Work Text:
Thomas betedde sig konstigt.
Det var de små sakerna som Newt märkte. Thomas var en rastlös, pratglad person. Om han inte pratade öronen av folk så rörde han på sig, alltid i rörelse, lekte med sina fingrar eller stampade med benet upp och ner. Visst var det irriterande, och Newt hade sagt till honom oräkneliga gånger att lägga av, och Thomas brukade aldrig lyssna, vilket bara irriterade Newt mer.
Tydligen var en Thomas som var tyst och stilla än värre.
Till en början hade Newt låtit det vara. De var alla annorlunda. Newt hade kortare stubin. Stekis skämtade mindre än vad han gjorde i Gläntan. Brenda hade bytt kvicka kommentarer mot att rulla på ögonen. De var alla oroliga. Förvirrade. Vilsna.
Men med Thomas var det något annat.
Efter att Minho blivit tillfångatagen av WICKED hade Thomas verkat vara mer energisk. Att se sin vän bli tagen hade rivit den damm som hållit hans eld instängd, och nu svämmade den över. Thomas var överallt samtidigt, gjorde upp planer, kollade kartor, samlade resurser, gjorde deras grupp till en armé.
Tills en dag då elden dog ut.
Newt visste inte varför- Inget speciellt dåligt hade hänt efter attacken på Högra Armen. Visst, de hade haft bakslag. Stora sådana. Det misslyckade försöket att hämta tillbaka Minho från tåget hade varit ett slag i magen för dem alla, men det var inte det som hade tystat Thomas. Något annat hade hänt, och Newt hade ingen aning om vad.
Han avskydde det. Thomas hade alltid varit ärlig mot honom. Han hade alltid berättat allt för Newt - hans hopp och drömmar, hans rädslor och mardrömmar. Förutom detta. Alltid när Newt frågade vad som stod på fick han bara förvirrade blickar, glasartade ögon, och ett avvisande mumlade “Jag är okej”, och Newt var trött på det.
Den här natten hade Thomas försvunnit igen, hade gått iväg i en surmulen tystnad, sänkta axlar, nedsänkt huvud, och det var den sista jäkla droppen.
Newt följde efter honom in i den lilla byggnad Thomas gick in i, såg hans figur glida in i skuggorna som om den hörde hemma där. Ilska brände till inom honom vid tanken - Thomas borde inte vara i skugga. Han var en förbaskad sol, han behövde skina, och nu gjorde han inte det och det gjorde Newt förbannad.
Han smällde igen dörren, låste in dem i stugan, och stirrade på Thomas som farit runt vid ljudet. “Okej, vad är det som pågår med dig?”
Thomas rynkade pannan. “Newt, jag vet inte vad…”
“Nej. Förneka det inte.” Newt avbröt honom, gick närmare, bort från dörren, in i månskenet som lyste in i stugan. “Någonting är fel. Du är tyst, du har slutat röra dig så mycket. Du har gett upp.”
“Jag har int-”
“Du är inte du.” Newt tirttade in i Thomas ögon, det ryckte i hans käkmuskel då han inte kunde utläsa Thomas ansiktsuttryck. “Vad har hänt?”
Thomas såg ner på sina fötter, och sedan hastigt upp igen. “Newt, jag kan inte… Inget är fel, okej? Jag är orolig för Minho, det är allt.”
“Skitsnack.”
Thomas öppna mun stängs, läpparna ihoppressade, och han stirrade ilsket på Newt med en eld bakom ögonen, men inte den eld som Newt ville ha, tyckte om, älskade. Det här var en annan. Kalla lågor dansade i hans bärnstensfärgade ögon, en kylig ilska riktad mot honom.
“Varför är du här?” frågade han i en märkligt lugn röst, även om Newt kunde höra den darra. Newt blinkade. “Vad?”
“Varför är du här?” upprepade Thomas. Han gick närmare, och Newt kunde känna hans varma andedräkt över sitt ansikte. “Vad är ditt problem? Kan du inte bara lämna mig ifred för en gångs skull?” Han höjde rösten med varje ord, en ilsken rodnad steg på hans hals, knappt synbar i det bleka månljuset. “Tycker du att jag är skyldig dig något? Det tycker inte jag, Newt. Jag behöver inte dig, jag behöver inte berätta något för dig. Det enda jag behöver är att du sticker härifrån.”
Newt såg på Thomas, varje ord kändes som ett hugg direkt i hjärtat. “Nej,” viskade han, och Thomas stirrade argt på honom, med lågorna växande till ett fullt inferno, vilket fick Newt att frysa in till benen.
Och sedan var det borta.
Borta var de isande lågorna, den hettande kylan. Nu var där ingenting. Ett patetiskt ingenting i dimmiga ögon, stormmoln som skymde solen. Hans sol.
“Förlåt mig,” sa Thomas halvkvävt och stapplade bakåt. Newt gick fram, tog tag om hans handled och höll honom stilla.
Thomas ryckte till.
“Släpp mig,” viskade han, med blicken fäst på Newts hand. Newt skakade på huvudet. “Inte förrän du berättar vad som är fel.”
Thomas ryckte sin hand ur Newts grepp i en plötslig rörelse, med en styrka som förvånade Newt.
Thomas tog ett djupt, skälvande andetag, och skakade av sig jackan. Först nu insåg Newt att han inte sett Thomas utan jackan på sig på mycket länge.
Plagget föll till marken, visade Thomas solbrända armar, och Newts hjärta stannade.
Thomas vände sig om och tog av sig tröjan, släppte den på marken. Den blekare huden på hans rygg stod ut mot mörkret i rummet de befann sig i.
“Det sprider sig,” viskade Thomas, och rummet tycktes nästan bli kallare. Synen fick Newt att tappa andan, och lämnade honom med skakande ben och ögon fuktiga av tårar.
Hela hans värld raserade mer och mer med varje svartnad ådra han såg sträcka ut sig över Thomas rygg, krypande upp längs ryggraden mot nacken, förgrenade sig i mindre, tunnare ådror likt trädrötter, ingrodda i Thomas hud, kött, väsen.
Newt stapplade bakåt, andningen kom i korta, djupa raspanden, och Thomas vände sig tillbaka, minsta tillstymmelsen av hopp han haft kvar i sina ögon nu synligt bortbränt. Newt kände det som om en hand tryckte om hans strupe och gjorde det svårt att andas, och han tvingade sig själv att gå framåt, först en fot, sedan den andra, och han kastade sina armar om Thomas, drog honom nära och höll hårt fast som om det gällde livet.
För det gjorde det.
Thomas hade rätt - han var inte skyldig Newt någonting. Men Newt kunde inte säga samma sak om sig själv. Han var skyldig honom allt. Sitt hopp, sin frihet, sitt liv. Thomas var ljuset som ledde honom genom mörkret, hans sol. När Thomas kom upp i buren var det som den vackraste soluppgång han någonsin sett, och den natt han levt i fram till dess jagades bort. Utan Thomas hade han fortfarande varit fast i Labyrinten, under den konstgjorda himlen med dess fejkade sol. Som det visade sig var Thomas en mer äkta sol än den Newt levt under i flera år.
Och hur mycket Newt än älskade stjärnorna kunde ingen stjärna mäta sig med solen.
Hans sol kunde inte slockna än.
“Tommy, det kommer gå bra,” mumlade han, orden en oförståelig röra ur hans mun. “Vi kommer hitta ett botemedel till dig, okej? Du kommer bli bra.”
Han drog sin hand genom den andra pojkens mjuka hår, och kände hur Thomas bröt ihop under hans händer. Starka armar slöts omkring honom, ett ansikte pressades in mot hans hals. Hans kropp skakade av snyftningar som inte släpptes fram, och Newt slöt ögonen och höll om hårdare. “Vi kommer klara detta.”
De skulle klara det.
De måste.
“Newt, jag vill inte gå,” sa Thomas med kvävd röst, orden dämpade, och Newt kände något blött droppa ner på hans nyckelben. Han skakade, höll tag hårt, Thomas naglar grävde sig in i hans rygg genom tröjans tunna tyg.
“Du ska inte gå någonstans,” svarade Newt mjukt. Han drog sig tillbaka något och tog Thomas ansikte mellan sina händer, såg in i hans ögon. Han drog med tummen längs Thomas kindben, strök bort en förrymd tår. “Vi ska hitta Minho, eller hur? Det är där WICKED kommer vara. De måste ha någonting. De kan inte ha gjort allt detta utan något resultat. Vi kommer skaffa dig någonting. Vad som helst. Till vilket pris som helst. Okej?”
Thomas såg tillbaka på honom, och Newt bröt nästan ihop där och då, tårarna stack i hans ögon och hotade med att spilla över när som helst.
“Okej.”
Det var mjukt, Newt mer kände än hörde, men det var där. En liten nickning, ett viskat ord, Thomas arm på hans hans handled, tryckte den så väldigt försiktigt.
“Okej,” upprepade Newt. Thomas nickade igen, och Newt märkte plötsligt hur trött han såg ut. Det var markanta mörka ringar under hans ögon, och Thomas verkade gunga på fötterna - Newt var inte säker på att han faktiskt gjorde det eller om det var han själv som skakade.
“Gå och sov ett slag, okej?” viskade Newt och ledde Thomas till den tunna madrass som fanns i ett hörn av stugan. Thomas snubblade med ner på madrassen och släppte sakta, motvilligt sitt grepp om Newt - allt förutom hans hand som blev kvar på Newts handled medan hans blick stannade på Newt ansikte.
“Newt?”
Newt ville vända sig bort, men Thomas stoppade honom, tryckte tummen mot insidan av hans handled. “Stanna hos mig?”
Newt tvekade, men Thomas varma, hoppfulla ögon drog honom in, och han hukade sig ner, gled in på madrassen bredvid Thomas, deras sidor pressade mot varandra. Thomas kröp intill honom, och Newt lade försiktigt sin arm runt hans midja och kände hur Thomas slappnade av från beröringen. Han såg ned på honom, hans näsa snuddade Thomas hår och han tog ett djupt andetag, hans muskler tappade lite av den spänning han haft.
De var okej.
De skulle bli.
***
Newt såg ut över havet, andades in den friska luften. Solen sken ned på honom, värmde hans bleka hud, brände på hornhinnan. Det spelade ingen roll hur heta dess strålar var. Han skulle kunnat stekas nu, och det hade inte gjort någon skillnad. Hans hjärta skulle aldrig kunna värmas upp igen.
Han skulle stått här bredvid honom. Leende. De borde klarat av det tillsammans. Newt kunde nästan höra hans skratt ringande i sina öron, kunde nästan känna av hans närvaro, varmare, klarare än solen ovanför. Newt kastade en blick uppåt, tittade rakt in i den. Hans ögon stängdes automatiskt för att blockera det smärtsamma ljuset.
Den här solen var ingenting i jämförelse, skulle aldrig kunna mäta sig med hans egen sol.
Newt hade kastats tillbaka in i sin natt, mörker omslöt honom, förblindade honom, kvävde honom. Han var vilsen. Han hade funnit sitt hopp, sin frihet, sitt liv, bara för att få det bortryckt från honom igen. Han hade lärt sig älska ljuset, att följa det vart än det gick, och nu hade det falnat, och Newt var tvungen att vandra ensam utan något att leda honom. Utan någonstans att ta vägen.
Newt lutade sig över räcket med sänkt huvud, en tår rann från hans öga och föll ned för att möta vattnet nedanför honom. Han öppnade ögonen och stirrade ned mot havet, hans syn suddig så han inte såg annat än det blåa. Det kunde ha varit fint, vackert, men för Newt fanns det ingenting som var vackert längre.
Han önskade att han kunde varit i hans ställe.
Newt kunde se Fristaden på avstånd, och önskade att han inte gjorde det. Önskade att det var han som stod här istället för han själv.
Han satte handen i sin ficka och tog upp det den innehöll. Han vred och vände på den i sina händer, strök med fingrarna över de grovt karvade kanterna, och bet sig i underläppen när han såg de röda fläckarna på den lilla träfiguren.
“Ta den här till Fristaden, okej? Jag vill att du ska minnas honom. Hålla hans minne levande. Han borde varit där.”
“Tommy, jag kan inte.”
“Ta den, Newt.”
“Nej, du måste ta den dit själv, du-”
“TA DEN!”
Newt höll tillbaka en snyftning. Chuck borde varit här med honom också. Han borde stått där, med dem, hållande sin träfigur, tagit den med sig.
Sedan hade den getts till honom med ett löfte om att hitta Chucks föräldrar. Han hade misslyckats, hade inte funnit dem. Den hade fått en annan betydelse - den var ett minne, ett minne av Gläntan, av Labyrinten. Inte bara av Chuck, utan av Alby, Winston, Zart, Jeff, Ben.
Och nu var den ett minne av honom, också.
Newts händer skakade medan han höll träfiguren. Hans öron stängde ute fiskmåsarnas rop som följde med skeppet, hans huvud var fyllt av ljudet av en röst, gick igenom varenda konversation de någonsin haft. Hans hjärta värkte, skärvor av is högg igenom det med vartenda ord han mindes.
Han hade svikit honom.
Han hade förlorat honom.
Han hade förlorat allt.
Han tittade upp mot himlen, solen lyste rakt i ansiktet, retade honom. Ljusstyrkan gjorde ont, brände, men den var ingenting jämfört med sorgen och bedrövelsen som slet honom itu, dess klor som rev i hans hjärta, skållade det, hettan flammade, smärtan outhärdlig.
Aldrig mer skulle han stå i ljuset från solen. Hans sol.