högra axel, tittade rakt i mina ögon och sade. ”Det finns alltid nånting värt att kämpa för.”
I mitt hjärta så visste jag vad jag skulle säga. ”Jag tar gärna emot chansen att gå med Azur Lane.”
Han höll ut sin högra hand. ”Välkommen, till Azur Lane.” Jag tog emot den. ”Se till att packa det du behöver men om du fattas något så finns det affärer du kan titta i. Såklart, din syster och livvakt får också komma med. Vi ger oss av runt lunchtid så vi får äta när vi kommer fram.”
Direkt efter så höll jag, Mutsu och Kawakaze på att packa våra tillhörigheter. Vi skulle få befinna oss ombord hans personliga stridsskepp. I följe så hade vi med oss Shoukaku och Zuikaku.
I hamnen så bugade Belfast sig för oss 5 och lät oss gå ombord. Han stod vid fören med Yorktown vid sin sida medans Cleveland hade kontrollerna. Javelin vinkade ivrigt.
”Är ni redo att få komma med oss?” Jag, Mutsu och Kawakaze nickade.
”Cleveland, hissa ankaret! Vi åker hem!”
”Med allra största nöje, Kommendör!” Trappan hade rests inifrån när Shoukaku och Zuikaku kom på sist.
Jag stod vid fören, och tittade ut. Han lade sin högra hand på min rygg och när jag tittade upp, så såg jag ett leende på honom.
”Är du redo?” Jag nickade, ett litet leende på min mun formades. För första gången, skulle jag få en chans att kämpa. För mitt hemland och för Azur Lane.